Ännu råder friden

Min höga ambitionsnivå för närvarande beträffande utearbetet har medfört att matte ställt ut mat till mig. Det passar mig utmärkt, eftersom jag annars får påbörja lunchen sent på kvällen. Matklockan kommer då så att jama alldeles i oordning.

Tacka vet jag lunch vid lunchtid!

Nackdelen: Man måste hålla ständig uppsikt efter lösspringande skällisar. 

Men den lilla olägenheten tar jag gärna, för åtminstone hittills har det varit rätt lugnt på den fronten. Tyvärr har jag onda aningar om vad som väntar de närmaste månaderna. Och det gäller inte bara skällisar. Sorgligt nog måste jag erkänna, att såna av min egen sort är värst. De, som kommer och mopsar sig, och inbillar sig att det är deras Område här. Men den dagen, det bekymret. Just nu är det frid som råder. Och lunch ute på trappan.

Dagen efter

Nu håller jag på att spricka, alltså! Vilken kväll det blev igår! Först var jag bjuden till Kjelle Bus. Ankorna han bjöd på...det var nog något av det godaste jag ätit. Fastän jag visste att jag skulle vidare på ett kalas till, kunde jag bara inte tacka nej, när Kjelle trugade. Myntadrinkarna till försatte mig i ett lagom yrsligt trivseltillstånd. Då var det dags att dra till nästa fest! 

Den förbokade kattikoptern kom på avjamad tid och hämtade nästan hela gänget, och så for vi snabbt till Nea för att gratta 4-åringen. Där var partyt i full gång med massor av mat och tårta. Grädden flödade, och DJ:n öste på med juste svansmusik. Trots att magen egentligen redan var full med ankbröstfiléer och tårta, klämde jag i mig två stora bitar av Neas suveräna tårta. Och så kom Skrutten och Skorpan med nyfångade abborrar, vem kunde motstå det? När sedan Pelle lät myntan gå runt var lyckan fullkomlig!

Vågade mig också på att bjuda upp några av de fina tjejerna, fast jag hade aningen svårt att tassa loss ordentligt. Det var något som tyngde ner mig på mitten. Magen! Ändå kunde jag inte låta bli att ta den catty-bag som delades ut vid avresan hem. Litet nattamat är väl aldrig fel? 

Men nu, nu är det en annan dag. Efter. Det är då man mår -som man jamar- som man förtjänar. Och jag får nog hålla igen några dagar. Eller vad tror ni?

Ja, jag jamar..det är oooonsdag morgon, och min mage känns så tung...

En obehaglig överraskning

Man vill ju inte bli kall om rumpan!

I morse fick jag mig en rejäl överraskning när matte öppnade dörren. Hade just intagit en snabb, men god frukost, och tänkte som vanligt tassa ut i det härliga vädret. Jag riktigt studsade till, när jag kände kallblåsten mot nosen. Sedan fick jag syn på ett lager blött på trappan. Gjorde en snabb överläggning med mig själv. Ut eller inte? Mitt bättre jag segrade, och jag snabbade mig ut, nerför trappan och ut i gräset. Där hade det våta åtminstone runnit undan, så jag slapp plask runt tassarna.


Senare visade det sig, att jag fattat ett helt korrekt beslut. Solen återvände från sitt gömställe, och livet blev riktigt behagligt igen. Fast idag var det inte fullt skuggläge som gällde. Egentligen var det inte särskilt pälsvarmt alls, men det var i alla fall skönt att slippa ha solen i ögonen en stund.

Ibland är hon en luring

Den här helgen har jag varit litet extra sällskapskatt till matte, eftersom husse än en gång övergivit oss för att åka till norra landet. Men nästa gång han kommer hem igen har han lovat att hålla sig här länge. Får väl muta honom att stanna kvar med en delikat måltid på feta möss ifall han börjar prata om avresa igen.

