Jag är tidningen!

Nu ska ni inte tro att jag kommer bli högfärdig på något sätt. Mjaoua litet förnämare. Eller kräva oxfilé och vitfisk på silverfat varje dag. Men vid närmare eftertanke...en mera frekvent tilldelning av åtminstone vitfisk kanske är på sin plats nu? En annan är ju numera kändis! Inte för att jag bryr mig, men ändå. 

Idag kom den nämligen i brevlådan. Tidningen med min bild på framsidan, med rubriken "Det var som (nät)katten!" Sen stod det en massa inne i tidningen. Saker som jag jamade om när jag blev intervjuad. Det är konstigt att bli det. Intervjuad. Jag har ju liksom inte fått någon träning i mediavana. Vore hemskt om något förfluget jam skulle förstoras upp eller misstolkas så det kom en massa teve och fotografer med blixtapparater. Och jag skulle bli tvungen att förklara mig. Eller allra värst, göra en pudel. Nästan så morrhåren ramlar av vid blotta tanken. Eller kanske skulle jag hamna i något filter, som Sixten gjorde.

Nu verkade hon ju väldigt beskedlig, ja, hon var till och med en av de trevligaste gästerna på länge, så jag svarade ganska rättframt på alla frågorna. Jag skulle förstås önskat att precis alla mina kompisar skulle ha nämnts där. Men de kanske inte ville ha en tidning med bara kattnamn?

Vill ni läsa artikeln? Den finns här!

Vad bra jag har det

Kan man ha det skönare än så här? Jag vilar tryggt med bästa kompisen efter en dags arbete ute på fältet. Inte ens mattes ofina blixtrande får mig att reagera. Det är varmt och skönt, brasan sprakar bara några meter bort. Piff och Puff sover också en bit ifrån mig. Puff i sin igloo, och Piff i soffan. Teven är avstängd. Allt andas fri och ro. Vad bra jag har det.

Om hon är snäll...

Jam på er, hur har ni haft det i helgen? Hoppas ni fick litet sol på era nosar i går, antingen ute eller inne i något fönster! Jag fick inte vara ute så mycket som ville i helgen, för matte rymde och rymde. Det var visst någon affär hon måste passa, för de som skulle varit där hade blivit sjuka. Tyvärr var det inte en kattgodisaffär. Då hade jag lätt kunnat överse med hennes frånvaro. För i så fall hade hon givetvis kommit hem med kassar fulla av stickisar, dentisar och allt möjligt annat smarrigt jag ännu inte upptäckt. Suckjam, vilken dröm...

Jag hann i alla fall sola litet igår innan matte åkte iväg

Idag har matte varit hemma, men då har det minsann inte varit minsta solgnutta. Tvärtom, det har kommit ner både vitt och blött, så jag har valt att värma mattes säng litet. Bredvid mig står radion på. Hör just nu vilket väder jag ska få. Regn och blötsnö. Dis och dimma. Ett par plusgrader. Matte får nog en varm och skön säng i kväll! Om hon är snäll, kan jag maka på mig, så att hon också får plats.

Ibland måste man ändra...

Man kan tycka att man tänkt ut någonting riktigt bra. Planerat och beräknat, på längden och på tvären. Man tror sig veta hur saker och ting kommer utvecklas, och vad nästa drag ska bli. Det gäller att inte stirra sig blind på det. För ibland måste man ändra sitt tänk. Och då gäller det att inte låta morrhåren sloka, utan att snabbt lägga om tankerutterna, så att nya vägar läggs ut framför ögonen.

Själv har jag inga problem med det här. Även om jag funderat ganska länge på hur jag bäst ska angripa vissa problem, eller räknat ut vilken restaurang jag ska besöka för dagen, kan jag blixtsnabbt förkasta planeringen och göra på ett annat sätt. 


Jag har noterat att en del tvåbenta har problem med det här. De kan göra något jag aldrig gör. Ställa in sig på vissa saker. Jag kan inte riktigt förstå vad det innebär, men jag tror att man bestämt sig så hårt för något, att om man inte gör på det uttänkta sättet, blir allting fel och konstigt. Jobbigt!

Jag är inte emot planering, inte alls. Har själv ganska mycket varje dag som måste tänkas ut. Men det gäller att inte tappa fattningen, när man måste ändra sina strategier och göra saker annorlunda mot första tänket. Och konstigt nog kan det ofta bli bättre på det nya sättet. 


Som jag ser det, skulle människorna vinna mycket på att vara mera lika oss katter i många avseenden. Ett exempel är detta, att inte stå tassfallna när Plan A omintetgörs. Plan B -och till och med C och D- kan bli riktigt bra, bara man tar tillvara möjligheterna och gör det bästa av dem. 


