Very Important Cats, VIC

Den här dagen har varit så normal, att det inte finns mycket att jama om. Men har ni hört om våra kompisar i landet Italien? De som bor i staden Rom? Ingen får döda dem, för de räknas som kulturarv! Tydligen bodde där en jättesnäll matte för länge sedan, som hade många pengar. För dem ordnade hon mat och att hjälp till katterna. Fast matten är i Regnbågslandet, finns det fortfarande pengar till katterna. De får mat, blir stuckna och så gör stickisar så att de inte kan få ungar. Och nu är det bestämt att alla katter ska vara skyddade och få leva. 
Det är för att de som bestämmer i Rom har förstått hur viktiga katterna är för staden.


Undrar just när de som bestämmer här ska fatta det?

Plus och minus

Så har det varit helg igen. Lördagen var litet tråkig, för matte for iväg och var borta precis hela dagen. Det var tur att det var bra väder, för jag fick vara ute. Det tycker jag förstås är det bästa, för jag kan ju alltid tassa iväg till favoritgrannen, om jag känner mig ensam.
Blev glad när jag hörde bilen komma på kvällen. Jo, nu har jag lärt mig hur mattes brummis låter. Det tog ett tag innan jag kände igen det nya ljudet. Numera skyndar jag mig det fortaste jag kan för att hälsa välkommen.  När hon har backat färdigt, sitter jag redan där beredd.

På söndagen hände något otäckt, som jag inte varit med om förut. Jag blev bombarderad! Jo, jag lovar! Helt plötsligt blev jag attackerad av vita, hårda kulor! Fruktansvärt obehagligt. Det var bara att lägga tassarna på ryggen och fly in under närmsta skydd, in under bilen. Ber att få slippa sådant hårt nedfall i fortsättningen.


Idag har det varit riktigt kattväder, alltså jättebra och lagom på alla sätt. I morse, när vi precis tassat ut, Piff och jag, bestämde vi oss för att kolla hur Puff hade det på sitt Privata Område. Det var inte alls populärt, kan jag jama.  Puff använde svärjam, och förklarade oss inte alls välkomna där. Nä nä, vi krusade inte, hon fick väl sitta där ensam...


Jag har gjort en insats med musbekämpningen idag. Matte och husse vill inte ha möss i källaren, eller någon annanstans heller, och jag gör allt jag kan för att hjälpa till. Dessutom är de förjamat goda. Jag lämnar faktiskt inte något av maten. Städat och snyggt ska det vara efter måltiden.

   *tugga tugga* 

En god helg

Här har jag intagit en stunds eftermiddagsvila i det sköna vädret. Men där kommer ju matte!

 

 

Hallåjam matte, något på gång? Nya uppdrag? Någon rymling som måste fångas? Kanin som behöver jagas iväg? Arbetsledning  i trädgården?  Inspektion i växthuset? Allmän övervakning?  Inkräktare som ska dängas upp?

 

 Kolla bara min maffiga bringa...jag bangar inte för något 

Vad sa' du? Jag måste bara streeeeeetcha först...nu e' jag beredd....vilket uppdr....vitfisk???? *swoosch*

Önskar er en lika god helg, alla mina kompisar!!!

När matte glömde dörren öppen

Allt är lugnt och fridfullt

Piff tuggar på ett grässtrå...

Jag är också där

Men så...vad är det för en svans som försvinner in där?

Vid min högra tass...det är Puff!

På den här sidan kan hon inte smita förbi

Den rackaren smiter åt fel håll!

Matte, skynda dig!

Dumma Gustav som skvallrade...

men här får jag va' ifred i alla fall

Pälsvädring

 Här får man ha sin päls i fred i alla fall...

Idag var det skarp varning för bortblåsning. Väntade i det längsta inomhus i morse, men till slut kände jag att valet stod mellan att uppsöka lådan, eller riskera att flyga iväg. Njam, kanske var jag litet väl drastisk i mitt jamval. Men helt klart var, att pälsen skulle få sig en ordentlig genomkörare där ute. Jag ogillar blåst, men ännu mer avskyr jag lådgång, så valet var lätt. 

Sedan jag uträttat det viktigaste, har jag tillbringat merparten av dagen på altanen i väntan på lugn i luften. Detta vägrar emellertid att infinna sig, så nu gör jag faktiskt kväll, och ger upp tanken på allt vidare arbete idag. En skön hemmakväll är inte så dumt, det heller. 