Som jamat har jag mest varit hem omkring. Fast i lördags kväll fick jag litet ledigt, för då försvann matte. Och jag höll nästan på att ge upp hoppet om att hon alls skulle återvända, när jag hörde det välkända billjudet. Vid det laget hade jag för länge sedan avslutat kontrollen av området närmast mitt hus, och befann mig i område Nord 2. Men jag lade in högsta växeln, så innan matte hade backat in och stängt av motorn, var jag framme för mitt sedvanliga välkomstjam. Med en underton av mild kritik för den sena ankomsten.

Hon ursäktade sig med att hon sett på en tävling, och att dels höll den på länge, och dels hade hon långt att köra sedan. Jag jamade ett 'okej', men funderade ändå ett kort ögonblick på att stanna kvar ute, nu när klockan ändå var så mycket. Min vanliga sovtid var ju överskriden för länge sedan. Men jag följde ändå med in. Eller fick jag viss hjälp? Ibland är matte en luring. 

En hjälpande tass

Nu har ju våra människor inte tassar, men jag tror de förstår vad jag menar? Att vara hjälpsam är nog en av de finaste egenskaper man kan ha. En talang, som vi katter fått i rikligt mått, medan människorna ofta får jobba mera för att ge av sin tid och annat. Genom att vara förebilder kan vi uppmuntra och hjälpa dem förstå glädjen i att räcka ut en hjälpande...ja, tassar har de ju inga. En hjälpande hand får det bli. Kanske finns det någon som sitter och längtar efter den just nu?

Det verkar bli en helg med fortsatt skuggläge. Härligt! Hoppas att ni alla kommer få det riktigt skönt! Vi tassas igen på måndag.

 

Man kan alltid hoppas

För en tid sedan skrev jag om en katt som matte absolut inte ville köra på. Katten bodde i ett hus precis vid en stor väg. När matte åkte där för några dagar sedan, såg hon, att brädan upp till fönstret var borta. Katten brukade tassa upp där och sätta sig. 

Nu kan man tänka så här: De har kommit på bättre tankar i det huset, och låter katten bara vara inomhus. Brädan behövs därför inte. Eller också kan man tänka...ja, nåt annat jag nästan inte törs tänka, varför brädan inte längre finns kvar. Det får vi aldrig veta.

Både matte och husse är bekymrade för mig också, det vet jag. De tycker att jag är alldeles för dålig på att flytta mig när de kommer med bilen. Men jag litar såklart på att de inte tänker köra på mig. Fast jag har noterat att de inte gillar när jag tassar bredvid bilen. Ibland kommer de ut och lyfter iväg mig.

Nu ska jag i alla fall stajla upp mig och åka på party. Pelle fyller femton år idag, och har världens fest på gång, har sällan sett dess like. Vi kanske ses där? 

Allt var lugnt tills...

Nu är det skuggläge som gäller. Så mycket energi som möjligt måste bevaras innanför pälsen. Med andra jam har dagen mestadels tillbringats liggande. Ända tills något hände på eftermiddagen. En katt kom plötsligt springande framför min nos! 

Eftersom jag var nästan säker på att densamma var Piff, vidtog jag inga dramatiska åtgärder. En snabb besiktning bekräftade mina aningar. Hon var på rymmen igen! Därmed blev det inget ivägjagande, vilket är rutin när det gäller Inkräktare. Däremot visste jag, vad som nu var mitt ansvar. Att bevaka henne, och visa matte var hon höll till. 

Tog min uppgift på största allvar, och följde efter henne till vedboden, växthuset, på andra sidan staketet och under altanen. Lugnt avvaktade jag hennes undersökningar av dessa områden. Till slut tyckte jag att det fick räcka, och tog med henne till ytterdörren. Där kom matte med stickisgodis till oss. Fast Piff fick sitt innanför ytterdörren, som sedan snabbt stängdes. Allt var som vanligt igen. Min vakttjänstgöring upphörde. Jag sträckte ut mig i skuggan under rhododendronbusken.

