Hej då på ett tag!

I kväll ska Piff, Puff och jag checka in på traktens 5-stjärniga hotell! Jag ska få enkelrum med alla faciliteter, bland annat eget uterum. Piff och Puff ska husera i ett dubbelrum, också det med möjlighet att lufta nosarna ute.  Hotellvärdarna brukar fotografera sin gäster och visa dem på bloggen, så är ni intresserade, kan ni nog gå in och kolla  hur bra jag har det? 

Vi ska stanna där ganska länge, och hinner säkert få tid till att stifta nya bekantskaper.  Jag tror faktiskt jag kommer trivas riktigt bra. Att jag ger detta hotell en femte stjärna beror främst på två saker: 1) Frihet att kunna tassa ut på egen gård. 2) Att där finns en Feliway-dosa inkopplad. 
Litet stämningshöjande dofter är aldrig fel, och att upptäcka ett nytt "ute" ska bli spännande!
 
Torsdag den 7 november är jag tillbaka, fylld av nya intryck, och har säkert massor att berätta för er! Ha det så bra till dess, alla mina vänner!

 

Olika falla...

Det hände något för mig obegripligt vid frukosten i morse. Vi satt alla tre och väntade på att maten skulle serveras, när Puff var oförsiktig nog att ha sin svans för nära mattes

Slipper straffpåföljd

ena fot. När hon tog ett steg åt sidan, ja, ni förstår vad som hände? Puff jamade förskräckt, förstås. Och det var nu som det besynnerliga inträffade.

Jag, som har en viss vana vid att bli svanstrampad, var väl medveten om rutinerna vid dessa tillfällen. 

1. Jag skriker till.
2. Både Piff och Puff kommer rusande och hoppar på mig, åtföljt av upprört jamande och klösande.

 Och vad hände nu?? 

1. Puff skrek till.
2. -----

Piff tog ingen som helst notis om det hela! Tassade inte ens fram till henne för att kolla hur det gått? Att hoppa på någon av dem är för min egen del totalt uteslutet.

Inte för att jag missunnar Puff noll procent påhoppande, men kan ändå sammanfattningsvis konstatera, att i det här huset är det mycket illa ställt med jämställdheten.

Och så funderar jag på varför tre kattburar stått på parad här inne några dagar???

Tjejerna och jag

Vi kommer nog aldrig bli några jättekompisar, Piff och jag, sådär som jag sett på bild hos en del bloggkompisar? Där man till exempel sover ihop, alldeles intill varandra. Men vi visar i alla fall varandra artigt intresse nu för tiden. Och ofta på morgnarna, när vi förväntansfullt väntar på vår frukost, sätter sig Piff alldeles bredvid mig. Det gjorde hon aldrig förr i tiden.

Det är värre med hennes syster Puff. Hon vågar sig aldrig ens i närheten av mig? Jo, förresten, när jag tänker efter...när jag får någon extra god mat (jo, det inträffar faktiskt, även om sorgligt sällan), då kan hon komma och nästan försöka putta bort mig från matskålen! Men när det gäller delikatesser är jag mycket bestämd, så jag viker inte en tass från min plats.

Det gör mig ingenting att vårt umgänge är på det här stadiet. Dels är jag ju från början en ensamkatt och van vid det, dels har jag ett eget liv där ute. Men allra mest är jag nöjd över att det är väldigt länge sedan jag blev påhoppad av två ilskna tigrinnor, för det är bland det jobbigaste jag vet! 

Längesen sist

Igår fick jag en oväntat trevlig dag. Jag var ute på uppdrag av allmän karaktär, när jag fick se husse gå över favoritgrannens tomt! Givetvis måste jag genast och skyndsamt förhöra mig om anledningen, och hann fram precis lagom för kunna hålla husse sällskap, medan han väntade framför ytterdörren.

När grannen öppnade, kom jag på, att det faktiskt var en evighet sedan jag blivit inbjuden dit, så jag tog helt sonika saken i egna tassar, och bjöd in mig själv! Men det var helt i sin ordning, förstod jag.

