Min nyårsönskan till er

Till julen berättade jag att ordet 'frid' är ett av de vackraste orden jag vet. Nu ska jag jama om ett annat. Hopp. Visst är det ett underbart ord? I ordet 'hopp' ligger en väntan. En väntan, en förhoppning på att något bra, något speciellt, ska ske. 

Ibland hoppas jag kanske bara litet flyktigt. Som när jag sitter vid fågelbordet och väntar. Matte och jag samjamar om det här ibland. Egentligen önskar och hoppas vi nog på samma saker. Fast jag liksom inte tänker så mycket på till exempel sjukdomar och så, tar väl mer för givet att jag ska vara frisk. Matte funderar nog mera på det. Att jag och alla andra andra omkring oss ska få vara friska.

Men emellanåt kan jag hoppas alldeles väldeliga. När en viss skåpdörr öppnas. Den, där det ibland står en skål med blötmat bakom. Då kan jag sitta och hoppas länge där under. Ibland händer det fantastiska, att det jag hoppats på faktiskt händer! Det är det bästa som finns! Jag snurrar runt av glädje och jamar jubeljam.

Men människor behöver nog att andra händelser inträffar, för att uppleva motsvarande glädje och lättnad. De har en mycket större oros-säck att gå och släpa på. Nu ska det snart bli ett nytt år. Ingen vet vad som väntar bakom öppningen på bilden, där jag sitter. Men ett vet jag. Att det är viktigt att hoppas. Rent av livsviktigt. Man vet aldrig vad som kan ske när man hoppas riktigt mycket. Till och med mirakel.


Nu önskar, och hoppas jag, att precis alla ni, mina kompisar, och de människor ni har omkring er, får tassa in i det nya året på det allra bästa sätt. 

Gott Nytt År!

P.S. Min matte, tillika sekreterare, har självsvåldigt beviljat sig ledighet från min viktiga blogg nästa vecka. Hon påstår att hon har ett annat stort jobb som gör att hon inte kommer hinna med. Pratade något om att man måste göra prioriteringar. Jag föreslog att hon skulle slopa det andra jobbet då, men det gick hon inte med på. *suckjam* Vi tassas alltså igen på måndag 9 januari. D.S. 

Sovstilsdemo

Idag hade jag tänkt jama litet om sovstilar. Vi katter är ju experter på sovyoga. Jag är säker på att ni alla har era särskilda specialiteter på det här området. Tänkte jag skulle börja med ett exempel på en ställning jag anser vara ovanligt avslappnande. Bilden är faktiskt jamargammal. Jag är bara fyra år där (syns ingen skillnad mot nu, va?), men ställningen är lika aktuell idag. Praktiserar den rätt ofta fortfarande.

Extra avslappnande ställning, som endast kan användas i helt trygg omgivning. Jag tror att Piff kollat på mig, för hon intar ibland något liknande:

Fast hon har skruvat till det litet. Enligt min mening inte fullt lika avslappnande med den där böjen på kroppen,  men jag vill inte peka tass åt henne. Vi börjar ju bli rätt bra kompisar.

Puff är ju egen på alla sätt. Har aldrig förstått mig på henne. På dagarna sover hon nästan alltid i en slags igloo, som står i soffan. 

Tror inte jag jamar mer om det. Var och en får väl koppla av efter förmåga?

Min allra, allra bästa sovstil är i alla fall ställning grund, 1 A:

Det är basen, varifrån alla andra sovstilar utgår. Åhh, så skön! Zzzzzzzzzzzzzzz..................

Tack för jamet!

Emellanåt händer det att jag lyssnar på kattprogram på radion. Alltså program, där så kallade experter uttalar sig om hur våra människor ska göra för att vi katter ska få ett så bra liv som möjligt. Mycket lovvärt, men programmen får mig oftast mycket förundrad.

I det senaste jag hörde på framfördes ändå en korrekt synpunkt, nämligen att katter är superintelligenta. Trevligt att få det erkännandet! Men så var det då det där andra.

Hon menade, att våra människor skulle stoppa in mat i toapappersrullar och vika in kanterna, så att vi skulle få jobba för att få ut maten!? Har ni hört något så tokigt? Som belägg för sin uppmaning drog hon den där om att vi alltid har jagat och fått kämpa för vår föda. Av tio möss fångade vi en, till exempel.