 


 

Jag ger kärlek

Jag vill ju helst vara ute och arbeta på kvällarna, nu när det är så ljuvligt. Men ingen princip är utan undantag. En sådan är för min del när favoritgrannen kommer för att hälsa på mig. Det gjorde han igår kväll. Ja, han pratade ju litet med husse också, och tittade på teven, men det var nog bara svepskäl för att få träffa mig.

 

För inte lät han lika glad när han fick syn på husse, som på mig? Till husse sa han "hej" med en helt vanlig basröst. Men när han fick syn på mig...oj, oj! "Men hej Gustav, kommer du här? Kom och sätt dig hos mig!", sa han då med en helt annan röst. Mycket mjukare och vänligare på något sätt. Kärleksfullt. När man känner sig så uppskattad är det enkelt att offra några timmars utomhusarbete.

Jag ger kärlek till en behövande

Äntligen har jag fått ordning

Men puh, vad har hänt?? Helt plötsligt är det bara skuggläge som gäller? Till och med att jag helt frivilligt har sökt mig inomhus. Även sommarpälsen känns i gedignaste laget. Fast tack vare min rakade mage är den i lättvariant där åtminstone. Så något positivt fick jag med mig från sjukhuset. 

Har haft riktigt mycket att göra i helgen, särskilt i söndags. Då hade jag storstädning av växthuset. Äntligen har jag blivit av med en mängd skräp, och befriat mitt bord så det är alldeles rent och fint. Jag höll på mest hela dagen. Kollade så alla blommor som skulle ut därifrån hamnade på rätt ställe. Det var ett väldigt snärj att tassa fram och tillbaka. Till slut tog jag mig en välförtjänt paus på mitt välstädade bord. 

I lördags fick husse för sig att gå runt och störa friden med knattermaskinen. Den typen av trädgårdsarbete är jag mindre förtjust i. Inte alls, för att vara ärlig. Så det fick han klara själv. Särskilt som det helt plötsligt började vräka ner blött. Min hjälpsamhetslust var därmed helt bortblåst. Gränsen var överträdd med råge.

Hur gör människor?

De stackarna...de har inte många uttrycksmöjligheter!

Men må gott, det hoppas jag att både ni och era människor ska göra. Hela helgen! Vi tassas igen på måndag!

Nära att trilla dit

När bilen körde in på tomten igår, tassade jag först fram för att hälsa. Tänkte också passa på att följa med in, för det regnade litet. Men så upptäckte jag att människan inte var ensam. I släptåg följde en jättelik snabeldrake. Eftersom jag varit med några år, retirerade jag snabbt in under rhododendronbusken. 

Husse, som uppenbarligen inte insett faran, öppnade dörren på vid gavel och släppte in båda två. Jag pustade ut, tacksam över att ha klarat mig undan genom att vara ute.

När jag långt senare tassade in en stund, hörde jag Piff jama de mest pälsresande detaljer. Ett illvrål hade plötsligt skurit genom luften, följt av ett högt och olycksbådande skrapande och rasslande. Hon hade givetvis satt av det allra fortaste hon kunde, och tagit betäckning under mattes säng. Där hade hon legat kvar tills hon var helt säker på att all fara var över. Det var länge. 

Jag var ytterst tacksam över att jag i tid upptäckt snabeldraken. Det var verkligen nära att jag trillade dit. Men när ska husse lära sig att gallra bort besökare åtföljda av monster?  

Vaktombyte

Jag har tvingats tassa hej då till min allra bästa favoritgäst idag. Men husse kom hem igen sent igår kväll. Man får vara nöjd när något bra uppväger det dåliga. Men jag kommer absolut sakna min gäst. Särskilt på nätterna. Det var så trivsamt att ha henne helt för mig själv, utan rädsla för Piffar och Puffar. Fast husse är bra, han med. Hans sköna mjukmage i soffan toppar det mesta. 