Sedan tillbringade jag hela eftermiddagen hos honom. Hade ju massor att gå igenom efter den långa tid som förflutit! Tyvärr hade han just inget att bjuda på, men man kan väl inte ha så höga krav när man kommer och överraskar sådär? Efter avslutad huskontroll fick jag i alla fall avsluta besöket med en stunds avkoppling i hans sköna säng. Frånvaron av mat hade jag redan glömt.

  

Ser ut som en björn?

Precis som förra helgen blev det en varierad kompott. En perfekt dag med sol och värme, medan resten inte är så mycket att jama om. 

Bästa dagen på alla sätt var lördagen, för då kom minisen och hans människor och hälsade på mig. Upptäckte att han

hade en del intressanta leksaker, något jag aldrig uppmärksammat förut? Inte så att jag lekte med någon av dem, alls inte, men flera av dem var omgivna av dofter som var riktigt spännande.

Tyvärr fick minisen för sig att jag var en björn, så han vågade inte klappa mig som han brukar. Hänsynsfullt höll jag mig på några tasslängds avstånd. Lyckligtvis led hans människor inte av samma björnskräck, så jag fick mig allt en hel del extra kli i alla fall.

Förresten har husse kommit tillbaka, det gillar jag förstås. Äntligen en till som uppskattar soffliggning! På kvällarna, alltså. På dagarna har jag inte tid. När det börjar mörkna, däremot, då vill jag gärna in nu. Utelivet i mörker, som var så lockande till alldeles nyligen, har förlorat sin tjusning. 

Det är kanske dags att börja svida om till höstpälsen? 

Hypnos

*viskar tyst, så jag inte väcker människan* 

Ha en trevlig och mätt helg! Vi tassas igen på måndag!

Undrar just...

När man är en katt på fjorton år

är det mycket man förstår

Men att fatta en del är svårt

Varför är livet ibland så hårt?

Det finns de som bara lider

Har så varit i alla tider

Undrar just om det går att ändra

och när det i så fall kan hända?

Svårlärd är bara förnamnet

Jag måste ta upp det här med jamiskan igen. Frånvaron av baskunskaperna hos människorna, alltså. Min matte har väl aldrig varit någon stjärna i ämnet, men på sistone tycker jag kunskaperna sjunkit långt under tolerabel nivå?

Igår fick jag kämpa mer än vanligt för att göra mig förstådd.

Nä, det här går inte an! Hon måste ju lära sig!!

Trots att jag klart och tydligen jamade "mat" gång på gång, envisades hon med att öppna dörren. Inte bara dörren, utan dörrarna. Man tar sig för pannan! Om jag inte hade för avsikt att tassa ut genom den ena dörren, tänkte jag givetvis inte begagna den andra heller?! Särskilt inte som magen skrek av hunger efter att inte fått mat på, ja, minst en halvtimme!

Till slut höll jag på att ge upp, och tassade ut på bron. Bara för att genast ångra mig. Då skulle hon ju aldrig lära sig! Alltså skyndade jag mig in igen. Och kan ni tänka er, det var tydligen det draget som behövdes! Märkligt var dock att matte skrattade när hon hällde upp maten? Själv tyckte jag mest det var sorgligt att ha behövt vänta så länge.

Så är det

Nu, när det varit så varmt och skönt i flera dagar, har jag inte velat ligga och dra mig lika länge som vanligt på morgnarna. Uppfordrande har jag befallt matte att pallra sig upp och släppa ut mig. Vill hon sova bort tiden, kan hon väl lägga sig igen sen? När det gäller så här viktiga
angelägenheter är jag mycket bestämd, och ger mig inte! 

Med så tidiga vanor behöver jag ta igen mig en stund på eftermiddagen. Hittade mig en ny, riktigt ombonad och skyddad plats under en av rhododendronbuskarna. Med ett halvt öga noterade jag att matte stod alldeles nära mig och fotograferade en blomma.

Jag brukar ju alltid ge mig till känna när jag ser henne, men nu fick hon ursäkta, jag orkade helt enkelt inte. Var precis inne i den där djupsömnen, ni vet, när hela kroppen liksom sitter fast i underlaget? Det går bara inte att röra sig! Så för en gångs skull fick hon klara sig själv. 

Sitter fast?

