Vi kommer nog aldrig bli några jättekompisar, Piff och jag, sådär som jag sett på bild hos en del bloggkompisar? Där man till exempel sover ihop, alldeles intill varandra. Men vi visar i alla fall varandra artigt intresse nu för tiden. Och ofta på morgnarna, när vi förväntansfullt väntar på vår frukost, sätter sig Piff alldeles bredvid mig. Det gjorde hon aldrig förr i tiden.
Det är värre med hennes syster Puff. Hon vågar sig aldrig ens i närheten av mig? Jo, förresten, när jag tänker efter...när jag får någon extra god mat (jo, det inträffar faktiskt, även om sorgligt sällan), då kan hon komma och nästan försöka putta bort mig från matskålen! Men när det gäller delikatesser är jag mycket bestämd, så jag viker inte en tass från min plats.
Det gör mig ingenting att vårt umgänge är på det här stadiet. Dels är jag ju från början en ensamkatt och van vid det, dels har jag ett eget liv där ute. Men allra mest är jag nöjd över att det är väldigt länge sedan jag blev påhoppad av två ilskna tigrinnor, för det är bland det jobbigaste jag vet!
Inlägg