I den bästa av världar skulle jag förstås ha alla de bästa människorna omkring mig. Favoritgrannen skulle också sova här. Fast det kanske vore dumt? I vårt kylskåp finns ju aldrig sådana godsaker, som han har i sitt? Kanske är det bäst som det är. Man får tänka sig för när man önskar saker. 

De 14 bästa!

I fredags efterlyste jag ju tips på hur man bäst får upp människor i vettig tid. De har ju en ovana att ligga och dra sig alldeles för länge sedan det blivit ljust. Jag fick många bra, användbara svar! Till alla katters hjälp har jag nu gjort en sammanställning att välja ur:

Snällast

• Lägg försiktigt morrhåren mot kinden. I nödfall förstärk med mjuk tass.  (Pelle)
•  Nosbuffar mot människans näsa. (Livet på landet)
• Stirra och jama. (Dui) 
• Nosa och kittla människan i ansiktet (Isak)
  

Nästan lika snälla

• Kliva över människans rygg. (Deco)
• Jaaaaaama! (Tarzan)

 Litet tyngre

• En massa bus som låter (Smulan och Amanda)
• Spinning, typ lyftande jumbojet, i örat (Findus)
• Boxning, med kloförstärkning vid behov (Frasse)

Riktiga tungviktare

• Tass i ögat (Kjelle Bus)
• Spela persiennharpa (Sippo)
• Bita i tårna (Trollungarna)

Gott råd

• Var målinriktad och ge inte upp! (Kattson)

Till sist: Supertipset!

• Jämfotahopp på kissblåsan. (Gumman)

Jag tackar ödmjukast för alla tipsen. Och det är väl bara att konstatera, att om någon kört igenom hela listan utan att få upp människan, är det nog tveksamt om den lever?

Matte skjuter vilt och stänger in mig

Ja, det var igår som matte uppförde sig märkligt. Hon gick ut i växthuset, och min vana trogen följde jag med som hjälp och sällskap. Noterade snabbt att hon fortfarande inte städat undan skräp på bordet. Jag kunde bara med yttersta möda hitta plats för tassarna. Sätta sig var inte att tänka på. Hoppade ner på golvet igen. Knappt hade jag landat, innan matte började beskjuta mig. Jo, det är sant! När hon drog i plast i taket, kom det svarta projektiler farande. Med stor precision lyckades flera av dessa pricka in mig. Fann det tryggast att ta betäckning under bordet. 

När det gått en stund upphörde bombardemanget. På väggarna kunde matte plocka ner plasten utan att bli våldsam. Det var då jag upptäckte en annan sak. Jag var instängd! Hela dörröppningen var barrikaderad av plast! Högen var omöjlig att forcera, upptäckte jag efter några försök. Nåjam, det var varmt och skönt, och matte delade ju instängdheten med mig. Gjorde det enda rätta, lade mig utsträckt att sova i solen.

Efter ett bra tag uppenbarade sig räddningen utifrån, i form av min favoritgäst. Resolut bar hon iväg allt, bit för bit, och jag tassade lyckligt ut i friheten igen.

För övrigt har det varit en härlig helg. Bra arbetsväder, så det har blivit mer än heltid ute. Och att min gäst är kvar, är ett stort plus. Jag gör allt jag kan för att hon ska trivas. Ser till att hon inte känner sig ensam på nätterna. Hade hon inte haft en katt hon måste åka hem till, hade jag bett henne flytta hit.

Tacksam för tips!

Alla tips och idéer mottages tacksamt!

Ha det så gott i helgen, alla kompisar med hussar och mattar! Vi tassas igen på måndag!

Min favoritgäst är här

Till mina människor räknar jag matte, husse och favoritgrannen. Sedan har jag en favoritgäst. Bästa magkliaren och sängkompisen. Och hon har kommit! Nästan det allra bästa av allt är att jag får ha henne helt för mig själv. Både Piff och Puff är för korkade att inse vilken tillgång hon är. Men tur för mig!

Ett ytterligare plus hos min gäst är att hon är förståndig nog att ligga ner i soffan när hon ser på teven. Därvidlag är ju matte helt hopplös.