Och så väntar jag förstås ivrigt på nyheter om Snuffe. Mycket tasshållning och klobitning har det blivit... 

Varför låter man kattungar födas om man inte vill ha dem?

I morse fick vi läsa pälsresande saker i vår tidning. På bara några dagar har man hittat ett tjugotal övergivna katter inte så långt ifrån mig. Först en kattmamma och fyra ungar i en kartong. Ungarna blev förstås jätterädda därinne, och lyckades få hål på kartongen. Snälla människor från katthemmet Tassebo försöker fånga in dem nu. Bara fyra dagar senare hittade man tre flyttkartonger ute i skogen, som det också blivit hål i. I närheten fanns ett femtontal kattungar. Där har man lyckats lura in nio ungar i burar, och tagit dem till katthemmet, ett katthem som redan är överbekattiserat. 


Sådant här beteende styrker mig i min uppfattning, att somliga tvåbeningar inte kan utnyttja den lilla kapacitet de har, i det som sitter på halsen. Kanske ett ledningsfel i maskineriet? Tyvärr läser nog den sortens felexemplar inte kattbloggar, annars hade kanske support och felsökning kunnat åtgärda vissa av problemen. 


Varför låter man kattungar födas om man inte vill ha dem? Det skulle jag vilja ha ett svar på. Vi måste få någon form av kontroll på människorna! De måste jamare mig se till att det inte föds oönskade kattungar. Problemet är ju de där som inte har något hjärninnehåll, hur man ska få in några vettiga tankar där? 

Förmodligen måste de ha en ledarmänniska som bestämmer åt dem, eftersom de inte kan tänka själva. Alltså måste vi hitta en sådan lämplig ledare, någon som kan besluta att alla som bor med katter inte bara ska se till dem, för det är det redan beslutat om. 

Det måste bli ett plusbeslut att man blir tvungen att se till att vi inte gör ungar. Bara sådana där "fiiiiina" katter, som säljs för många pengar, får födas. Till slut kanske vi vanliga katter också skulle bli "fiiiiina"? Du och jag vet förstås hur fina vi är redan nu, men det är alldeles för få människor som fattar det.

Puff tassade in och ville också ha med ett jam om detta:

klllllllllhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhy

( Gustav e' dum, men ja' vill inte heller att man stänger in ungar i kartonger)

 Och så håller jag tassarna för att Snuffe ska bli frisk!

En tillbakablick

Eftersom jag har sett en hel del nya nosar här, tänkte jag göra en liten uppdatering om mitt tidigare liv. Tyckte att jag var rätt fiffig, när jag tassade över till mitt första blogghus i tidningen Aftonbladet för att hämta litet material där i mitt tidigare rum. Vad snopen jag blev, när jag upptäckte, att man bommat och stängt mitt utrymme! Puts väck! Matte däremot hittade en del gammalt skräp liggande där, sånt som definitivt kunde ha städats bort i stället för min dagbok.

Nåjam, i korta tassdrag tillbringade jag min barndom nästan mitt i Skåne tillsammans med min dåvarande husse. Där hade jag det jättebra tills han blev sjuk, och måste flytta till ett litet rum nånstans. Visserligen älskade jag min husse, men att tillbringa resten av mitt liv instängd i ett litet rum...nä, det ville jag inte. Det förstod han också. Så jag fick bo kvar ett tag i min gamla trädgård, medan några som hette Kattkommando Syd letade efter nya människor till mig.


Jag väntade och väntade, men det verkade som det var ont om människor som behövde en katt. Det började bli bråttom, för det skulle flytta in nya människor i mitt hus, och de ville inte dela hus med mig. Då hade jag en riktig jamartur att matte blivit övergiven av Vincent. Ni kan läsa hela den historien här. Så en fin dag i början på september för nästan precis elva år sedan satte jag ner tassarna i mitt nya hem, och fick bekanta mig med de människor jag skulle ta hand om.

Första tiden fick jag valla dem runt i koppel. De var väl inte riktigt säkra på Mitt Område, kan jag tro. Efter tass som de kände sig mer och mer säkra, kunde jag släppa på kopplingstvånget, och släppa ut dem på egen fot. Nu, efter elva år, litar jag på dem, och har själv förstås full kontroll på varenda sten och buske här. 


