Och så önskar jag er...

...det önskar jag alla mina kattkompisar och de människor, som de har inneboende, och tar hand om. Hoppas att nästa år blir ett riktigt bra år för oss alla!

En liten önskelista

Vi katter är ju förståndiga nog att bara leva, här och nu, utan några vidare bekymmer för morgondagen. Men nu har matte berättat att det snart är slut på ett år, och då är det visst dags att lova något. Det har jag ingen lust med. Vad skulle det vara, förresten? Min enda last är att trampa och gosa, och det har jag ingen avsikt att upphöra med. Däremot kan jag tänka mig att önska saker.

Här hemma: 

En ständigt fylld matskål + vitfisk åtminstone varje helg.
 
Att Piff och Puff slutar vara så jamrans kittsliga om jag råkar göra en ofrivillig rörelse åt deras håll. 

Utanför mitt hus och långt borta:
Att det införs 0-tolerans mot dumpande av katter, så att alla som gör så blir anmälda och får ett straff. Framför allt ska de fås att förstå hur illa de gör, så att de själva mår dåligt av det de gjort. 

Jag önskar att alla katter ska få snälla, egna människor att ta hand om. Det är konstigt att människorna inte riktigt verkar räcka till idag?


Det är mina största önskningar. Sedan har jag förstås en massa andra saker som vore bra, men det är nog bäst att koncentrera sig på några saker och önska dem jättemycket. Om vi är många som tänker och tänker, vem vet vad som kan hända när det blir ett nytt år?

De får väl se sig för?!

Jag tyckte att mitt hem behövde piffas upp litet. Började resolut vid den dörr jag sitter mest framför.

Hmm...när jag ser det så här ovanifrån...nä...jag är inte riktigt nöjd...det är nåt med lutningen där?

Om jag lyfter här...å hej å hå, hugg i och dra...

Visst blev det litet bättre så här?

Eller vad säger du, matte?

Matte hade vissa invändningar, som att man kan snubbla eller så. Det tycker jag var småaktigt. Jag borde fått beröm för detta nytänkande av inredningsdetaljer. Vem har bestämt att mattor alltid ska ligga platta? För övrigt får de väl se efter var de trampar, precis som vi katter får göra.

Jag är en toffelhjälte

Jag har aldrig varit inne så här mycket, under så lång tid. Under tiden har det hänt märkliga saker med mig. Matte undrar ibland om jag bytt plats med en annan katt, men jag försäkrar att det är jag, Gustav, som är kvar hos mina människor i mitt hus. 

Om det hörs någon katt nu som springer och leker, ja, då är det jag. Inte Piff eller Puff. Om det är någon katt som hoppar in i skåp och lådor, det är jag. Om det syns någon katt högt uppe på hyllor och bakom blomkrukor, jo, det är också jag.

Tofflor har jag fattat ett särskilt intresse för. Har ju tidigare hittat övergivna sådana, som jag noga bevakat. Nu hittade jag ett annat par, också de övergivna. De här såg väldigt skumma ut, och ådrog sig genast min misstänksamhet. Jag kände, att här gällde det att attackera först! 

Passa dig, du...och försök inga trick...

Jag gav dem en rejäl omgång, och jag tror att budskapet gick hem. De lade sig ner på magen och blev alldeles stilla. När jag kom tillbaka litet senare var de borta. De hade väl försvunnit till toffelhimlen?

Bästa julklappen

Den började inte så bra, min julafton, för mina människor försvann tidigt och var borta i eeevigheter. Inte förrän klockan mitt i natten kom de tillbaka. Men då! Då blev det riktig fest! Först fick jag en rejäl portion torsk. Ja, Piff och Puff fick också, men inte alls lika mycket. Konstigt nog försvann det först på min tallrik ändå? 

När de också käkat upp sitt , hämtade matte äntligen paketet jag väntat på att få öppna i tre veckor nu. Och kan ni tänka er, jag fick en sådan där 'undercover mouse' som Sippo och Tindra också har! 

Puff fick också vara med, det var ju ändå julafton

Smock, där fick jag allt in en högertass!

Katten också, den smet, men...

...rakt i munnen på mig!

Jag tror banne mig det är en Hulkmus...

Vart tog du vägen??

Men hallåjam!