Kvällen igår tillbringade jag tillsammans med gästen. Ja, det blev till och med natt innan hon försvann. Då valde jag att stanna kvar i soffan, var faktiskt för trött för att flytta på mig.

När jag vaknade några timmar senare, kände jag mig utvilad och pigg. Tassade in för att väcka gästen, så hon kunde släppa ut mig. Visade sig lättare jamat än gjort. Fick ingen som helst reaktion på mina jam eller fysiska kontaktförsök. Gjorde ytterligare några lika fruktlösa försök med några timmars mellanrum.

Till slut blev det i alla fall vad människorna kallar morgon. Jag fick litet blötmat, och tassade ut på dagens första uppdrag. Det blev en kort arbetsdag idag på grund av dåliga väderförhållanden. Mängden blött nedfall översteg den av Kattyrkesrådet beslutade andelen. Risk för arbetsskador. Och det vill man ju inte ha. 

Stackars katter

Idag blir det litet sorgligt. Eller mycket, rättare jamat. På kort tid har nämligen matte sett tre döda katter efter motorvägen. Den ena har förmodligen bott på en gård som ligger rätt nära vägen, de andra två har legat på vägrenen långt från bebyggelse. Kanske hade de inga människor. 

Tänk att försöka ta sig över en motorväg. Jag kan inte ens föreställa mig, hur hemskt det ska vara? Att stå där och titta, och tycka att sikten är klar, och så pang! För hur ska man kunna tro, och beräkna, att en bil kan komma så fort från ingenstans?

Något av det räddaste matte är för när hon kör bil, är just att köra på en katt. Det höll på att hända en gång, men den katten -och matte- hade tusendelarna på sin sida.

Man borde uppfinna någon slags larmsystem att sätta på bilarna. Något som känner av om det finns en katt inom hundra meter sådär. Då bromsas bilen automatiskt, och glider sedan saaakta förbi där katten finns. Eller också kan man tänka sig att larmet avger något slags ljud, som vi katter tycker är obehagligt, och därför tassar bort från vägen?

Jag är ledsen för de tre som inte hann över. Hoppas inga fler försöker.

Nu är den tiden

Nu är tiden när jag drabbas av svåra hörselproblem. Det är mycket märkligt. På vintrarna brukar jag också ligga under bilen och vänta på att matte ska öppna dörren och ropa på mig. Då skyndar jag mig in. Men nu...

Nu ligger jag också där under, och ser matte komma ut igenom dörren. Hon tittar på mig, och hennes läppar rör sig. Men jag hör inget!!? Eftersom hon tydligen inte vill något, ligger jag lugnt kvar.

Den här sjukan brukar börja så här års, och först sent på hösten brukar den gå över. Fast om det regnar, kan symptomen tillfälligtvis upphöra.

Vilken besynnerlig sjukdom.

Utelivet hägrar

Det är knappt jag hinner tassa ner något nu. Har så fullt upp där ute. Redan tidigt på morgonen sätter jag igång, och sedan går det i ett hela dagen. Att matte och husse var borta hela lördagen gjorde därför inget. Eftersom dörren till växthuset var öppen såpass att jag kunde ta igen mig där inne emellanåt, kunde jag arbeta i den takt jag ville. Hade bara mig själv att tänka på, och inga människor att ta hänsyn till. Rätt behagligt, emellanåt.

När de till slut dök upp, följde jag ändå med in. Nätterna är inte tillräckligt varma ännu. Och att ligga på husses mjukmage i soffan är så skönt.

På söndagen fick jag besök. Då kom minisen och hans stora människor. Jag blev väldigt glad över att få träffa minisen igen. Jag slängde mig ner framför honom flera gånger, för att han skulle kunna klia mig på magen, men han förstod visst inte vad jag menade? Matte förklarade sedan, att han är för liten ännu. 

