Hur är de funtade?

Nog kan man fundera vad de har för sig? Ska man leva sådär? Tack och lov, jamar jag, att jag slapp födas där i alla fall!

Önskar er alla en lugn och jäktfri helg!

Gissa vem?

Det här är AVSKYVÄRT!

Nu bara måste jag få klaga. Jag avskyr det här vädret! Har aldrig tyckt så illa om det här hemskt kalla, som jag gör nu. Matte försöker lura ut mig ibland, men det går jag inte på! Känner på nosen det isiga som strömmar emot mig, så jag aktar mig att komma för nära dörren. Har ju varit med förr, vet att jag plötsligt kan befinna mig där ute på något obegripligt sätt?

Att tassa ut två gånger om dagen är vad jag kan sträcka mig till. En gång brukar bli när matte går för att hämta ved. Passar bra, eftersom min toalett råkar vara placerad under vedboden. Hinner precis uträtta det jag ska, för att sedan följa med matte in i huset igen. Gissa vem som är först innanför dörren?

Någon där?

När matte kom upp på morgonen kunde hon inte hitta mig nånstans. Hon tittade i husses säng, på stolen jag ibland ligger på, inne i badrummet och köket...ingen Gustav??

Hon får väl skylla sig själv när hon barrikaderar mitt fönster på nätterna!

Lådmysteriet

Nu låter det IGEN!?

Nästan varje morgon händer samma sak. Jag sitter i godan ro och väntar på att matte äntligen ska få klart utportioneringen av våra frukostar. Då hör jag det. Ljudet. Krafsandet. Självklart måste saken undersökas, och jag avbryter mitt väntande för en närmare kontroll av vad som låter?

Bakom den vita dörren på bilden står en av våra lådor. Matte säger att Puff är där inne. Hur ska jag kunna veta det?? Jag bara jamar? Visserligen har det varit så varje morgon hittills, men man kan ju aldrig veta säkert? Eller hur?

Matte menar då, att jag inte får sitta och bevaka dörren på lådan. Hon påstår att Puff (om det nu är hon som är där inne?) blir störd. Och så flyttar matte på mig!

Jag har alltså ännu inte kunnat säkerställa om det är Puff, en jätteråtta eller inkräktare som rumsterar om i lådan. Mycket frustrerande!

Litet deppig måndag

Den här helgen blev inte riktigt bra. Matte hade ringt min favoritgranne, för hon ville kolla att han var okej. Det var han inte alls. Så vi gick dit, men matte ville gå in själv, för allt var inte som vanligt. Efter en liten stund kom en ambulans och hämtade honom. Nu är jag förstås ledsen, för han har alltid varit så snäll mot mig, och talat om hur mycket han tyckt om mig. Det enda jag vet nu, är att inget kommer bli som förut. Jag har ändå tassat en sväng runt hans hus, och kollat det viktigaste. Det är det minsta jag kan göra för min vän.

Något som piggar upp den här dagen är nyfikenheten på vad människorna kommer fram till om våra hemligheter på teve i kväll? Ni har väl sett att det kommer ett program klockan åtta i tvåan? Det ska jag följa med spänning!

Forskare har gått till botten med vad katterna gör när människorna sover.

Vetenskapens värld - 27 januari
Kattens hemliga vägar
Den bor i ditt hus, äter din mat – men vad vet du egentligen om din katts uteliv? Brittiska forskare följer med avancerad utrustning 50 huskatter längs deras hemliga vägar.
Sänds:
SVT2
27 jan 20.00

Räkningsdags

Det här helgen ska vi räkna fåglar, matte och jag. Av någon underlig anledning får matte alltid till betydligt fler fåglar än jag? Ändå brukar hon titta inifrån fönstret, medan jag, som är noggrann av naturen, räknar direkt vid fågelbordet? Somliga gåtor får nog aldrig sin lösning?

Och apropå räkning, en gång sa husse att han räknade rosa elefanter. Då kan jag ju inte låta bli att undra:

Jag har mina misstankar. Men vad tror du? Det undrar jag!

Och med det vill jag också önska er alla en mysig helg! Kanske fler än vi som räknar fåglar? Och vet ni vad?! Snart är januari slut, det här är sista helgen!

Ensamrätt?

Häromdagen lät jag ju Puff komma till jams här. Som jag befarat kom hon med diverse anklagelser. Hon "glömde" emellertid att berätta om en detalj, som jag anser vara av det viktigare slaget. Hennes anspråk på ensamrätt till min matte.