Nu frågar jag bara: Har hon inte hört talas om utveckling?? Vad jag vet, så fick människorna också jaga och kämpa för sin mat för länge sedan. Och hur har de det nu? Kanske ska vi göra labyrinter i butikerna? Och att de sedan måste lösa vissa uppgifter innan de får hitta sin mat?

Nä, kom igen! Det är faktiskt snart 2012, och vi katter har nått så långt, att vi dresserat våra människor till att ha   våra matskålar hjälpligt fyllda. Åtminstone har då jag passerat mat-i-en-toapappersrulle-stadiet!


Tack för jamet!

Min härliga jul

En riktig jul-klapp

Hallå där ute, hoppas ni är kvar allihopa? Man blir ju litet orolig att någon ska ha blåst iväg. Den här gången klarade jag mig, men jag misstänker att några kompisar har fått nya erfarenheter?

Jag har haft en riktig toppenjul. Hela mitt hus har varit fullt av människor, som jag gillar. Och minisen har varit här! Han till och med sov här på natten, så det var riktigt bra. Piff och Puff har inte fattat hur snäll han är. De springer och gömmer sig under sängarna så fort han nalkas. Fast jag måste erkänna att de där nästan-stora människorna är ett strå vassare än minisen. En av dem sitter jag med på bilden. Vi satt där i hörnet och gosade. Jättelänge. 

För mig kom julens höjdpunkt ändå på juldagen. Då fick jag det godaste jag ätit någonsin, tror jag. Något som varit inne i en kalkon. Jama om läckert! Vi blev nästan som tokiga, alla tre katter. Så nu har jag beställt kalkon litet oftare på menyn. En gång om året, hur torftigt är inte det?

Igår och idag har det varit riktigt bra väder. Solen, som jag trodde gått vilse, har hittat hit igen. Och varmt har det också varit. Det har varit skönt att få röra på sig igen, och inte bara sitta inne och dega. Nu är det dags för ett nytt arbetspass!

Min julönskan till er

Nu ska jag önska er alla något, som jag tycker är bland det vackraste som finns: Frid. 

Framför allt den frid som kommer inifrån.  Den känsla som infinner sig, när man är tillfreds med det man har, och nöjd med vad man uträttat. Att kunna känna frid, att vara tillfreds, är som det finaste balsam för själen. De stunderna man upplever frid, är man i total harmoni med livet man lever. Man har accepterat det man ändå inte kan göra något åt. Frid är Det Stora Lugnet.

Jag önskar er förstås också frid i betydelsen att slippa en massa måsten, bara för att det är jul. Det verkar som om våra människor lägger en massa krav på sig själva den här tiden. Tänk, så skönt att få vara katt, och inte behöva bekymra sig. Att få snurra ihop sig, lägga plikterna åt sidan och bara känna ända ut i klospetsarna hur bra man har det. Känna frid.

Frid och fred i alla hem önskar jag alla katter och människor. Eftersom jag vet, att vissa av er har också hundar inneboende, ska jag var generös så här i jultider, och innefatta även dem i min julönskan. Frid åt er alla!

Stolt ägare till S:t Husse

S:t Husse dödade draken!

Den hånflinande draken

Min husse är modig. Resolut sågade han av huvudet på draken, och gjorde några snitt här och där på halsen. Ni kanske minns hur draken kom fram när det stormade?

Jag måste erkänna, att jag ännu är aningen skeptisk till min spaningstalls förändring. Men å andra sidan har det inte varit mycket till spaningsväder heller. Förmodligen blir det alldeles utmärkt att ligga där när vårsolen börjar värma.

Och så vill jag ödmjukast tacka Prinsessan Linnsen och Mimmi, Chicko, Tarzan och Sessan för den fina awarden jag fick för några dagar sedan. Att få känna sig uppskattad gör att man blir glad. Och jag ger awarden vidare till precis varenda en av mina kompisar. Ni är alla så fina katter och bra vänner. Ett riktigt fint pris ska ni alla ha!
 

Monsterjakt igen

Den senaste tiden har jag börjat misstänka att skåpmonstret återvänt. Gjorde några ytliga besiktningar av skåpet i förra veckan, men kikade bara in. Idag beslutade jag mig för att överrumpla det. Med bestämda steg tassade jag fram till skåpet, satte tassen i dörrspringan och slet upp dörren snabbt, så monstret inte skulle hinna gömma sig. 


Som vanligt hade matte ställt fullt med skräp i vägen, men jag lyckades ändå klämma mig in och få en överblick. Framför allt kunde jag nosa där inne, och jag är nästan helt säker på att skummisen har hittat hit igen. Jag måste utöka bevakningen.


