Trattlös

Jag har äntligen blivit av med tratten! Att jag är kopplad spelar faktiskt inte nån större roll. Jag gör ändå det jag vill. Sitter och spanar på trappan.

Vilar en stund under tallen.

Fast allra bäst just nu är min grop ute i höggräset. Där kan jag sova länge, länge. Matte sätter fast kopplet och kollar på mig inifrån. Det är helt i sin ordning för mig. Mitt öga vill inte bli bra, men de andra såren läker fint. Nu hotar de med att det ska bli många dagar med mycket regn. Låter illa. Jag har fått mer än nog av inneliggande. Matte och husse tycker att jag låter litet väl mycket när jag protesterar mot att vara inne? Hoppas då att det blir stunder av uppehåll i regnandet. För husfridens skull.

Det finns gränser

Då var första helgen i höstmånaden oktober avklarad. Så värst höstlikt har det inte varit hos mig. Som ett bevis på det hittade husse en fästing på mig i lördags, den första på flera månader. Så nu har det varit extra kamningar några dagar. En enda gång har matte blivit fästingbiten, och det var också på hösten. Dessutom var det en borrelia-fästing. Såna gillar vi inte! 

På söndagen bestämde jag mig för ett extra noggrant arbetspass, ibland måste även ytterområdena ses till. Kan inte hjälpas att jag då kom utom hörhåll när mina människor ropade. Förstår inte att det ska oroas, så fort jag är borta litet längre? Har nog skämt bort dem litet?

Att utföra utvidgade kontroller är så smidigt nu. Det är tomt i de flesta husen runt omkring. Framför allt inga irriterande hundar. Jo, det finns en. Han bor alltid här, men har jämt sin matte i koppel. Tur det, för det är en sån som far fram som en torped, trots att hans matte försöker hålla emot. Och jag kan meddela, att den delen av mitt Område aldrig har blivit genomgånget! Det finns gränser för min undersökningsplikt, anser jag.

 

Eller hur?

Nu har det hänt igen. Med råge. I morse höll jag som bäst på med min morgonrunda, när det helt plötsligt kom en skällis i raketfart in genom min strandgrind, som hade blåst upp litet på natten. Den hade förstås fått syn på mig, och såg fram emot litet mera frukost. Efter hunden kom matten vrålande, och med kopplet i handen. Hon var jamararg, och rusade tvärs igenom min tomt. Nu var det här en ganska stor hund, och den fick inte plats under min vedbod. Det fick jag. Till slut insåg skällisen att loppet var kört, och återvände till sin matte. Jag pustade ut.

Mitt arbete kunde därmed fortsätta. Tassade färdigt min runda. Tog lunch, och en liten meditation på den. Därefter gick jag på eftermiddagsskiftet. Hann inte mer än påbörja det, innan den var dags igen! Genom bilinfarten kommer en annan hund vilt skällande! Den rackaren kände jag igen. Det var han som skrämde slag på matte sent en kväll för några månader sedan. En kortbent, ettrig liten otäcking. Den här gången dög inte gömstället under vedboden. Turligt nog öppnade matte dörren precis, så jag kunde rädda mig in i mitt hus. Hon uppmanade hunden att gå hem, men jag vet inte om den brydde sig. Matte stod en stund för att se om någon människa som hörde ihop med hunden skulle uppenbara sig. Det gjorde det inte.

Men alltså, två gånger på samma dag! Det är litet väl mycket för en fredlig katt.