Inget att skratta åt

Matte och husse skrattade åt mig igår kväll. Jag förstod ingenting, för det var verkligen inget roligt. Beslutsvånda är nämligen ett allvarligt tillstånd.


Husse låg i soffan och tittade på teven, och matte lånade min fåtölj. Jag hade legat och värmt husses mage en stund. Den stunden hade varat precis lagom länge kom jag helt plötsligt på, och reste mig för att tassa över till matte. Då slog beslutsvåndan till med full kraft.

Husse tar stor plats i soffan när han ligger. Bara en liten kant bredvid honom återstår. På den lilla kanten stod jag. Tittade på matte. Tillbaka på husse. Funderade. Och funderade. Gjorde nya överslag och beräkningar. Skulle jag...eller inte? 

Det var då, sedan jag i min stora tvekan gjort ett antal överväganden, som de skrattade. Inte brydde jag mig om det. Stora beslut ska man noga tänka igenom. Och resultatet? Husse fick behålla sin magvärmare. Åtminstone en stund.