Ber om ursäkt att det blev sent ikväll igen. Det är ingen som helst ordning på min sekreterare just nu. Hon bara försvinner hela tiden. Hon har inte fattat att julen ska innebära lugn och ro.

Burar ska icke nosas på

Igår tassade Piff och jag just omkring och väntade på vår frukost. Den var försenad av någon anledning. Då öppnades dörren, och husse kom bärande på den förhatliga kattburen. Piff och jag tittade på varann, och beslutade oss samtidigt och i samma sekund för samma sak. Sida vid sida tassade vi lugnt och värdigt ut ur rummet, mot säkrare utrymmen i huset. Puff, den tosan, kom däremot fram och nosade på buren. Hur naiv kan man vara?

Nästa gång jag såg henne, var när husse bar in buren i mitt hus innehållande just Puff. En omisskännlig stank av sticktant stod omkring henne. Piff och jag tassade fram och beklagade, men uppmanade henne att lägga på minnet och lära av det som hänt. Burar ska icke fram och nosas på. En grundregel varenda unge bör känna till.

Man måste jama ifrån

Har ni också haft en riktig blåshelg? Hur kan det bara finnas så mycket blåst i luften? Den borde ju ta slut nån gång? Jag har väl ändå kunnat utföra det viktigaste arbetena där ute, men visst förtar det arbetslusten en del. 

I fredags kväll hade vi riktig fest. Husse hade varit på vår nya fiskaffär och handlat. Med nya avses en gammal affär som vi inte handlat hos tidigare, för den ligger en bra bit bort. Men nu blev det kalas! Husse hade köpt en jamarsmaskig fiskbit. Så dyr fisk hade inte matte råd att äta, sa hon. Det var väl därför vi fick den.


Lördagen var litet tråkig, för matte och husse var borta mest hela dagen. Vi låg inne och sov och bara väntade. När de äntligen dök upp, måste jag tassa ut en stund för att utföra vissa saker. Det gick fort, och sedan ville jag förstås in igen. Var orolig för att morrhåren skulle blåsa bort. Men var det någon som öppnade? Nädå. Fick vänta i evigheter, som vanligt. Men så fick sig matte en rejäl utjamning när hon till slut kom och tittade efter mig. Man måste jama ifrån.

På söndagen kom min favoritgranne för att titta på en boll i teven. Märkligt nog kom han redan klockan mitt på dagen, och det var ju mitt i min arbetstid. Tyvärr kunde jag alltså inte hålla honom sällskap. Hörde att han saknat mig, men han får väl komma på kvällarna, som han brukar? Det är ju då jag har gott om tid.

Jag skriver recept

Det här är ett område, där vi katter definitivt är mycket goda förebilder. Flera gånger varje dag bestämmer vi oss för att ha roligt! Helt utan någon egentlig anledning alls. Det känns ju bara så jamarbra att twista till livet en stund. 

Vill gärna uppmana våra människor att också göra så. De verkar ofta så allvarliga och upptagna utan någon egentlig anledning. Varje dag gör de sina vanliga saker, precis som vi katter också har våra rutiner. Men de där stunderna av lek och glädje, som vi unnar oss, ser jag väldigt sällan hos våra människor. 

Det är så konstigt, för jag är nästan helt säker på, att de har varit annorlunda en gång i tiden? Åtminstone har jag observerat att små människor besitter konsten ännu att skratta och hitta på roliga saker. Men redan när de är nästan-stora verkar egenskapen mattas av. Blir lek-ämnet alltmer uttunnat i deras kroppar, så att det slutar vara verksamt när de är färdigväxta? 

Om jag vore människodoktor, skulle jag skriva ut ett recept till alla tvåbenta. Där skulle stå "Minst en halvtimmes rolig sysselsättning varje dag. Dosen kan ökas vid behov."

Nu önskar jag er alla en skön fjärde i advent, och ni kan ju alltid visa mitt recept för människor ni träffar. Vem vet vad som kan hända?

Vi tassas igen på måndag, som vanligt!

Precis som jag befarade

Precis som jag befarat, hade lömska planer smitts för oskyldiga katter. Det började med att jag inte fick min vanliga go'frukost med Piff. I stället stängde matte och husse in sig med Piff. Sedan hördes varningsjam från Piff, vilket fick mig att anta högsta reträttberedskap. När dörren öppnades hann jag precis vända på tassen, men var ändå inte tillräckligt snabb. Blev uppfångad och intvingad i den förhatliga buren. Puff passade klokt nog på att skyndsamt göra sig osynlig. 

