Lev som en katt

Jag tycker, att man inte nog kan tjata om detta. Som vi katter lever, borde våra människor också göra. Kanske inte till punkt och pricka, deras anatomi omöjliggör ju detta, men de skulle vinna så mycket på att mer och mer likna oss.

Kolla bara i deras tidningar, på hälsoråden! Där står det faktiskt "lev som en katt", bara litet krångligt, och långt omskrivet. 

Ibland kan jag tycka att det är rent märkligt, hur perfekta vi är? Alldeles av oss själva, utan några expertråd alls.

Önskar er allihop en lekfull, nyfiken och kärleksfull helg! 

Smaken är som...

Jag förstår inte hur man kan tycka så olika om mat?

Matte har köpt en ny sorts frukostmat med lamm eller kalkon. Jag tycker den är näst intill oätlig. Möjligtvis kan jag slicka i mig såsen. Om jag är hungrig. Medan Piff, som hittills ratat all blötmat, slafsar i sig varenda smula! Nästan så jag tror hon försöker ta litet av skålen också?

Annat är det med kungliga kaninen! Det är mat för en katt, det! Tycker jag. Medan Piff lämnar alla de goda köttbitarna! Inte ens Puff, som brukar kasta sig över allt ätbart, vill ha av de godbitarna. Nåjam, det blir fler över till mig. Före lunch är de garanterat slut. 

Sedan måste jag erkänna, att jag har aningen svårt för att komma ihåg just det. Att de är slut, alltså. Brukar tillbringa en del tid vid skafferidörren, ifall det händelsevis skulle kunna tänkas finnas några kvarglömda bitar någonstans? Det har inträffat, men ackjam, alltför sällan.

Lättskrämda varnas!

Här är en katt farlig som få

mitt gap runt ett vildsvin kan nå

för att sedan, strax därpå

jag tar några kronhjortar små

Mätt i magen jag lägger mig ner

och för mitt inre jag redan ser

morgondagens byten som om nåd mig ber

något jag givetvis aldrig ger

Och så uppmanar jag er att läsa farbror Skruttlunds och Skorpans superbraiga recept idag på hur man tvärsäkert får upp mattar ur sängen. Fungerar nog lika bra på hussar, skulle jag tro.

Har jag gjort bort mig (nu igen)?

Som en del av er känner till har jag, förutom mina vanliga göromål, också ett ansvarsfullt arbete som kundmottagare här hemma. I morse stod jag beredd att välkomna en av mina trevliga kunder. Efter sedvanlig ceremoni med benstryk och några buffar lät jag honom komma in till husse.

Jag hade ingen lust att följa med in. Deras möten brukar vara totalt ointressanta, för att inte jama trista. Bara prat, och ingen mat. Så jag tassade iväg för att göra en besiktning av hans bil. Gjorde en noggrann kontroll runt om. Framme vid motorhuven var jag extra noga. Kände helt tydligt lukten av något oönskat där. Någon hade saboterat den märkning jag utfört av bilen vid föregående besök. Detta kunde jag naturligtvis inte tillåta! Vände alltså baken till och tog i ordentligt. Inga halvmessyrer här, inte! 

Då såg jag i ögonvrån hur kunden stod och tittade på mig. Hans besök hos husse hade blivit väldigt kort. Han såg inte ett dugg tacksam ut? Förstod han inte vilken ynnest det var att hans bil blivit invigd som min egendom? Eller?

Och så har jag fått en award av Livet på landet, vilket jag höjer svansen och tackar så mycket för! Man kan nog aldrig få för mycket av uppskattning! Tack så jamars mycket! Nu har jag sett att många av mina vänner har fått awarden, och jag tycker att alla är så fina kompisar, så var och en av er får en award av mig. Ingen nämnd, och absolut ingen glömd!               