Inne i mitt hus blev Piff och Puff inte alls lika glada över att träffa min minis. De rusade iväg och gömde sig, och visade sig knappt mer. Tur att jag finns, och kan stå för minisens fortsatta utbildning i kattkunskap.

I morse tassade jag av husse, som åkte till norra landet igen. Nu blir det så där tomt i soffan på kvällarna, mjukmagetomt. Fyjam, så tråkigt.

Kämpa!

Jag känner både människor och katter som har det svårt just nu. Mest av allt vill jag att de ska kunna se ljuset, som öppnar sig långt där borta. Jag vet, att det är svårt att kämpa sig igenom den mörka grottan, där de befinner sig just nu. I början kanske man knappt ser utgången? Den verkar så liten och avlägsen. Men man får tassa fram en liten bit i taget, och sätta i klorna ordentligt. Till slut har man det mesta av mörkret bakom sig.

Med dessa jam vill jag önska alla mina vänner en helg, då ni kan njuta av ljuset, som blir allt längre för varje dag. Vi tassas igen på måndag!

Jag räknar till tre

Okej...jag räknar till tre......Ett...två...

Fåtöljbekymmer

Det är ytterst sällan jag sover på andra ställen än i min fåtölj, i soffan på husses mjukmage eller i mina människors sängar. På så vis är jag en riktig vanekatt. Därför är det irriterande att Puff har börjat få för sig att hon ska dela fåtölj med mig? Numera måste jag alltid kolla att min fåtölj är kattfri, innan jag hoppar upp. Något som borde vara helt onödigt, enligt min mening. Puff kan gott hålla sig till sina egna platser. 

Till exempel har hon en igloo, som är bara hennes. Det enda jag gjort, är att titta in där en gång. Hade inte ens en tass inne i den. 

I brist på fåtölj får man ta stol

På nätterna har hon dessutom fått för sig att hon har någon slags ensamrätt på matte. Det enda jag kan jama till hennes fördel är att om jag hunnit dit först, så avstår hon. 

Ägandefrågan när det gäller sovplatser behöver ständigt belysas och diskuteras. Det är inget bagatellartat, som bara kan viftas bort. Ockupation är minsann ett allvarligt brott, som jag ser det.

Tokiga tvåbeningar och läckra stekar

Igår kom alla mina bästa människor på besök. Jag gillar när det blir alldeles fullt av händer som vill klappa mig. Har inga problem med minisen heller. Vill han ta på mig litet, så får han. Puff, den fegisen, flydde i panik för honom och gömde sig långt in under sängarna.

Jag tyckte att vi hade en riktigt trevlig samvaro hemma i mitt hus, men när vi ätit gav sig alla iväg ner på stranden. Blev litet villrådig hur jag skulle tackla det?  När också matte stegade iväg ut igenom grinden, följde jag ändå efter. 

Men hallåjam matte...vart ska du?

Jag gillar inte när mina människor ger sig iväg utanför min tomt. Den här kvällen ogillade jag det mer än vanligt, för det var inte som det brukade på stranden. Framför allt fanns en massa skällisar där. Ändå trotsade jag faran, och följde efter matte en bra bit. Stunderna jag pausade, och överlade om en fortsatt färd var värd faran, blev längre och längre. När jag fick syn på den lilla skällisen som ivrigt drog i en människa, gav jag definitivt upp alla funderingar på att fortsätta framåt. Den skällisen var nämligen av en typisk kattjagarsort. Och visade tydligt sina avsikter därvidlag. Alltså vände jag snabbt på tassarna, och rusade i full fart mot säkerheten.

Ser ni de tokiga tjejerna i havet? De sprang ut och slängde sig i vattnet, gång på gång. Brrrr, så hemskt!

Och så måste jag visa er en upprörande bild. Matte tog den i söndags, då när hon var borta precis hela dagen. Det upprörande är förstås mattes brist på förståelse för en hungrig katts behov.

Kan ni tänka er att matte lät bli att ta med sig maten hem, trots att den skulle blivit perfekt ersättning för mina uteblivna kaninstekar?