Utsatta för en komplott

Jahajam, där satt vi stackars olyckliga katter, nervöst undrande vilket hemskt öde som väntade. Vi hade inte åkt mer än några meter i bilen, när Piff visade vad hon ansåg om arrangemanget, genom att leverera en luktande present i buren. 

Klart vi skulle till sticktanten! Jag fick sitta och vänta, medan jag lyssnade till Piffs bedömningar av behandlingen. Det verkade inte så hotfullt. Alltså var jag relativt lugn när det blev dags för mig. Sticktanten talade till mig som om jag vore en gammal, god vän. Trevligt, men jag kände ändå en viss skepsis och intog en avvaktande hållning. Hon tittade i min mun, drog i öronen och höll på. Det stacks i nacken. Naturligtvis. Hon har tydligen detta starkt tvingande behov av att stickas. Sedan ställdes jag på en våg, och hon sa, att jag vägde precis fem kilo. Jag var precis lagom, påstod hon. Det var förstås ingen nyhet, jag märker väl själv att pälsen passar exakt på kroppen.Till slut fick jag en sticks-bit, men jag kände mig inte sugen i den omgivningen. 

När vi kom hem igen fick jag äntligen min efterlängtade go'frukost med blötmat. Och tassa ut i en luft utan regn. Min bur stod kvar där inne. Då hade Piff tassat förbi, och upptäckt min kvarlämnade sticks-bit. Övertygad om att faran var över, hade hon djärvt tassat in i buren och ätit upp den. 

Puh, skönt att ha det här avklarat. Nu får Piff och jag hjälpas åt att varna Puff i nästa vecka. För även om man överlever, är det förstås skönast att slippa.

En bra och en dålig

En bra sak: Min husse har kommit hem igen med sin mjukmage. Nu har han lovat mig, att han inte ska överge mig på många veckor. Så jag kommer få gott om tid för att utföra min hälsosamma magmassage på honom. Ibland muttrar han något om "hål i tröjan", men litet ventilation skadar inte. Dessutom är det en teknisk omöjlighet att utföra effektiv massage utan att ha klorna i utfällningsläge.


En dålig sak: Det har ställts två burar i hallen. Vi har alla tre utfört besiktning av dessa, utan att förstå syftet med ditplacerandet? Erfarenheten säger mig, att vaktposition ska anbefallas. Det gäller att hädanefter lyssna och vara uppmärksam på alla onaturliga rörelser och tillgjorda röster hos matte och husse. Att jag anar oråd är bara förjamet.

Högst illavarslande...

 

Ingen rädder för...

Jodå, den är igång!

Jag satt på golvet i matrummet och filosoferade i godan ro. Då fick matte för sig att det skulle snabeldrakas! Hon har absolut inget sinne för takt eller hänsyn. Nu är jag ganska bestämd av mig, så kände jag för att sitta där, tänkte jag fortsätta med det. Min taktik var att helt enkelt nonchalera vrålmaskinen. Och det gjorde jag.Ibland är det roligt att imponera på matte. 

För övrigt är det bara blåst och regn ute. Allt utejobb är otänkbart. Men ikväll kommer husse! Det blir dagens höjdpunkt!

Dumma, dumma stormen!

Spaningstall. F.d.

Har ni sett vad den dumma stormen gjort med min spaningstall??? Min allrabästaste plats att ligga och spana på? Nu ser den ut som en stor, hånskrattande drake, som tänker sluka mig i sitt jättegap. Dumma, dumma storm! 

Det var i fredags, som det hördes ett väldigt knakande, och strax därpå kom tallen farande och lade sig över min vedbod. Det blev stora hål i taket. Förhoppningsvis får jag ett nytt tak snart, men någon ny spaningstall är svårare att ordna.

Matte har i alla fall sagt, att min tall inte får sågas ner. Kanske går det att få till en plats att ligga på ändå, även om jag är tveksam till att det blir bra nog? Men jag ska ge det en chans.

Annars har det varit en skaplig helg. Inte kallt, inget vitt. På söndagen slutade det till och med att blåsa. Inte en dag för tidigt. Eller, rättare jamat, två dagar försent.  

En vän

En vän är någon som alltid vill mig väl. Den är ingen vän, som ger mig vitfisk och oxfilé, men sedan låter mig vara ute och frysa. 

En vän försvarar mig, om någon annan säger dumma saker om mig. Den är ingen vän, som överger mig, när jag gjort saker, jag inte borde. 