Och så önskar jag er en helg som blir så fin som ni tänkt och hoppats! På det ena eller andra sättet.

Ett krypande vårtecken

Jag hade just haft ett jam med min bäste kompis,

när matte fick för sig att hon skulle ta en närbild på mig

Inte gick det! Hur skulle hon kunna hinna med det? Jag tassade fram det fortaste jag kunde till henne, var hon än ställde sig. Så det blev bara suddiga nosar och skarpa bakdelar på alla bilder. Helt grundlöst anklagade matte mig för att vara en linslus. Möjligen kan jag gå med på epitetet kellus, om det finns?

För övrigt kan jag meddela, att jag observerat ett krypande föremål på golvet idag. Matte ville inte att jag skulle studera det närmare, för hon påstod att det var en geting. Och att det är ett vårtecken. Så bra. Då öppnar snart mina restauranger där ute för säsongen. 

Jag förstår mig inte på tjejer

Jag förstår mig inte på tjejer. Hur funkar de egentligen? Som härom morgonen, till exempel. När Piff och jag träffas på morgnarna för att få i oss frukost, brukar hon alltid komma fram och nosa på mig. Jag har inget emot det. Så inte heller den morgonen. Jag lät henne nosa på en stund, innan jag visade henne min välvilja genom att tvätta henne litet mellan öronen. Vad hände? Hon daskade till mig med tassen!
 

???

Vad menas? Jag blev faktiskt litet förnärmad. Hon bara tassade därifrån med svansen i vädret, precis som om hon gjort något bra?

När jag kom in idag på eftermiddagen efter ett längre arbetspass där ute, kom hon fram och började nosa på min hals. Hon nosade. Och nosade. Jag böjde huvudet bakåt, och försökte visa att jag tyckte det var nog. Men hon gav sig inte. Jag mindes givetvis vilken reaktion litet välvilligt tvättande från min sida hade utlöst, så det var inte att tänka på. Vet ni vad jag gjorde? Jag höjde tassen till slut, och motade försiktigt bort henne! Visst var det bra gjort av mig? Men vid alla fjärsingar och mörtar, hur funkar de, tjejerna?

Idag har det hänt nåt spännande!

Kan ni tro vad som har hänt mig idag? Nä, det är inte så lätt att gissa, för det är faktiskt litet overkligt för mig själv också. Jag har blivit intervjuad! Jajamen!

Efter ett rätt långt arbetspass ute på förmiddagen, låg jag på husses säng och tog igen mig, när det kom in en okänd människa i rummet. Jag låg ju som jamat och sov, men när hon började kela med mig, var jag förstås genast med på noterna. "Neka aldrig en vänlig klapp" är mitt motto. Eller "passa alltid på att kela när tillfälle ges" är ett annat.

Efter en stund satte sig matte tillsammans med den kelvänliga i matrummet, och jag tassade dit, litet nyfiken på vad det var frågan om. Jag menar, det är verkligen inte var dag som okända människor kommer in i sängkammaren och kelar med mig. Det var då som syftet med besöket visade sig. Jag skulle intervjuas! En massa frågor fick jag. Om varför jag bloggar? (Förutom att jama om min vardag, att genom min klokbok försöka få människor att må bättre) Vad jag tycker om mina inneboende människor? (Om de kunde bli generösare på godis- och vitfiskutdelning vore de helt perfekta. Åtminstone mycket bra.) Och om de tyvärr lika inneboende kattsystrarna? (Skulle hjälpa dem att packa om de flyttade.) Plus en massa annat. 

Matte fick ju vara min tolk, men jag vid hennes fötter och lyssnade noga att hon avgav korrekta svar. Och hon gjorde väl så gott hon kunde, efter sin förmåga. Sedan skulle jag fotograferas. Först fick jag sitta i mattes knä, och det var väl okej. Men sen skulle jag sitta framför datorn, ja, till och med stå framför datorn. Det var då jag satte ner tassen. Nån måtta fick det väl vara på stolligheterna? 

Därmed bestämde jag att intervjuandet och audienstiden var slut. Jag följde med besökaren ut till bilen, och tänkte tassa av henne när hon åkte. Då kom hon och lyfte iväg mig en bra bit bort. Tydligen ville hon inte bli avtassad. Alltså vände jag, och påbörjade dagens eftermiddagspatrullering. 

Litet nyfiken är jag allt på vad som ska stå i Lokaltidningen om mig? Det är visserligen två människor som ska tolka en katt, och de gör nog så bra de kan. Men med tanke på mattes obefintliga framsteg i jamiska, trots min intensivundervisning, så är det inte utan att jag känner en viss bävan blandad med spänningen.