Bråkfri sommar

Det börjar bli litet kyligt i pälsen ibland, tycker jag. Särskilt på kvällarna. Kommer in helt frivilligt, till och med sitter och väntar vid dörren. Matte har börjat elda i brasan vid min sovfåtölj, och att komma in och lägga sig i den är inte dumt alls!

Den här helgen har skällhunden i grannhuset varit här och inskränkt på min rörelsefrihet. På somrarna bor en kattfröken också där. Vi har blivit mästare på att undvika varandra. När jag var ny här, hade vi en del häftiga meningsutbyten. Hon tyckte att min tomt ingick i hennes domäner, och jag tyckte detsamma om hennes. Positionerna var rätt låsta, och vi vidhöll var och en vår ståndpunkt. 

I och med skällhundens ankomst släppte jag frivilligt mina krav på den tomten. Under den tid den är där, vill jama. Den här sommaren har grannkatten och jag delat upp tiderna och områdena. Hon har ytterst sällan kommit in till mig. Vi har inte haft ett enda bråk faktiskt. Riktigt skönt.

Idag har det varit massor med sol, och ikväll får jag trampa mjukmage igen! Husse återvänder från norra landet. Härliga tider stundar! 

Man måste...

Önskar er allihop en härlig hösthelg!!!

Lurväder

Idag har det varit riktigt lurväder! Glad i hågen tassade jag ut i morse. Solen sken, och det var härligt att sätta igång med dagens första patrullering. Vad hände? Knappt hade jag satt ner tassarna på marken nedanför trappan, innan jag blev anfallen av det mest förskräckliga blöta uppifrån! Förskräckt flydde jag in under bilen. 

Jag sitter säkert

Strax därpå öppnade matte dörren. Jag tog mig en ordentlig funderare på om det var värt riskerna att försöka ta sig in? Efter moget avvägande lade jag mig i startgroparna, och klarade mig in på en sekund och sju tiondelar blankt. Nytt gårdsrekord!


Efter detta avvaktade jag länge i kontorsstolen. Till och med slumrade till en stund. Men så upptäckte jag att solen sken igen, och påjamade att bli utsläppt. Nu hann jag utföra några angelägna ärenden, innan precis samma sak hände igen! Sol i pälsen ena sekunden, och genomvåt nästa. In och vila. När detta inträffat även en tredje gång gav jag upp.

Det är långtråkigt inne. Men det är i alla fall säkert.

Jag är litet nyfiken på...

Jo, jag har en fråga till er som är utejägare: Har ni samma behov som jag, att jama högt om er jaktlycka när ni fångat ert byte? 

Här kan ingen vara ovetande om när jag haft en bra jakt. Ibland får matte för sig att jag skadad, eller att en inkräktare är i faggorna? Hon kan nämligen inte höra skillnad på de olika jamen! Föga förvånande, förstås. Har mer eller mindre gett upp hoppet, att hennes språkkunskaper ska förbättras.

Igår hade jag nedlagt en särskilt fet och fin mus, och höll som bäst på att avnjuta densamma, när matte kom för att kolla vad som stod på? Hon hade hört mina jam, och blivit orolig. Jag blev också nervös, för tänk om hon hade planer på att knycka min mus? Men hon vände snabbt och gick därifrån. Strax efteråt var min måltid slut.

Men hur gör ni? Smyger tysta, eller jamar varnande?

 

Lyxigt värre

Jag har ju min lilla utekoja vid ytterdörren att krypa in i vid dåligt väder, eller om jag av någon annan orsak behöver en stunds avskildhet.  Men jag har det faktiskt lyxigare än så. 

Jag har en förstuga också! I den står det en skön stol att slå sig ner i. Där kan jag ligga och få litet sol i pälsen. Det har varit de flesta dagar ganska länge. Men inte idag.