Jag har aldrig känt något behov av att utforska andra områden. De enda gånger jag varit borta oplanerat, är när tvåbeningar brustit i kontrollen av lokaler. Man har missat att försäkra sig om att arbetande katter slutfört jobbet där inne, de har bara gått ut och låst. Det är sååå långtråkigt att sitta och vänta i källare och bodar. 


I ganska många år var det för det mesta vi tre, jag och matte och husse. Ibland reste matte och husse bort på jobb, då fick jag bo hos en lillhusse. Hos honom bodde också Piff och Puff. Sedan slutade matte resa iväg, hon jobbade hemma i stället. Skönt, då slapp jag åka till kattsystrarna. Så skulle lillhussen resa iväg en gång, och Piff och Puff skulle få bo här ett tag. Taget gick, och ännu mera tag försvann. Till slut hade det gått så långt tag, att de helt enkelt hade bosatt sig här i stället.


Utan min vetskap hade det tydligen beslutats att det var bättre för dem här, för lillhussen var borta så länge varje dag. Jag har väl till slut accepterat detta, men helst skulle jag förstås vilja vara ensam katt här. De är så in i morrhårsfästet misstänksamma mot mig. Minsta oförsiktiga tassrörelse från min sida resulterar i massiva angrepp med pälsklös. Gör därför rejäla undanmanövrar för att undvika konfrontationer.


Men, i stort sett har jag fått ett riktigt fint kattliv. Jag har en hel, egen strand att tassa omkring på. En favoritgranne som förser mig med diverse läckerheter och trevlig samvaro. Och så förstås min matte och husse, som jag ständigt, med varierande resultat, försöker uppfostra till flitigare dörröppnare och matutdelare. 

Det var en snabb resumé över min dagbok så här långt. Hoppas det finns många kapitel kvar att skriva... 

Och så håller jag tassarna för Snuffe...hela tiden...

Och inte får man jobba som man vill

 Men snälla matte...kaaan jag inte få tassa ut?

En liten stund, bara?

Nu var det så här, att tidigt i morse åkte husse och matte iväg, och uppmanade mig att vara husvakt. De trodde inte de skulle vara tillbaka förrän framåt kvällen. Jag var helt nöjd med att få vara ute, för vädret var riktigt bra. Dessutom har merparten av tillfällighetsgrannarna med vidhängande skällisar försvunnit från gatan. Med andra jam börjar livet återgå till sin gamla vanliga, trivsamma lunk igen. 

Det är bra, och rätt och riktigt, att husse och matte litar på mig, att jag kan vara ensam vaktkatt ute. För Piff har de inte samma förtroende. Det var därför, som jag fick jobba utan assistans idag. Piff fick vara inne och agera sällskapskatt till Puff.

Så långt var allt okej. Men nu? Inte är det väl klockan sent, tycker jag, men ändå förvägras jag ytterligare utetassande! "Du har varit ute nog idag, Gustav" hävdar matte. Vilken rätt och kunskap har hon för att kunna yttra sig på det sättet? Hon har väl inte den minsta lilla susning om vad jag har outrättat där ute? 

Fast det är klart. Jag kan ju lägga mig och sända krya-på-dig-vibbar till Snuffe. Och så kan jag förstås väcka matte extra tidigt i morgon, så hinner jag nog färdigt det jag tänkt. Det blir bra! Då önskar jag alla kompisar en skön och bra helg, och en extra guldkantad hälsning till Snuffe och hans familj! Vi tassas på måndag igen!

Här görs det kattskillnad!

Jag har gjort en intressant upptäckt. Matte gör kattskillnad. Hon särbehandlar katter och kattor! När hon öppnar dörren och släpper in mig, eller att vi stöter på varann någonstans där ute, hälsar hon på mig med en ganska vanlig röst. "Hej på dig Gustav" säger hon i ungefär samma tonläge som "är maten slut ni igen?"


När hon möter Piff däremot, särskilt utomhus, får matte en jättekonstig, pipig röst. "Heeej på dig Piff" piper hon i falsett, det låter inte klokt. Eftersom Piff också har en gäll och genomträngande röst, låter de som två osmorda och gnisslande maskiner. Piff brukar nämligen alltid svara matte. Eftersom matte inte förstår jamiska tror hon att Piff hälsar tillbaka, men jag vet ju vad Piff jamar. He-he. 