En vän bryr sig om hur jag mår. Den är ingen vän, som klappar mig när andra ser på, men aldrig när vi är ensamma. 

En vän står kvar vid min sida när jag har det svårt, även om det kan innebära svåra beslut. Den är ingen vän, som blundar, och inte låtsas se.

En vän kan be om förlåtelse, och mena det. Den är ingen vän, som låter ursäkten vara tomma ord.

En riktig vän. Det bästa vi kan ha i livet. Många av oss har riktiga människovänner. Även katthemskatterna har det nu, fast de har blivit svårt svikna många gånger. Då tar det förstås tid att lita på någon igen. En gammal sanning är att vänskap måste förtjänas. Att ha en vän och att vara en vän hör ihop. Det ena går inte utan det andra.

Nu är det snart tredje i Advent, och jag önskar er alla en  skön helg tillsammans med riktigt goda vänner! Vi tassas igen på måndag!     

Matkampen, slutet

Innan jag jamar om slutet på matkampen, måste jag informera om varför det bara fanns en matskål. Det var faktiskt min skål, och att Puff kom var inte meningen. Matte trodde att Puff sov, och inte skulle höra att jag fick mat. Märkligt, matte borde veta vid det här laget att Puff hör matsmaskande på flera mils håll! Puff har problem med magen, och får bara äta pluttlitet av min mat egentligen. Hittills i berättelsen har hon heller inte fått i sig så mycket.

Om jag distraherar honom litet först...

...och sen sätter in attacken...

jäpp...rätt taktik!

*tugg tugg..mmmm*

Men hallåjam...var det inte JAG som åt? I den skålen, och alldeles nyss?

Det här är MIN mat, hörru...

...och jag tänker SLICKA skålen!

Suckjam, bara lukten kvar...men några bitar fick jag i alla fall...

 

Matkampen, del 1

Gustav...e vi inte kompisar, du å ja?

Snälla?

Jättesnälla?

Äh...maka på dig!

*tugg tugg smask*

Men hörru...jag var faktiskt inte färdig!

De e' MITT käk!

Tror ja' får lägga upp en ny strategi...

Om ja' tar de' lite mera från vänster...

Den rafflande upplösningen kommer i morgon.

Och så går våra tankar förstås till Mullas matte, som sörjer sin katt idag... 

Min sparringpartner

Du å ja', girmusen, du å ja'

Jag, som så länge väntat på en jämbördig kamrat att kämpa mot, blev givetvis överlycklig när jag första gången hittade girmusen hemma på mitt egna golv. Somliga kallar den något annat, men nog känner jag igen en girmus när jag ser den! Tror för övrigt bara det är vi katter som inser vilket djur det är. Eller vilka, kanske man ska jama.

När det blåser för mycket i pälsen ute, passar jag på att ta några ronder med girmusen. Under tiden det varit fint ute har den praktiserat på Piff och Puff, så den har inte legat av sig på något vis. Tur det, för vem vill ha en avdankad sparringpartner? 

Dags för innelivet?

Vilken helg det har varit! På fredagen hann jag som hastigast göra min kontrollrunda, innan jag blev inlåst tillsammans med Piff och Puff på eftermiddagen. Det är bara så jamarns tråkigt när husse och matte lämnar oss. Vad ska man hitta på att göra? Det blir mest att man försöka sova bort tiden. 

Efter en hel eeeevighet kom de tillbaka. Då hade det gått en eftermiddag, en kväll, en natt, en morgon och en mitt på dagen. En evighet. Vi hörde förstås det välbekanta billjudet, så vi formerade oss till en välkomstkommitté innanför dörren. Inte ett förebrående jam kom ur våra munnar. Vi är hyggliga katter ända ut i klospetsarna. De berättade att de varit där Frasse bor, men han hade inte synts till. Han hade väl fullt upp i sin lägenhet.

Nu hade jag mer än gärna velat tassa ut för att uträtta vissa nödvändiga saker, men jag kan jama, att det var faktiskt helt omöjligt. Det bara vräkte ner blött, och blåste! Fick bita i den sega ödlan igen, och klämma in mig på den hemska lådan. Sedan lade jag mig på husses säng för att vänta på att eländesvädret skulle upphöra. Piff låg i mattes säng under överkastet, och det var lugnt och skönt. Då hörde jag snabeldraken plockas fram.