Idag har det sett ut så här:

Alltså:

När jag ingen sol i pälsen kan få

i lilla kojan mår jag gott ändå

 

Saknar liggunderlaget

Det bästa med den här helgen har varit vädret. Mycket avslappning under hasselbusken har det blivit. Sämst med helgen: Husse har inte varit hemma. Han envisas med att lämna mig för det där dumma norra landet. Med andra jam får jag ligga ensam i soffan på kvällarna nu. 

Jag har börjar göra kväll litet tidigare än förr. Även om det ibland inte är helt frivilligt, tar det inte lång stund innan jag ändå är tillfreds med att vara inomhus, för jag måste erkänna att jag blir trött på kvällarna. Då är det lagom sysselsättning att hålla matte sällskap framför teven. 

Först brukar jag ligga i hennes knä, men efter ett tag brukar jag flytta över till soffan. Där kan jag sträcka ut eller rulla ihop mig precis som jag vill. Det är då jag saknas husses mjukmage. På den kan jag också ligga precis som jag vill, bara med så mycket mjukare underlag. En hel vecka till får jag vänta...  

Tick, tack

Man vill tassa ut...nä, klockan är för sent på kvällen? Man kliver upp, utvilad och pigg...nä, klockan är mitt i natten? Man vill ha frukost...nä, klockan är för tidig?

Bara några exempel på vad klockan ställer till med. För att inte jama om hur mycket den får bestämma för matte och husse?! Klockan verkar råda över det mesta. När de ska kliva ur sängen på morgnarna. Eller äta mat. Till och med när de ska lägga sig på kvällarna?

Vad är naturligare än att vakna och börja jobba när man sovit klart? Äta när man är hungrig, och lägga sig när man är trött? 

Fast visst, de får väl leva som de vill, jag bryr mig inte så mycket om det. Men tänk, vad trevligt det skulle vara om de bara kunde följa sina instinkter och behov, precis som jag gör. Åtminstone försöker göra, så långt det är möjligt, tills deras regler sätter stopp.

Om jag fick bestämma, skulle all indelning av tid upphöra i mitt hus. Förmodligen är detta en alltför djärv önskan med kännedom om mina människors konservativa hållning i frågan. Men drömma kan man alltid göra.

Idag är det regn och blåst här nere, men jag hoppas det blir en bra helg sedan, för både mig och alla vänner som tassar in här!

Märkligt besök

Och vad i all världen har matte fotograferat här då? Ett tjusigt blad? Det skulle man kunna tro. Men nä, det är den där konstiga mojängen som jag och husse hittade i trädgården igår. Den, som gömmer sig alldeles intill bladet. Jag var framme och kollade litet på den. Luktade aningen skumt. Jag tror att det var någon slags djur, men inte särskilt intressant ur jaktsynpunkt.

Det var första gången jag träffade en sån där märklig grunka. Jag visste inte riktigt hur jag skulle förhålla mig till den? Husse gav den bröd och litet att dricka, så förmodligen hade den en mun nånstans. Bara att den inte syntes. 

Sen tvingades jag in en stund "för att den skulle få vara ifred". När vi kom ut igen hade den ätit upp nästan allt brödet, och gått och lagt sig bakom en spade. Där låg den kvar som en vass boll  när jag tassade in för kvällen. I morse var det tomt bakom spaden. 

Matte och husse tyckte visst det var roligt med besöket. Det var andra gången någonsin de ser en sån här. Jag måste erkänna, att mig kvittar det fullständigt. Den som inte kan varken jagas eller ätas, och dessutom är oduglig som kompis, vet jag inte vad man ska ha till?

Inget att skratta åt

Matte och husse skrattade åt mig igår kväll. Jag förstod ingenting, för det var verkligen inget roligt. Beslutsvånda är nämligen ett allvarligt tillstånd.


Husse låg i soffan och tittade på teven, och matte lånade min fåtölj. Jag hade legat och värmt husses mage en stund. Den stunden hade varat precis lagom länge kom jag helt plötsligt på, och reste mig för att tassa över till matte. Då slog beslutsvåndan till med full kraft.