Även husse har liknande tendenser. Hans röst blir också annorlunda ibland när han och Piff jamas vid.  Det är som om de försöker härma henne? Eller kan det vara taffliga försök att prova på jamiska? I så fall borde de ju jama med mig i första hand, åtminstone om de vill lära sig de mest användbara och viktiga jamen!

Jameri

Har dansat tacksamdans en lång stund sedan jag läst att Snuffe fått komma hem igen. Den här gången hoppas jag han får stanna hemma, och att hans kissblåsa och musklerna lagar sig själv.

Hemma hos mig har Puff drabbats jamsjukan. Den yttrar sig så att hon jamar olyckligt så fort matte är utanför hennes synfält. Vi andra, varav åtminstone en fullständigt normal katt, undrar förstås vad det är frågan om? Ibland tassar jag till henne för att höra vad hon vill, men hon jamar inga besked till mig. 

Själv jamar jag bara när jag har viktiga saker att förhandla eller underrätta om. Som att maten är slut, eller att dörren är stängd och jag är på fel sida. När matte eller husse lagar mat, kan jag jama om att det luktar gott, och jag gärna står till förfogande för provsmakning. Jag hälsningsjamar artigt när jag blir insläppt, eller träffar på trevliga människor ute. Bestämda protestjam blir det när jag mot min absoluta vilja stängs in i kattburen, och måste åka i den hemska bilen.

Men aldrig att jag bara tassar omkring och jamar sådär i största allmänhet, till hörandes helt utan vettigt innehåll. Fast jag har förstås aldrig förstått mig på den där madamen.

Ska vi hjälpas åt i kväll?

Alla vi katter i blogghuset är förstås bekymrade och oroliga för Snuffe, som fortfarande är kvar på sjukhuset. Jag har alltid fått åka hem igen samma dag, de gånger jag varit på ett sjukhus. Jag tycker inte de är trevliga ställen, sjukhusen. Där sticks de, och klämmer, och gör saker som matte och husse aldrig gör på mig. Men det är klart, jag har varit där så kort stund. Då lär man inte känna någon. Snuffe har varit där många dagar nu, han har nog blivit kompis med några. Säkert har han fått vänner som klappar om honom, och då kan det kännas bra för en stund.


Nu ska jag i alla fall tänka jättemycket på Snuffe när matte säger att klockan är nio i kväll. Då ska jag hålla tassarna extra hårt, och så ska vi hjälpas åt att skicka bli-frisk-tankar till Snuffe. Kanske vill någon annan också vara med, så kommer det förhoppningsvis jättemycket ny kraft till Snuffe. Hoppas på massor med kompistankar i kväll!

Ägandeproblematik

Det har varit litet svårt att att få något vettigt gjort den här helgen, eftersom jag hållit tassarna för Snuffe mest hela tiden. Jag är så glad att han nu verkar må bättre. Dessutom har jag ju haft gäster att ta hand om, åtminstone den lilla tid de spenderade hemma hos mig. 

Det var mest en liten stund på morgnarna och på kvällarna, som vi kunde umgås. På morgnarna gjorde vi korta promenader, och jag visade sevärdheterna i närheten. Mest stranden, och den lilla bron över ån. De var väluppfostrade, och gick inte iväg från mig, som matte och husse har ovanan att göra. 

Den ena gästen blev väldigt förtjust i min fåtölj. Dessvärre hade han inte uppfattat att det var min stol han satt i, så första gången jag hoppade upp i den -med honom redan sittande där- blev han rädd! Helt snurrigt! Visserligen sov han visst, men ändå? Och än värre: han puttade ner mig!!! Jag blev riktigt förnärmad. Sedan upplyste matte honom om att det faktiskt var min stol, och efter det samsades vi där. Han gillade katter, men han hade inte varit beredd första gången, sa han. 

I det här huset måste man alltid vara beredd på att en katt gör anspråk på sin egendom. Ska tassa ner det i min regelbok för alla tvåbeningar som inträder i mitt hus, permanenta eller tillfälliga.  