Katt...du fåj låna min vovve

Nu är jag inte så orolig för den, men i sängen vill jag ha lugn och ro. För en gångs skull fick jag gehör för detta. Matte stängde till dörren till oss. "Där inne skulle han ändå inte vara", menade hon. Sedan hon dragit runt på draken i de andra rummen och tvättat golven, förstod jag vad hon menade. Minisen kom på besök med sin husse och matte. Det var kul att träffa honom igen, och han skrattade när han såg mig. Han gillar nog mig med.

 Ble du gla nu?

På söndagen gick det äntligen att tassa ut på morgonen. Hann med en hel del, innan det kom ner något väldigt obehagligt. Hårt regn, som studsade på marken. Och mera blåst igen. Bara att ge upp, och ställa in sig på inneliv. Det är väl innelivtiden nu.

En katt i soffan

Tänk ett rum. Där står en soffa, ett bord, några fåtöljer. En bokhylla. Det är städat och fint i rummet. Blommor i fönsterna. Ett trevligt rum.

Så tänk samma rum. I soffan ligger en katt och sover, hoprullad, med svansen över nosen. Den andas lugnt, och ser helt fridfull ut. 

Med ens har det fina rummet blivit levande, fått en själ. Katten är det första man ser, när man tittar in i rummet. Hur pyntat och fint rummet än är för övrigt, kan sakerna inte förmedla den känsla av värme och liv, som katten gör. Bara genom att ligga där. Fast så liten, uppfyller den rummet.

Vi hjälper människor att må bättre bara genom att vara hos dem. Alla förstår tyvärr inte sitt eget bästa, men de flesta gör det. Och de har säkert upptäckt hur bra de mår av att ha en katt (minst) i soffan. Nu gäller det att sprida den kunskapen, så att flera tvåbenta blir gladare i själen.

Önskar er en mysig andra advent. Vi tassas på måndag igen!

P.S. Min sekreterare rymmer nu D.S.

Inte så dumt

Den allra största fördelen med att vara utekatt är att jag får uppleva mörkret. Ljus och sol i all ära, det är skönt på sitt sätt. Det är bra när man vill ligga och vila under hasselbusken, till exempel.

Men när mörkret faller, det är då all trötthet försvinner som en nyupplagd vitfiskbit på en tallrik. Jag sätter mig på bron och spanar ut över norra delen av Mitt Område. Öronen uppfattar minsta prassel av musfötter, och alla mina sinnen skärps fullt ut. Det är en härlig känsla. Förväntansfull.

Det är väldigt mycket mörker nu för tiden. Redan innan det är dags för middag, är det trevligt skumt där ute. Mycket praktiskt. På somrarna brukar matte och jag inte vara riktigt överens om när det är lämpligt att komma in. Då är det ju egentligen dags att komma in samtidigt som man tassar ut. Om man vill mörkerjaga, alltså. Det kan jag göra nu i lugn och ro, långa jaktpass. Ändå är det knappt kväll när jag kommer in!

Så länge som jag slipper det otäcka vita, tror jag faktiskt jag gillar den här årstiden.

När man sitter i glashus?

Jag trodde knappt mina ögon när jag såg vad min vän Sippo hittat på. Vilken kompis jag har, alltså! Och inte bara han, utan alla andra vänner, som också är med på det hela! Jag får knappt fram ett enda jam, så överraskad är jag. Och givetvis enormt stolt. Känns som om jag vunnit Nobelpriset. Eller hur jag tror att jag skulle känt mig, om jag fått det där telefonsamtalet av Horace. Att få det är väl ungefär lika ärofullt som Sippos överraskning, skulle jag tro? (Om någon inte har Facebook, har Sippo samlat en grupp som gillar min klokbok och vill resa en staty över mig.)


För övrigt har det varit en lugn dag hittills. I morse var samma skällis som invaderade min tomt härom dagen på hugget igen, planerandes ett nytt anfall här. Hans matte kom vrålande efter nu med. Men, snopet för hunden, den här gången var grinden stängd, och konstigt, men turligt nog, hoppade han inte över. Kan skvallra litet för er att jag tror han heter Sigge. Det bör han göra, för det ropar hans matte. Men alldeles säker är jag inte, för hunden verkar tro att matten kallar på någon annan?


Fast man kanske inte ska kasta sten....

Jag svarar på frågor

För några dagar sedan fick jag en award av Hjulia, Smulan och Amanda. Att få känna sig uppskattad och omtyckt gör livet gladare. Sen vet jag förstås inte om jag är visast i världen, men visast på min gata i alla fall. Det vågar jag nog påjama.