Husse tar stor plats i soffan när han ligger. Bara en liten kant bredvid honom återstår. På den lilla kanten stod jag. Tittade på matte. Tillbaka på husse. Funderade. Och funderade. Gjorde nya överslag och beräkningar. Skulle jag...eller inte? 

Det var då, sedan jag i min stora tvekan gjort ett antal överväganden, som de skrattade. Inte brydde jag mig om det. Stora beslut ska man noga tänka igenom. Och resultatet? Husse fick behålla sin magvärmare. Åtminstone en stund. 

Gå du!

Men mjaou, hej matte! Har jag varit ute sen i morse? Oj då, är det redan kväll? Hungrig? Komma in?

Men kolla på trädet där borta ...så intressant det blev, helt plötsligt! För att inte jama om busken här framför...Mina träd- och buskstudier har blivit sorgligt eftersatta en tid. Dags att spotta i tassarna och ta tag i saken. Hyggligt att du kom ut, matte, men nu kan du gå. Hej då!

Jag undrar just?

Den här helgen har jag haft besök av min minis, det är alltid uppskattat. Förstår inte alls varför Piff och Puff rusar iväg så fort han närmar sig? Han är ju hur snäll som helst, jag fick till och med låna hans bästa kanin en stund. 

Nu har minisens människor börjat prata om att göra sitt hus mera hemtrevligt. De saknar en katt hos sig. Det kan inge vissa farhågor för min del. För vad kommer hända när de ibland reser bort? Vem brukar få ta tass om icke medföljande katter? Jag vet nog hur det gick med Piff och Puff! Till slut flyttade de helt sonika in hos mig. 

Nåjam, ännu så länge nöjer de sig med en minis. Och han följer garanterat med sina människor hem varje gång de åker härifrån. Det tycker jag är bra. Hur trevlig han än är, minisen, räcker det med inneboende nu. Det är min åsikt.

Dö...eller leva?

Ibland är människor mer obegripliga än vanligt. Som när de beslutar att friska katter ska avlivas. Deras brott? De är rädda och skygga, kanske för att de misshandlats eller farit illa på andra sätt. Vad är då naturligare än att vara ytterst misstänksam mot den ras, av vilken de har så dåliga erfarenheter?

Sunt förnuft säger förstås att en sådan katt behöver mycket tid med människor som kan ge dem kärlek. För en som blivit misshandlad tar det lång tid att bygga upp ett förtroende igen. Att återigen kunna lita på att man inte ska få stryk, inte bli övergiven. Att tro på att handen som närmar sig ska klappa och smeka, inte göra illa. 

Därför är det mer än oroande, och totalt oförståeligt, att man inte vill ge skygga katter på katthem den tid som behövs för rehabilitering. Man till och med påstår, att det är "bäst" för katten att dö? Har man inte lärt sig något av alla de berättelser som finns om skyggisar som blivit tryggisar?

Om man nu har pengar att avlöna den person som ska besöka katthemmen i mening att, av vad jag förstår, snabbt avgöra vilka som ska avlivas, och att bekosta själva avlivningen, varför inte ge katthemmen de slantarna i stället? Då kan de komma till nytta, till människor som ideellt och kärleksfullt ständigt arbetar för katternas bästa. Dessutom skulle det behövas en massa resurser till en kastreringskampanj. Det är ju där grundproblemet sitter, att det föds på tok för många ovälkomna katter. 

Och de beslutsfattare, "experter", som står bakom dessa märkliga idéer om skygga katters omöjliga socialisering, vill jag uppmana, att bli volontärer på något av alla katthem som finns. Nu är det dags att komma ner på gräsrotsnivå, och se vad kärlek och tålamod faktiskt kan åstadkomma. Det är mycket mer än vad ni tror.

Du kan protestera här!

Det blev många allvarsjam så här inför helgen, men jag kan knappt tänka mig ett viktigare ämne just nu. Även katthemskatter är ju medlemmar i vår stora bloggfamilj. 

