Dumt och underligt

Det händer både dumma och underliga saker runt mitt hus. Jag tycker att det dumma är värst, medan Lisa är mest orolig över det underliga. Möjligen kan bägge sakerna ha samma upphov?

Vad är det då som är dumt? Jo, att inkräktaren inte ger upp! Nu har jag fått försvara mitt högst Privata Område IGEN! Denna gång har mitt andra öra blivit rivet. Turligt nog inte lika djupt den här gången. Men ändå. Jag har ingen lust att ha slagsmål som en månatlig aktivitet, absolut inte!

Vet inte om Lisa observerat den grå-vite här utanför, eller om hon sett nåt monster här på morgnarna? Både igår morse och i morse har hon betett sig väldigt konstigt. Hon har bara oroligt sprungit omkring och kollat i fönsterna, timme efter timme. Igår åt hon inte ens förrän på eftermiddagen, hon som brukar kasta sig över maten på morgonen och äta rent på nolltid? Och hon har inte gått ut på altanen heller de här dagarna, bara stått vid kattluckan och tittat ut. Kanske har hon sett den hemske besten? Eller är det nåt annat monster? 

Jag hoppas förstås att det inte finns fler otäckheter där ute. Det räcker mer än väl att slåss med inkräktaren!


 

Nu ska den avslöjas...

Nu ska den avslöjas, monsterskåpets hemlighet. Dess inre blottläggas, och alla monster fördrivas!

Ett tomt monsterskåp???

Men om ni tittar riktigt, riktigt noga? Ser ni något ovanför den gula bunken?

Ser ni NU, då?

Uppdraget genomfört. Klart. Slut.

Och så har jag en fråga: Är det fler än jag som helt plötsligt måste verifiera varenda kommentar och svar? Till och med på min egen blogg, när jag svarar, måste jag nu bokstavsverifiera att jag inte är en skummis? Det började helt oförmodat igår. I inställningarna står att ingen verifiering ska ske, alla får kommentera, överhuvudtaget finns inga spärrar, det har inte behövts. Måste ni verifiera innan ni kommenterar här? Det ska ni inte behöva
enligt mina inställningar! Mycket tacksam för feedback!

Det kan man undra

Trots totalt undermålig arbetsmiljö, ger jag inte upp kontrollerna av monsterskåpet, i vars inre nästan helt säkert döljer sig...jam, det undrar jag med?

Långt inne i mörkret har jag fullgjort mitt uppdrag, för den här gången. Nu gäller bara att ta sig ut...

Ska man behöva ha det så här??

Ja, ni ser! Är det inte bedrövligt?

Varför utsätter jag mig för detta? Och gång på gång?

Transformer-katten

Jag undrar varför just jag måste ha världens underligaste katt som inneboende? Kommer aldrig bli riktigt klok på henne. Jag jamar förstås om hitflyttade Puff.

Så långt det bara är möjligt, försöker jag undvika kontakt. Tassar omvägar längs väggarna om hon kommer emot mig på golvet. Sätter mig på behörigt avstånd på morgnarna, när vi ska få frukost. Det innebär, att jag väntar nästan ute i matrummet, medan hon sitter precis vid mattes fötter i köket.

Det är bara på ett ställe jag kan vara helt säker. Ute på altanen. Både Piff och jag kryper utan att tveka igenom kattluckan dit. Puff, den fegingen, vågar sig knappt ut på altanen ens när dörren står öppen. Och vet ni varför? Jo, det kan finnas ett farligt monster där ute! Nämligen hennes egen syrra Piff! Ja, jag jamade ju att hon är konstig! Puff, alltså. 

Så fort Piff tassat över tröskeln ut på altanen, transformeras hon till Darth Cater. Verkar Puff tycka. Jag ser förstås att det är samma gamla Piff, och ligger lugnt kvar om jag skulle vara där. Men skulle Puff ha vågat sig ut en bit på altanen, och Piff uppenbarar sig i dörren, blir Puff alldeles kolossalt vettskrämd. Väs och fräs och högsta växeln in. 

Eftersom Piff gillar att vara på altanen, blir densamma alltså nästan alltid Puff-fri. Visst är det skönt med en fristad. Men en besynnerlig katt är hon, den där Puffen. 

Nära att trilla dit

När bilen körde in på tomten igår, tassade jag först fram för att hälsa. Tänkte också passa på att följa med in, för det regnade litet. Men så upptäckte jag att människan inte var ensam. I släptåg följde en jättelik snabeldrake. Eftersom jag varit med några år, retirerade jag snabbt in under rhododendronbusken. 

Husse, som uppenbarligen inte insett faran, öppnade dörren på vid gavel och släppte in båda två. Jag pustade ut, tacksam över att ha klarat mig undan genom att vara ute.

När jag långt senare tassade in en stund, hörde jag Piff jama de mest pälsresande detaljer. Ett illvrål hade plötsligt skurit genom luften, följt av ett högt och olycksbådande skrapande och rasslande. Hon hade givetvis satt av det allra fortaste hon kunde, och tagit betäckning under mattes säng. Där hade hon legat kvar tills hon var helt säker på att all fara var över. Det var länge. 

Jag var ytterst tacksam över att jag i tid upptäckt snabeldraken. Det var verkligen nära att jag trillade dit. Men när ska husse lära sig att gallra bort besökare åtföljda av monster?