Så var det då frågorna.

1. Varför började du blogga?  Det var längesedan. Jag bara kom på det en dag. Kände ett behov att skriva av mig, tror jag. Det var rätt i början när Piff och Puff ockuperat mitt hus, och jag behövde få förmedla mina känslor kring bland annat detta.

2. Vilka bloggar följer du?  De som är på min blogglista följer jag varje dag.

3. Favoritfärger? Vitfiskvitt och leverkorvsgrått.

4. Favoritfilm?  "Ekorrboet" är en de bästa filmerna någonsin. Och så gillar jag TV-serien "Katt söker mus".

5. Vilka länder drömmer du om att besöka? Helt klart Leverkorvslandet! Övrigt resande får vara för mig.

Tycker att Nea kom på en jamarfin idé, att ge vidare awarden till alla kompisarna här. Alla är ju lika förtjänta av ett pris! Och så är det bara roligt om någon mer svarar på frågorna. Alltid får man veta något nytt.

Ska förresten passa på och förvarna att min sekreterare kommer smita från sitt jobb. Det kan bli si och så med kommentarer och annat både onsdag och fredag kväll. Får ingen riktig pli på henne. 

 

Då stannade jag inne

Nu ska jag berätta om min helg. I fredags kom överraskande grannen på andra sidan hit. Det är de som av någon anledning bor ihop med en skällhund. Den senares huvudsakliga uppgift i livet verkar vara just det, att skälla på allt. Inklusive mig, men jag bryr mig inte så mycket mer. Hela den familjen ägs dock av en katt-tjej. Piff och Puff är bara miniportioner jämfört med henne. Hon och jag är ungefär lika gamla, och har träffats många gånger förstås. Men inte så mycket som vi borde. När hon är här på somrarna delar vi liksom upp våra patrulleringstider, och undviker därmed närmare konfrontationer. Det har blivit ett och annat jamningsutbyte vid staketet bara.

I fredags kväll låg jag fridfullt och sov i min fåtölj, när lugnet avbröts av högst upprörda jamanden på altanen. Husse flög upp från sin soffa, och matte kom också. De undrade förstås vad som stod på? Jag hörde naturligtvis vad det handlade om, och låg lugnt kvar. Ute på altanen stod en mycket uppjagad Piff och stirrade ut i mörkret på en jättelik svart katt som satt där och stirrade tillbaka. Det var inga snälla saker de jamade till varandra, kan jag meddela. Till slut gick matte ut, och då flydde grannkatten. Piff kom in, och allt blev lugnt och tyst. Jag kunde fortsätta sovandet.

På lördagen hade jag besök, men de fick mest klara sig själva. Passade på att vara ute mest hela dagen. Mycket bra planerat, för på söndagen kunde jag inte tassa ut på hela dagen. Det var farligt att vara ute, sa matte, och jag hade inga invändningar. Till och med jag kan ge upp utelivet, när jag hör hur det viner och tjuter där ute. Envis är jag, men dum är jag inte.

Utvald?

Egentligen är det inte så mycket att tillägga eller förtydliga. Många av er har blivit just utvalda, och känner säkert stor stolthet över detta. Det är litet synd att vi inte kan välja människor själva i större utsträckning. Ibland hamnar vi ju så helt fel. 

Själv bestämde jag mig tämligen omgående att stanna kvar här hos mina nuvarande människor, när min tidigare husse försvann någonstans. Jag vet att de är tacksamma för det.

Min önskan är förstås, att fler människor ska inse, vilken förmån och glädje det är att bli utvald av en katt. Med vår psykologiska blick och intuition ser vi rakt in i människors själar. Vi vet.

Med dessa jam vill jag önska er en trevlig Kattens Dag, och era människor en ljus första advent! Vi tassas igen på måndag.

Det ville jag inte

Matte tänkte hon skulle ta en närbild på mig

Det gick inget vidare

Jag ville inte va' med på bild

Så jag vände ryggen till. Ser ni förresten att mitt högra öra fått en liten fin böj efter min senaste försvarsinsats?

Okej, du FÅR en bild då..men jag tänker INTE titta i kameran och jama ekorre...

Eller hur?