Vi, som är uppe och jobbar på morgnarna, måste få vår eftermiddagsvila ostörda.

Ångerrätt

Det har varit en del sånt här väder sedan i fredags. Visserligen har jag inte ställt in utejobbet i någon större utsträckning, i stället har pauserna inomhus blivit något längre. Men igår, på söndagen, var det nästan sommar igen!

Passade på att ta en utökad kvällskontroll runt Området. Funderade allvarligt på att dessutom ta nattskiftet? Har inte blivit mycket av det i somras. Bara när mina människor försvunnit på sina rymningar. Men när jag såg hur det började släckas där inne ångrade jag mig ändå. Nattarbetet for nog anstå tills det blir sommar på riktigt igen.

För övrigt finns inte så mycket att jama om helgen. Det har inte hänt just någonting. Och det är väl egentligen rätt skönt?

 

Om hjälp

Ibland kanske man inte fattar först, hur bra det är att någon vill hjälpa en? Det kan nog många katthemskatter tassa under på? Men också människor, har jag förstått, kan reagera på samma sätt? Det blir först efter ett tag man inser att livbojen var just det. En hjälp till ett bättre liv. 

Det är tur att det finns de som förstår när livbojar ska slängas ut, och som också ser till att göra det! Jag fick min hjälp för elva år sedan. Trots idoga protester kördes jag hit till mitt hus. Och tänk så bra det blev! Det var allt tur att jag tvingades ta emot hjälpen!

Trots att det nu är oktober hoppas jag ni får en skön helg, mina vänner! Kanske dröjer sig liiiiitet värme kvar?

Sängfunderingar

Min husse har rest till norra landet igen. Det betyder, att

Har sina fördelar

jag får hans säng för mig själv på nätterna. Inte så dumt, faktiskt. Jag får sova ifred.

Det är förstås inte så att jag ogillar när husse ligger i sängen. Tvärtom uppskattar jag mycket den första stunden på kvällen, den, när han ligger och läser. Då värmer vi varandras magar, och har det fridfullt och skönt tillsammans på alla sätt. Det är sedan det komplicerar till sig. När husse släckt lampan, vet jag vad som gäller. Snabb förflyttning över till matte!

Har för längesedan gett upp försöken att klamra mig fast, när husse vänder sig i sängen. Risken att dråsa i golvet är överhängande. Alltså flyr jag till matte, hon brukar vara vaken litet längre. Men sedan är det förstås samma elände där. Vet inte hur många gånger varje natt som jag blir väckt för sidbyte?

Fast det är nog bäst ändå när båda är här. Det hindrar ju inte att jag njuter av ostörd sömn några veckor? Men allra smartast vore förstås en egen säng mitt emellan dem.

Hasselbusksväder

Det var så varmt. Min gamla hasselbuske kom till heders igen.

Jag hade gärna sovit litet till, matte, men okej då...

Oooooaaaahh, vad skönt att sträcka på sig!

Och litet där bak också...

Sådärja, nu känns det bra. Tror jag sätter mig en stund.

Jahajam, vad ska man nu hitta på???

En sväng bortöver kanske?

En award går vidare

Jag har fått en award av Alice! Jag höjer svansen och tackar så mycket! Nästan alltid brukar jag skicka awarden vidare till alla vänner utan att jama om någon specifik, men den här gången ska jag göra ett undantag. 

Awarden heter "The Opposites Attract Award", och jag, som är kille, ska alltså skicka den vidare till fyra tjejer. Och, kan ni tänka er, man kan sända den till vilket tjej-djur som helst! Till och med en tik! Fast nä, det är inget för mig i alla fall.

Jag skickar min vidare till Deco, Busan, Kajsa och alla tjejerna hos Trollungarna. 

Deco för att hon har en så skön, avslappnad stil och vilka ögon! Busan för att hon är så busig, och gör det jag inte vågar. Kajsa...jag jamar bara: Lösklor! Och så alla kissarna hos Trollungarna, vilket härligt gäng!

Sedan finns det förstås en hel drös med andra mysiga tjejer, och jag skickar awarden vidare till alla som jag känner! Var och en av er är lika mycket värda awarden, det vill jag sätta min tass på!