Gästnappande

Nu står gladsvansen spikrakt upp, för jag har precis sett att Snuffe är hemma igen! Jag fattar förstås att det kommer bli en del dispyter vid medicinintagande och annat mellan Snuffe och hans husse, men hemma är ändå det bästa som finns. 

Min matte och husse smet iväg på förmiddagen, och sedan har de varit borta precis hela dagen. Vi har ju fått gäster, som ska stanna några dagar. Att stuva in dem i bilen och fara iväg härifrån, tycker jag är dåligt gästutnyttjande. Här finns ju katter som behöver klappas och klias bakom öronen. En ståtlig, social, snäll och trevlig katt och två andra. Först försvinner alla människorna, och när de till slut kommer hem, är de så trötta, att de måste vila! Man kan undra vad det är för mening? 

Jag är i alla fall glad att gästerna inte har sin skällis med sig. Kommer minsann ihåg förra gången de var här, och hade med sig ett stort, svart monster som hade dålig hörsel, för han gjorde aldrig som hans husse sa åt honom. Han tuggade koppel och attackerade dörrar. Jobbig typ! 

Nu kommer det en helg igen. Jag ska fortsätta hålla tassarna för Snuffe, att han ska bli alldeles som vanligt igen snart. Och så hoppas jag att husse och matte inte rövar iväg gästerna hela dagen i morgon också, utan att jag får litet glädje av dem. För det är väl ändå mig de först och främst hälsar på? 

Önskar er alla en jätteskön helg, så tassas vi på måndag!  

Nu hoppas jag

Nu kan jag försiktigt höja gladsvansen igen, sedan jag läst att Snuffe nog kommer bli bra igen. Tänk att få stopp i kisskanalen, uschjam, så hemskt det låter. Tur att det finns propplösare att tillgå!

Jag väntar fortfarande på att mina gäster ska komma, kan därför passa på att meddela att jag fått smaka något helt nytt hos min favoritgranne: stekt hare! Aldrig kunde jag tro att det var så gott! Hittills har jag ju bara provat färskvarianten av den mindre sorten. Men efter detta inser jag, att jag bör ta hem fångsten till matte för att få den tillagad. Det blir en helt annan smak!


Medan jag ändå var hos grannen, passade jag på att bli litet friserad. Han älskar nämligen att kamma och borsta mig. Jag kan inte förneka att jag tycker det är skönt, jag med. Sedan jag blivit snygg i pälsen och mätt i magen, gjorde vi sällskap hem till mitt hus. Han och husse skulle titta på den där bollen igen, som tydligen måste sparkas runt med jämna mellanrum. Då ville grannen att jag skulle sitta i hans knä, men det hade jag ingen lust med. Han blir så högljudd och kan inte sitta still när bollandet håller på. Jag tassade till mattes säng, där var det lugnt och ro.

Orolig

Just nu går det inte att skriva om vanliga saker, sedan jag läst om Snuffe som är så sjuk. Han har ju nästan blivit som en i min familj tillsammans med Sippo och alla andra nära kompisar här i blogghuset, och då blir alla vardagliga förtretligheter och glädjeämnen liksom inte mycket att jama om. Så tror jag att ni andra och känner det. 

Nu kommer snart mina gäster, men jag kommer tassa in och kika efter senaste nytt från Sippo så ofta jag kan. Och så skickar jag förstås all spinnhealing jag kan till Snuffe...

Värsta tjutet

Idag hade jag en riktig jamartur att jag befann mig ute på altanen, och inte i vardagsrummet. Som Puff.   

 

Det var så, att det visst ska komma gäster i morgon, och det verkar automatiskt innebära att matte och husse ska stöka till överallt. Mattor ska ut, och möbler flyttas hit och dit. Sugdraken ska fram, och det blir allmänt otrevligt. Dessutom har matte den egenheten att hon ytterligare brukar förstärka ljudnivån med skrällmusik. Hon påstår att det är roligare att städa då. Men idag blev det inte roligt, vill jag jama. Matte hade inte kollat att ljudratten stod i högsta läge. Dessutom inleddes första låten med ett skarpt gitarrljud. Det lät mycket värre än tjuvlarmet innan matte hann vrida ner ljudet! 