Nu ser jag dig allt!

Piff kom och ville försöka, hon med

 

Okej Piff, det är stopp här!

Fast till slut kom jag på tricket...Operation Mangling

Vilken julklapp, det var den bästa någonsin. Kan bara tacka Sippo för att han jamade om den! Litet extra kul var det att jag faktiskt kunde leka tillsammans med Piff och Puff utan väs och fräs, det har aldrig hänt förut.

 

Dagen efter julafton kom en massa människor som jag känner. De skulle gosas med, allihopa, så jag hade fullt upp hela kvällen. Emellan varven åt vi förstås. Mina matte hade lagat en jättestor fjäderstek som heter kalkon. Det bästa med den var att den redan var skalad, så man slapp få en massa fjädrar i munnen. Helt okej smak, men jag måste ju erkänna, att jag gillar vitfisk bättre. 

Dagen efter den dagen vilade vi mest. Att vara ute var fortfarande otänkbart, annat än för de mest nödvändiga behoven. Piff har helt slutat tassa ut. Hon inte ens noskollar vid dörren längre. Så långt har det inte gått med mig. Förmodligen för att jag verkligen avskyr att göra saker på lådan. Men ändå, svansen upp för julen!

Min julhälsning

En riktigt God Jul önskar jag ALLA mina kompisar och deras människor!!!

Det vore allt en syn...

Det finns utrymmen i mitt hus som hittills förblivit helt outforskade. Av någon underlig anledning har matte och husse trott att jag haft för stor kropp för att ta mig till dessa ställen. Naturligtvis finns inga fog för sådana miss-tankar!

 

Hmm, låt mig kolla...träna på jobbet står det...det är väl det jag gör just nu...eller?

 

Viktträning på framtassarna

  Balansträning

 Träning avståndsbedömning, och...

 

...och här jamar vi precision på högsta nivå!

Nerhoppsträning

(ha-ha-jam, där hann du inte riktigt med, matte!)

Matte och jag tränar tydligen på litet olika sätt. Klokt av henne, förresten, för om hon trodde att jag inte skulle ta mig upp på den där hyllan...jam, det är då inget mot vad jag tror om hennes möjligheter till detsamma!

Vilken trist typ!

Jag och Musse leker 'kurragömma'

E'ru me' då? Spring och göm dig!

Äh, jag ser dig...kasst gömställe, hörru!

Nu leker vi 'slå klorna i musen' i stället...Ja!

 

Jag vann!

 

 Ligg och tjura där då...jama om dålig förlorare...

En partiellt pälslös typ?

Från att ha varit lugnt några dagar, har det börjat hända skumma saker här igen. Till exempel har jag åter stött på skorna, som någon övergett på ett mycket onaturligt ställe. Genast intog jag givetvis vaktposition, och stannade kvar på min post så länge som min tid medgav. När ingen ägare infunnit sig när min mage signalerade efter påfyllning, tvingades jag överge de misstänkta föremålen. Tog för säkerhets skull vägen via torkskåpet, för att kontrollera om skoägaren möjligen tagit sin tillflykt dit. Där fanns bara en massa halvtorr tvätt.

 *nosa, nosa*... samma lukt som förra gången...tvåbening och fyrbening samtidigt...något jag inte känner igen...inte kanin i alla fall...*nosa, nosa* ...och inte mus heller...

Det allra märkvärdigaste är att vederbörande har lämnat kvar en bit av sin päls inuti skorna! Man kan alltså undra vilken typ av varelse man ska leta efter? Rätt ruggigt, när jag tänker efter...


Ut, det är något jag vägrar att tassa. Idag var det minus fjorton mest hela dagen, det är under anständighetsnivån för väder. Säkert har flera kompisar haft det ännu värre. Matte funderar på att flytta någonstans där det växer peppar, men jag tror att hon skojar. Peppar är ju bara starkt, och inte gott alls. Där vill inte jag bo. Då måste hon ju också stanna kvar, hemma hos mig.

Min privattransportör

Nu när det är så förjamrans kallt, gäller det att vara rädd om tassarna. Ändå kan man ju vilja komma ut och kolla läget. Jag har kommit på ett bra knep, hur jag kan vädra pälsen utan att riskerna förfrysningsskador på trampdynorna. 