Nu har det hänt igen. Med råge. I morse höll jag som bäst på med min morgonrunda, när det helt plötsligt kom en skällis i raketfart in genom min strandgrind, som hade blåst upp litet på natten. Den hade förstås fått syn på mig, och såg fram emot litet mera frukost. Efter hunden kom matten vrålande, och med kopplet i handen. Hon var jamararg, och rusade tvärs igenom min tomt. Nu var det här en ganska stor hund, och den fick inte plats under min vedbod. Det fick jag. Till slut insåg skällisen att loppet var kört, och återvände till sin matte. Jag pustade ut.

Mitt arbete kunde därmed fortsätta. Tassade färdigt min runda. Tog lunch, och en liten meditation på den. Därefter gick jag på eftermiddagsskiftet. Hann inte mer än påbörja det, innan den var dags igen! Genom bilinfarten kommer en annan hund vilt skällande! Den rackaren kände jag igen. Det var han som skrämde slag på matte sent en kväll för några månader sedan. En kortbent, ettrig liten otäcking. Den här gången dög inte gömstället under vedboden. Turligt nog öppnade matte dörren precis, så jag kunde rädda mig in i mitt hus. Hon uppmanade hunden att gå hem, men jag vet inte om den brydde sig. Matte stod en stund för att se om någon människa som hörde ihop med hunden skulle uppenbara sig. Det gjorde det inte.

Men alltså, två gånger på samma dag! Det är litet väl mycket för en fredlig katt.

Det ena värre än det andra

Vet inte om jag måste sluta sitta med matte och läsa tidningen på förmiddagarna? Ena dagen får jag syn på en annons om en matskål det inte ska kunna dofta om, och nu har jag hittat en annan av samma kaliber. Nä, värre.

Ni vet säkert alla att det är årets viktigaste helg, den som kommer. Det är då vi ska firas allihop. Som jag har förstått det, ska våra människor då servera oss alla läckerheter vi beställer, avsätta tid för extragos, lekar och samvaro. Med andra jam, det är vår egen helg. 

Därför blir man förstås glad, när man hittar en stor annons i tidningen "Fira kattens dag med oss!". Man studerar intresserat annonsen, för att få veta vart man ska bege sig för att få i sig litet vitfisk, räkor och annat smått och gott? Och jodå, visst handlar det om mat. Men alla tankar på ett eventuellt deltagande får ett abrupt slut, när man fortsätter läsandet. "De 14 första kunderna som handlar minst 3,5 kg kattmat får.." Ja, vad tror ni? Ett kilo strömming? En skön sovfilt? Ett klätterträd? Nä, håll i morrhåren: En kattbur!!!

Vad är detta för en miserabel present på kattens dag? Man häpnar! Jag har uttryckligen förbjudit matte att åka på det "firandet". Hemskt gärna vill jag bli uppvaktad i helgen, men då ska det vara på mina villkor!

Nu är det dags för en repititionskurs

Jag tror att en uppfräschning av min jamiska-kurs till matte är av nöden. I fredags hade vi en verklig jamförbistring. Trots att jag jamade både lååångsamt och tyyyydligt vad jag ville både länge och väl, så gick hon 1) och fyllde på matskålen, och 2) öppnade dörren. När det var gosa jag ville! Hur i hela Jamlunda kan man fatta så fel?? Själv tyckte jag, att jag var närmast löjligt övertydlig, och hann bli smått irriterad innan polletten ramlade ner hos henne. 

På lördagen hände inget särskilt. En rätt vanligt jobbdag. Igår, söndag, for matte iväg. Vis av erfarenheten från i onsdags, när jag fick sitta inne hela dagen och titta på solen, såg jag till att följa med henne när hon gick ut. Nu blev det ingen sol igår, men det var varmt och skönt, så valet var helt rätt. 

Kan förresten berätta litet mer om världsmästarkatten Negus som bor i området. Inte Mitt Område, men närapå. Han har aldrig fräst eller morrat, påstår hans matte. (Tydligen har han aldrig stött på en inkräktare.) Han tassar omkring i skogen varje dag med sin husse. Flera kilometer. (Vilken hurtbullekisse!) Och vet ni vad? Han har rymt en gång! Inte hemifrån, utan från en husvagn. De hittade honom vid en bondgård efter tre och en halv timme. (Yippie, han är nog en vanlig katt ändå?)

Det blev litet sent idag, vilket helt kan skyllas på min sekreterare. Hon är bara ute och dräller i stället för att sköta sina sysslor här hemma. Som att se till att matnivån är hög i matskålen och annat viktigt. Men en bra sak har hon gjort. När hon kom hem hade hon husse med sig. Därmed överser jag med hennes frånvaro hela eftermiddagen. I vissa situationer måste man vara tolerant.