Ordningen är återställd

Rymlingarna, -det vill jama matte och husse- är tillbaka, och jag måste erkänna, att jag klarade mig ganska bra utan dem. Innan matte gav sig iväg på fredagsmorgonen hann jag uträtta det viktigaste där ute, och det var skönt. Det är ju just det där låderiet, som jag ogillar mest av allt när mina människor är borta. 

Min favoritgranne kom och hälsade på flera gånger om dagen, och givetvis passade jag på att diskutera uppkomna situationer med honom. Att vara ensam kille omgiven av två systrar är inte alltid alldeles enkelt. Plus att jag inte fick tassa ut. Allt detta behövde jag få jama ut om, och han tog sig tid att både lyssna och gosa.

På lördagen fick jag extra mycket besök. Då kom en av mina lillhussar tillsammans med en av de stora minisarna. De stannade ganska länge. Jag framförde som förslag att jag skulle få tassa ut, men tyvärr var de just då både blinda och döva.

På söndagskvällen hörde vi äntligen ett välbekant brummande ljud utanför huset, och vi parkerade oss alla tre precis innanför dörren. Och nu var det bråttom, kan jag meddela. Inte att hälsa, det fick anstå. Nä, det var andra behov som var större just då, så jag rusade ut direkt, utan att jama hej till husse och matte. Men det gjorde jag sedan förstås. Det blev både magmassage på husse och armvecksbuff på matte. Och matte har lovat att det ska dröja länge innan hon rymmer igen. 

Förresten tassade vi ner ett välkomstbrev till matte och husse när vi hade litet tråkigt en dag. Vill ni läsa?

"Hejsan lilla Matte o Husse, välkomna hem! Vi har haft det bara bra under er bortavaro! Tack vare Lars som varit här varje morgon och kväll och gett oss god mat, smek och samtal. Undertecknat de små missarna och så Stor-Gustav!! Mjau på er. Vi katter!

Vi såg att de blev både förvånade och imponerade över våra kunskaper i människospråket och innehållet i brevet. Med all rätt. Särskilt med tanke på deras urusla framåtskridande när det gäller jamiska. Men de ska inte känna sig mindervärdiga. De är ju människor, och vi är katter.

Bra, fast litet dumt

I morse hade jag ingen lust alls att tassa ut. Det kändes i morrhåren att det var på tok för kallt ute. Matte undrade hur jag kunde veta det? Tja, vi katter har ju inbyggda sensorer för både det ena och andra. 
Alltså stannade jag kvar inne, när husse och matte for iväg på morgonen. Husse skulle åka till norra landet. Egentligen skulle matte också följt med, men hon stannade kvar för att ta hand om oss. Ja, mest om Piff, om sanningen ska fram. 

Det har varit märkligt och frustrerande med henne, tycker jag. Piff, alltså. Ibland har jag tyckt synd om henne, och försökt tvätta henne litet, men ibland har jag jamat åt henne att sluta med alla dumheter. Jag har ju blivit orolig av att höra hennes klagande jamanden, och mötas av hennes kissdofter runtom i huset. 

Men idag har det varit befriande tyst. Och vad jag har sett, har hon kissat bara en gång. Förutom i lådan, förstås. Och det var när matte var för lat att hänga in sin jacka i garderoben. Hon hängde den över en stolsrygg, och det upptäckte Piff naturligtvis. En jacka som helt oförmodat intog rummet måste givetvis kontrolleras och mutas in. Fast hon hade inte mycket för det, för matte tvättade bort inmutningen omedelbart. 

Så nu hoppas vi alla att det har vänt för Piff, och att hon börjar bli som vanligt igen. Fast det är ändå litet dumt för mig, för då åker matte till norra landet i morgon bitti. Det är visst några minisar som ska hälsas på. Och jag kan räkna ut vad det innebär. Vara inne några dagar. Inte kul. Även om matte placerat ut må-bra-dosor i flera rum. Och att favoritgrannen ska komma flera gånger om dagen. Plus att en av mina extrahussar ska komma på lördag. Det är inte kul ändå. Men jag får väl unna minisarna min matte och husse några dagar om året. De är ju mina för det mesta i alla fall.

Det här blir allt för den här veckan, eftersom matte rymmer. Alltså får jag redan nu önska er fin helg. Hoppas ni slipper kalla tassar! På måndag är jag tillbaka!

Förvirrat

Det händer litet saker här. En bra sådan, är att matte är inne på slutspurten av det där jobbet, som tagit så mycket av hennes tid. Sedan är det några dumma saker också. Ja, åtminstone en dum sak. För att jag plötsligt blev tvungen att spy över husses papper på skrivbordet var förstås en olyckshändelse. Bara aningen oturligt att det råkade hamna på några papper, som husse menade var viktiga. Jag hade väl ingen tid att välja papper så där i en hast? Nä, det är inte så mycket att jama om, egentligen.