Men sluta blixtra nu...jag väntar ser du väl!

 Sådärjam, då ger vi oss iväg, husse!

Nu ska väl direkt erkännas att min metod har sina begränsningar. Det blir väldigt svajigt i korgen, och framför allt envisas husse med att han ska placera ved där i stället för en gul, uppfinningsrik katt. Något som jag kan tycka verkar vara ett tämligen meningslöst byte. Varje gång han burit in veden, bara eldar han upp den!

Ja, ja, okej, visst blir det varmt av eldningen, och det uppskattar jag förstås. Men han kunde väl ta med mig några gånger både fram och tillbaka först, och sedan fylla på med ved? Då skulle arrangemanget ju bli riktigt meningsfullt! 

Idag var det Puffs otur att åka till sticktanten. Vi blev litet oroliga alla tre, när vi såg buren bäras in. Matte tog till ett fult trick för att lura fram Puff, hon öppnade Dentabitsasken vid buren. Piff och jag gick inte på bluffen, men Puff trillade dit. Sedan var det liiitet synd om Puff, för hon hade varit så väldigt rädd där. Det var sällan man såg en så rädd katt, hade sticktanten sagt. Puff hade bara lagt sig platt ner och gett upp, hon trodde väl att hennes sista stund var kommen. Fullt så illa var det förstås inte, Puff kom tillbaka levande i buren, och allt var som vanligt igen. Hon och jag är ju inte kompisar, precis, men att hon finns här är väl rätt okej i alla fall. 

I brist på arbete får man...ja, vad?

Jag måste ha varit effektiv den dagen jag spårade efter mineringar och ägare till herrelösa skor. Inte minsta vittring kan nu kännas efter främmande makt. Till och med monsterskåpet kändes ointressant vid min inspektion idag. Så vad ska en uttråkad katt hitta på?

 Först gjorde jag matte sällskap när hon satt på sin cykel. Hon hade slängt några kläder på sängen. Testade var det var gosigast att trampa. Där....

....eller på min vanliga gosefilt. Provade länge och väl för att åstadkomma rätt bedömning.

Gav upp mitt test, det var omöjligt att välja. Studerade i stället matte, när hon drog någon slags snöre med foten nere på golvet. Det var inte nog intressant för att upprätthålla mitt engagemang någon längre stund.

En grundlig tvätt ansåg jag vara betydligt mer produktivt än att dra ett snöre med foten. Dessutom är det ju fredag, och vem vet, kanske blir det fest i kväll? Det gäller att se proper ut.

 Efter avslutad träning, respektive tvättning, tillbringade jag en stor del av dagen bedrivandes fönsterspaning. Särskilt intresse ådrog sig en stor, grön rackare, som satt och hackade i min stubbe. Den kommer litet då och då, och är en riktig retsticka. Han har en lång, vass näbb, så jag är avvaktande och försiktig i mina försök till socialt umgänge. Min plan har ändå varit att hälsa på honom, men varje gång jag närmar mig, flyger han iväg med ett hemskt läte. Som ett spöklikt skratt.

Efter allt jobb förväntar man sig ju en rejäl middag. Som vanligt kunde jag konstatera att min matskål var helt tom!
Ni ser ju själva? Jag vet inte vad matte menar, när hon säger, att hon ska köpa en skål, där maten alltid ligger i mitten?

Nu blir det helg igen. Vad jag kan förstå, finns det inget hopp om att få slippa snö på magen vid det utetassande, som trots allt måste till. Det är bara att hålla svansen högt,  morrhåren putsade och se glad ut i alla fall.

Önskar nu alla min kompisar en riktigt gosig helg. Vi tassas igen på måndag!

Var sitter stoppknappen?

 
Flera av mina kompisar har jamat om hur mysigt det är med ren tvätt. Eftersom jag inte testat det ännu, gjorde jag en störtdykning in i torkskåpet, efter att först hoppat över trafikhindret matte ställt i vägen. Förmodligen har mina vänner menat något annat, för detta var då inte ett enda dugg skönt. Bara litet kyligt, och blött på ryggen. Det måste finnas en annan modell för tvättnjutning? 