Önskar er alla en bra helg med mycket kärlek!



   

 

Jag är en stor konstnär

Att tålmodigt kunna vänta är en stor konst. Utan att skryta alltför mycket, kan jag jama, att jag behärskar den ganska väl. Jag vet, att min matte och husse inte är riktigt överens med mig på den punkten. De tycker inte att mina jam ungefär varannan minut ingår i tålmodig väntan?

Där är vi inte överens. Även om ett och annat jam eventuellt kommer ur min strupe, så sitter jag faktiskt lugnt, stilla och utan åthävor och betraktar dörrhandtaget. Det gör jag den tid som behövs. Ni kan inte tro hur lång den är ibland.

Då är det bra att vara konstnär.

I mitt skåp gömmer sig...

Jag har ett skåp med mina saker i. Säckar med kattmat. (Viktigt!) Kattsand. (Viktigt ibland.) Och så en massa onödiga grejer. En stor samling möss, bollar och annat i olika storlekar, material och färger. Flertalet påstods innehålla kattmynta. Ha! jamar jag! Fusk och bedrägeri! Alltså bevärdigar ingen av oss dem någon uppmärksamhet. Så här ser en del av vår samling ut:

Inte uppskattade...

Där finns också något som jag vet att de flesta katter gillar, men av någon anledning roar den ingen av oss:

...inte heller den här...

"Röda pricken"-musen förstår vi oss inte på? Möjligtvis kan vi hålla litet koll på var den befinner sig. Men jaga den? Näe. 

Ytterligare en konstifik manick är bollen, som matte lade godis i. Förväntansfullt väntade hon på att någon av oss skulle vilja plocka ut det. Tji fick hon, långa näsa! Varför jobba, när man lärt sig att godis delas ut direkt ur handen?

...eller denna

I mitt skåp gömmer sig också något som absolut borde förpassas till soptunnan:

Och DEFINITIVT inte denna!

Förstår inte varför matte sparar på så mycket onödigt? Där skulle ju få plats med en massa viktigt godis i stället?

Mitt paradis

Mitt paradis på jorden

Visst, jag har många favoritställen att koppla av på litet varstans på Mitt Område. Men det finns bara ett paradis. Det ligger under hasselbusken.

Dit återvänder jag ständigt. När solen är framme, lyser den där hela dagen. Blir det för varmt, är det bara att flytta aningen längre in under bladen. Den här sommaren har jag inte behövt så mycket skugga, bara litet lagom, som på bilden. 

Dessutom saboterade husse mitt paradis rätt många veckor genom att ställa sin bil precis framför min buske. Hur kul är det att ligga där och stirra på en bil? Nä, det blev liksom inte alls samma upplevelse att vara där. 
Till nöds fick jag i stället bland annat begagna gropen under torkstället. Rätt okej, men inte alls lika inbjudande till långa pauser. Under hasselbuskens bladverk känns det så tryggt. Kan ligga där en hel eftermiddag och bara må bra.

Nu är det ett tag sedan husse tog bilen upp till norra landet, och jag har åter kunna inta mitt paradis i många sköna sommarveckor. Man måste kunna unna sig att njuta. 

Något att tänka på?

Jahajam, så har det varit helg igen. Egentligen en helt perfekt sådan, för det har hänt absolut ingenting! Jag har varit ute på patrull, vilat under min hasselbuske, tassat in för litet mat emellanåt och tillbringat nätterna i min fåtölj. Det har varit lagom pälsvarmt ute, och bara litet blött i morrhåren. Så vad ska jag då jama om?

Kanske att det är just när ingenting särskilt händer, livet är som allra bäst? När man får mår bra, och kan utföra de sysslor man önskar. Att ha kraft nog att kunna hoppa över staketet till grannen utan problem. Vardagsgöromål man ofta tar för självklara. Något att tänka på efter en helg, när det inte hänt något speciellt.