 

Jag lovar att Piff och jag hoppade högt, fast vi var på altanen. Men stackars Puff, som låg och sov i sin korg i vardagsrummet...vild panik var bara förnamnet! Hon rusade iväg, helt förskräckt stirrande bakom sig efter det fasansfulla monstret som måste vara efter henne. Och matte, ja, hon är ju kallhamrad i vissa situationer som jag tidigare jamat, hon skrattade och skrattade för hon tyckte att Puff såg så rolig ut?  

 

Det tog sedan ett bra tag innan Puff vågade sig in i vardagsrummet igen. Matte släppte in Piff och mig, och vi hade inga betänkligheter att tassa in där. Så småningom upptäckte Puff också att inget mer hemskt hände. Och matte lovade att kolla ljudratten nästa gång hon sätter på musiken.

Upplagd av Katten Gustav kl. 20:50

Med racertassarna på

*skynda, skynda*  De' e' de' snabbaste jag kan, matte...

Matte trodde hon skulle hinna få en bild av mig när jag hoppade över staketet, för när hon tittade ut genom fönstret såg hon mig på grannens tomt. Men ni vet ju, en annan har för det mesta racertassarna på. Klart att jag kopplade på dem, när jag hörde dörren öppnas! När matte klickade, var jag lååångt förbi staketet redan, nästan framme hos henne, faktiskt. 

Får nog ge henne litet handikapp, om hon ska lyckas. Får sätta mig sådär en trettielva meter från staketet, då kanske hon hänger med.

Har haft perfekt väder idag. Ganska länge höll jag husse sällskap i hans bevakande bakom vedboden. Med mitt godkännande har han förflyttat sig till området ner mot stranden. Det är som bara en liten utvidgning av tidigare område, så det är helt i sin ordning. Samtidigt som han -enligt min order- spanar efter inkräktare, drar han upp småträd överallt. Jag tycker det är rätt intressant att titta på. Han säger att han kommer bli färdig i morgon, och jag tar för givet, att han menar att träden tar slut. För spaningsuppdraget är då rakt inte över i morgon. Det är alldeles för tidigt att blåsa 'faran över'.

Jag är periodare

Jag är periodare. Undrar just hur det är med er? Nädå, jag tänker inte ställa ofina frågor om smygätande av möss eller så, utan bara var ni föredrar att sova? Har ni ett särskilt ställe som ni alltid går och lägger er på? 


Det är med det som jag är periodare. Just nu vill jag alltid sova i min fåtölj, och vill helst ha den ifred på kvällarna. Matte har en irriterande ovana att ockupera densamma utan att fråga om lov. Innan jag fick fåtöljen ville jag sova i gästrummet, men där är jag nästan aldrig numera, ens på dagarna. Ännu före det dög bara en speciell plats på soffan.


Mina perioder vara ganska länge. Den senaste har hållit i sig några månader. Är ni också på det här viset?

Instängt

                                                   Puff sover...jag passar på och kollar hennes uterum...

En krypa-in-i-mojäng har hon...

Det är förjamat instängt här...

Här finns ju en flyktväg

Jäpp...här kommer jag!

Äsch då...förresten ville jag inte...

Vilket konstigt ställe, det här...

Jag tror jag vill in...men där ligger Draken...

Kunde inte dörren varit längre till vänster?

Puh, jag klarade mig...

Och sedan skyndade jag mig ut min vanliga dörr. Firade friheten genom att utföra några riktiga racerlopp. När jag var nästan färdig, började det vräka ner blött. Hann precis slinka in i växthuset, där jag la mig till rätta och njöt av lugnet och ron.

Önskar alla som läser om mig en jätteskön helg! Vi tassas igen på måndag!

Bevakningsrapport

Kattson tipsade mig ju för ganska länge sedan om att mina människor skulle hjälpa till med bevakningen av Mitt Område. Detta med anledning av alla gästkatter som dök upp oanmälda, och utan giltigt uppehållstillstånd här. Jag utarbetade då ett förslag som jag själv tycker är alldeles utomordentligt bra. Av olika anledningar (bland annat smet husse iväg), har jag inte fått snurr på det hela, men nu är husse tillbaka och har just inga svepskäl att skylla på. 