Njuta är något som också har varit helt omöjligt ute idag. Det är nästan så jag måste ta till ett svärjam, så bedrövligt har det varit. Tror alla mina kompisar har haft det lika illa. Är det någon som kan förklara vad allt det här vita ska vara bra för?? Jag har svårt att se någon som helst mening med det.


Här inomhus har det varit ovanligt lugnt den här dagen. Inga vidare faror har upptäckts, vilket inneburit massor med avkoppling. Eller rättare jamat, jag har förenat nytta med nöje, och stöttat mattes vänsterarm när hon suttit vid datorn. Det är litet av min specialitet. Då borrar jag in min nos i hennes arm med ett ganska hårt tryck, och förhindrar att armen därmed oförmodat slinter iväg mot höger. Vem vet vilka olyckor jag förhindrar?


Nu vill jag bara med bestämdhet uppmana den som häller ner allt vitt att genast upphöra med den verksamheten! Det är fullt här!

Lurad igen!

När husse kom bärande på två burar drog jag genast öronen åt mig. Hade ju förra åkturen i färskt minne, och något sånt tänkte jag då inte utsätta mig för igen. Piff, den dummingen, gick in i den ena buren helt frivilligt! Hon hade tydligen totalt glömt innebörden av dylika tingestar. 

Efter det höll jag stenkoll på mina människor, så de inte skulle lura mig igen. När jag hörde burdörren stängas om Piff, kikade jag försiktigt fram från mitt gömställe bakom garderoben. Sedan drog jag mig hastigt tillbaka, och drog över mig osynlighetsmasken. Tyvärr hade husse införskaffat specialglasögon, så han upptäckte mig med en gång. Sedan var det bara att konstatera ännu ett fullbordat nederlag:

 Jag ska INTE in i den där tomma buren!

 Jag ska INTE in i den jamade jag!

 INTE!!

IN....

Dubbelsuck!

Piff: Ja' e' rädd, Gustav, vafför låser dom in oss??

Gustav: Jag blir bara jättesur! Så här gör de hela tiden med mig ...eh..eller alldeles för ofta i alla fall. Jag kan sätta tio Dentisar på att vi inte ska ut på nån nöjestripp. Nu är det bara att jama på och visa vårt MISS-O-NÖJE!

Naturligtvis skulle vi till sticktanten. Igen! Tycker det börjar bli en otrevlig vana, det var ju bara några veckor sedan jag hälsade på henne. Först satte de Piff på bordet, och medan hon blev stucken jamade jag hela tiden Katternas Kampjam "Upp till kamp emot stickning" mycket högt och tydligt, för att visa Piff min solidaritet, och samtidigt klargöra vad jag ansåg om situationen. 

Det enda förmildrande med alltihopa var, att när jag också var klar, sa sticktanten att jag var helt perfekt i hullet, och en jättefin katt. Så ett litet, litet plus ska hon väl ha, i alla fall.  

Vad menar hon?

Matte menar att jag har blivit personlighetsförändrad. Som exempel tar hon det som hände idag. 

Hon har en gammal kartong, som hon brukar lägga andra tomma kartonger i, innan de får åka vidare till kartonghimlen. När hon kom hem, slängde hon ifrån sig den tömda kartongkartongen på golvet. (Ja, hon är litet slarvig.)

Genast insåg jag vad som låg där. En äventyrsgrotta, som omedelbart måste blixtattackeras och intagas! Jag kastade mig in där, utan att tveka.

Inifrån grottan hade jag perfekt uppsikt över fiendestyrkan. När området var lyckligt befriat från motståndare, måste jag vidare in i nästa stridszon.

Läget var kritiskt, anfall kunde väntas när som helst. Jag hade varenda muskel spänd, och alla sinnen på helspänn.

Dessutom var marken minerad. Jag måste iaktta yttersta vaksamhet, och lita på att nosen skulle vara känslig nog att upptäcka alla fällor. Koncentration var bara förnamnet.

Jag lyckades ta mig välbehållen ut från frontlinjen, bara för att upptäcka att någon soldat tappat skorna i buskaget. Nya faror! Jag tog skydd där bakom, beredd på det värsta. Låg där och lurpassade en lång stund, men då ingen ägare till skorna visade sig, lämnade jag över ansvaret för bevakningen till vicekorpralen.

Vicekorpralen går på sitt skift enligt mina anvisningar. 

Vadå, personlighetsförändrad???