Nä, det riktigt dumma är att Piff fått något som heter kissinfektion, eller nåt sånt. Hon kissar överallt! Puff och jag tycker det är jobbigt att nosa runt här och kontrollera att det är Piffs kiss, och ingen inkräktares. Det började igår med att hon kissade på väggarna och på matte. Och gick på lådan sjuttifemton gånger. Mitt i natten började hon jama olyckligt, och klockan tre klev matte upp och ringde djursjukhuset. Eftersom Piff satt ner som vanligt och kissade, och inte verkade krysta, trodde de att det gick att avvakta till morgonen.

Jag tyckte förstås att det var trevligt att alla var uppe vid den tidpunkten, och bespetsade mig på litet tidig frukost. Tji fick jag. I stället blev jag och husse instängda i ena delen av huset. Matte tyckte att han kunde få sova. Det höll jag inte med om. Med jämna mellanrum yrkade jag på uppstigning och dörröppnande. Det var ju liksom litet svårt att koppla av och sova när jag hörde Piff låta på andra sidan huset.

Nu ska Piff äta piller, och så har vi fått ny mat allihopa. Jag är inte så säker än på om det är något bra byte? Puffs magmat gillade jag skarpt, men den här? Njaaam.
Så är läget hos mig, Gustav. Litet förvirrat.
 

Något av det viktigaste

Jag tror, att jag inte närmare behöver förklara, vad jag menar med det här? Vi är ju alla smärtsamt medvetna om att somliga människor inte har förstått vilket förtroende och ansvar de har som våra familjemedlemmar. Så det här vill  jag verkligen peka med hela tassen på, och undervisa varenda tvåbent jag möter om. Det är något av det viktigaste i hela min bok. 

Med detta önskar jag er allihopa en riktigt bra helg!

Bildbevis

Matte är i vedboden, och jag passar på att göra ett provrace i min spaningstall...eller...spaningsstubbe...äsch, nånting där mitt emellan, tror jag.

Och kolla! Den duger fortfarande som spaningscentral!

Hej på er! Fyjam, vad eländigt kallt det har varit. Men jag har ändå börjat vara ute litet mer, det är ju så urtrist att bara ligga inne. Och så blir det lätt aningen spända förhållanden i mitt hus. Jag menar med de inneboende andra katterna. De har så låg toleranströskel när jag vill skoja litet. Nä, det är skönt att få komma ut ibland, och slippa ta hänsyn till någon. 

En bra sak är att husse återvänt från norra landet. Så igår kväll fick jag åter tillfälle till att sjunka ner med klorna i hans härligt trampvänliga mage. Ibland säger han "aj", men det är säkert bara någon slags skämt? Jag känner ju själv hur skönt det är! 

Hej hopp!

Tycker du det är kallt och trist?

Nog håller jag med dig, helt visst!

Därför hissar jag min svans

och gör en liten dans

Låtsas att allt är toppen

känner det i hela kroppen

Sedan äter jag nåt gott

tänker på allt bra jag fått

Så vänder jag svart till vitt

och känner glädje för livet mitt

Önskar er allihopa en mycket bra februarihelg!

Liten rapport från mig

Hej på er, nu tassar jag in här en stund. Vill bara rapportera att jag har allt under kontroll. Ja, utom matte förstås. Där har jag fortfarande betydande svårigheter. Men hon säger, att att hon ser slutet i fjärran på det där jobbet, som helt fräckt har ockuperat den tid jag avsatt för min blogg. Eftersom jag är en lugn och fördragsam kisse ger jag mig tåls. 

Vi, som kan vara ute, har det väl alla kallt om tassarna nu? Det är inte så man rusar ut på morgnarna, precis. Ibland, när jag behöver extra lång betänketid, stängs dörren igen innan jag funderat färdigt. Matte säger att det blir lika kallt inne som ute. Det vill jag inte, förstås. Idag har det i alla fall varit nästan varmt i solen. Till och med så jag låg en stund i min grop vid hasselbusken, med nosen mot solen. 

Men ni skulle min fjäderkotlettrestaurang! Fullkomligt överbelagd. När jag närmar mig för att presentera mig, och hälsa mer ingående, sitter där ett femtiotal på marken. Men när jag är nästan framme, verkar alla ha brådskande ärenden på annat håll. Där får jag sitta alldeles ensam och titta. Snopet!

Mesta tiden tillbringar jag ändå inomhus. Husse är i norra landet, så jag håller matte sällskap. Alltså blir det mycket tid framför datorn. Oftast i hennes knä, men ibland hittar jag andra trevliga platser. Som ovanpå skrivaren. När jag behöver litet integritet, utan att ge avkall på sällskapligheten. Ibland behöver jag små gos-pauser.