De senaste dagarna har jag också nått vissa framsteg! Husse skulle ju bevaka runt vedboden, och där har han faktiskt varit riktigt duktig. Visserligen har han tagit fel på tiden, och befunnit sig där på dagtid. Ganska många timmar dock, så någon nytta har han väl gjort. Har tassat dit emellanåt och sett till att han skött sig, och det har sett riktigt bra ut. Samtidigt som han bevakat har han utfört en del andra sysslor, men det är okej. Inga inkräktare har i alla fall synts till. 

Nu ska jag ta upp förhandlingarna beträffande arbetstiden, och försöka senarelägga den. Jag kan ta det i omgångar. Kan till och med vara en fördel att ha litet olika tider, så inkräktarna aldrig kan känna sig säkra. 

Sedan har vi mattes bevakning. Henne är det svårare att få pli på. Hon vägrar sitta någon längre stund. Men stärkt av framgången med husse, ger jag inte upp. Tills vidare sköter jag själv den sidan, med viss hjälp av min assistent Piff.

Jag sätter ner tassen

                                                                                                        
Husse öppnade ytterdörren, och eftersom jag just passerade, och dessutom kände att det sög litet i magen, passade jag på att smita in en stund. Inne i huset mötte jag Puff.

Jag: Mjaou (hej)

Puff: Mnmnmnm (inte kul att se dig)

Jag: Mjoouu? (dörren är öppen till ditt uterum...får jag kolla?)

Puff: Mrrmrr (nä)

Jag: Mjoooo! (det gör jag i alla fall)

Puff: Rrrrrr (du e' dum)

 Man är väl katt i sitt eget hus...

 

Jag fick gäster

Idag har det varit fint, för jag fick besök av minimänniskan och hans husse och matte. Fortfarande ingen svansdragning, han ligger mest i en vagn och låter konstigt. Snart är han en hel månad gammal, och inget har hänt på hela tiden. Tror jag blåser faran över beträffande minisen, det var nog bara skrämskott om allt hemskt de gör mot katter.

Vi bjöd dem på middag. Jag var med och övervakade tillagningen, för jag kände ju direkt att det var delikatesser på gång. Bara väntade på det ljuvliga klirret som hörs när matte plockar ner våra godistallrikar. Till slut måste jag jama ifrån ordentligt, tror nästan hon förhalade ögonblicket med vett och vilja. Kändes så i alla fall.

Vet ni vad? Jag tror att jag fått en ny favoritfisk. Det var en slags vitfisk, men den smakade inte som den vanliga. Jag vet att den här fisken låg i ett av paketen som Fiskbilen hade med sig när den hälsade på mig. Tyvärr har jag ännu inte kommit på hur man tar sin in i vita lådan i vedboden, men matte lyckades tydligen. I alla fall hade fisken ett konstigt namn, svärdfisk. Bäst att inte tänka för länge på varför den heter så. Men,som jamat, slukargod!

Den där som häller ner vatten på oss har också skött sig, för det har bara blivit blött på nätterna, och för tillfället har jag upphört med nattjobbet. Inte helt frivilligt, förstås, men här visas total oförståelse för mina jamingar om att få komma ut efter klockan mörkt. När jag väl krupit upp i min fåtölj är jag ändå ganska nöjd med att ha det torrt och skönt.

En utgång mindre

Jag vet inte om jag riktigt gillar mattes senaste idé. Helt plötsligt har jag bara två dörrar att välja på när jag ska tassa ut, för den tredje har blivit innätad . Tydligen är det meningen att Puff ska ha någon slags privat uteplats. 

Förutom att Piff och jag mist en dörr, har Piff inte riktigt fattat det där med privatiseringen. Hon bara tassade ut där, fast att det redan var upptaget. Som alltid, när de där två möts ute, blev det ett jamrans liv. Inte särskilt förvånande avgick Piff med segern.

Hur katten tar man sig ut? Va' e' de' här för dumheter?

 

 

 Om jag tar RIKTIG sats....

  

 Men snälla matte...jag vill IN!

Nu ska jag väl vara ärlig och jama, att av våra tre dörrar, så är det här den jag använder minst.  Det hindrar inte att jag tycker det är litet märkligt. Så är det ju när något ändras i ens eget hem. Man kan inte utan vidare acceptera sådana radikala förändringar. Det är inte litet jag har fått finna mig i sedan de där madamerna flyttade in här. Tur att jag har ett lugnt och överseende sinne.