Som var och en kan begripa, ställer dessa befängda krav till bekymmer för mig! Särskilt nu, när husse har övergivit mig i flera veckor. Jag vet inte hur många gånger varje dag jag hör Puff ropa efter matte? I början kunde jag undra om hon mådde dåligt, eller så? Nu bryr jag mig inte längre. Förutom om det, att mattes knä så ofta är upptaget av fel katt. 

Nu ska erkännas, att Puff ibland uppmanas av matte att flytta på sig, när hon ser husets förstekatt stå och vänta. Det är ju trots allt jag som bor här, egentligen! Och det är rätt trist att liksom behöva be om knätid. 

Om detta glömde hon berätta, Puff. 

Kan de bindas fast?

I morse var de oroväckande tidigt uppe, mina människor. Det borde egentligen vara positivt, med frukost i ottan för en gång skull. Tyvärr vet jag genom erfarenhet, att glädjen över denna förmån brukar bli kort? Och alldeles riktigt, jag hann knappt slänga i mig det sista i matskålen, innan husse kom fram och uppmanade mig att ta väl tass om matte. Nu skulle han iväg och jobba i norra landet igen. Suck och suck!

KAN man binda fast hussar??

Två stora resväskor bars ut, och så försvann de båda två. Hittills har jag kunna tassa adjö där ute, men idag fick jag inte följa med ut. Ja, fick och fick, jag ville inte heller för den delen. En snabb sniff vid dörren räckte för att få mig att backa tillbaka. 


Lyckligtvis är matte klok nog att stanna kvar i mitt hus. Även om det dröjde en stund -alldeles för länge- kom hon tillbaka i alla fall. "Ta väl tass om matte" sa han, husse. Till mig, inte till Piff eller Puff. Han vet vem han kan lita på. 

T.f. kontorstassistent

Ibland behöver husse hjälp på kontoret

Arbetet går lättare när man är två

Det han gör är inte så kvalificerat. Passar på att sköta hygienen...

...samtidigt som jag håller koll på Området

HUR kan det där kallas JOBB? Jag somnar ju nästan! Men vill husse ha hjälp så...jag stannar på min post! 

Ingen mening spela Allan

Nu börjar tråk-helgerna komma litet väl tätt? I fredags försvann husse innan jag knappt vaknat på morgonen. Det hade väl gott an, om inte matte också övergivit oss på eftermiddagen! Plus att det var så miserabelt väder, att jag med hänsyn till överlevnad inte kunnat vara ute innan hon åkte. Inte förrän sent på eftermiddagen dagen därpå behagade de komma hem igen. Ni förstår givetvis vilka olägenheter det innebar för mig del? Det finns ju gränser för hur länge man kan hålla sig...

På lördagskvällen och söndagen beslutade jag mig ändå för att trots uppenbar förfrysnings- och bortblåsningsrisk företa några kortare rundor där ute. Mycket korta! För att vara exakt, så minimala att jag precis hann uträtta det jag absolut måste. Varför spela hjälte?

I fredags ville jag avbeställa den här årstiden, som förresten människorna måste ha missutfattat namnet på? Vittern ska den förstås heta! Och förbjudas!   

Ångerrätt?

På förekommen anledning undrar jag:

Med vänlig hälsning 

Gustav

Och så hoppas jag förstås att ni alla får den helg ni vill ha!

Så det så!

Nu har hon tjatat så länge om att hon ska få jama något i min blogg, så med stor tvekan låter jag Puff tassa ner några rader. Med villkoret att jag får korrekturläsa innan vi lägger ut det.

Hej, det är Puff som jamar! Alltså, det var verkligen på tiden att jag får komma till jams här! Gustav bara klagar och klagar på mig hela tiden. Fatta hur stor han är! (Vanlig kattstorlek. Min anm.) Jag blir ju rädd när han dyker upp, bara sådär. Till exempel, om jag ligger i sängen och vilar. Helt plötsligt kommer en stor oidentifierbar klump farande nästan på mig! (Hur ska jag kunna veta att hon ligger där? Min anm.) Jätteläskigt är vad det är, och inte konstigt att jag skriker efter hjälp? (Hysteriskt, om ni frågar mig. När jag ligger i sängen, och nån av dem hoppar upp vid mig, skriker jag efter hjälp då? Nä, just det! Man har väl ögon att se med, och nos att lukta med? Min anm.)  

Och så försöker han tjuva min mat! (Gör jag visst inte! Min anm.) Sätter sig bara en liten bit bort när jag äter. (Får man inte sitta var man vill nu heller? Min anm.) Såklart jag blir stressad, för vem vet hur länge han sitter kvar? Rätt som det är kanske han kommer jättenära och blir otrevlig? (Varför skulle jag bli otrevlig??? Min anm.) Så ofta vågar jag inte äta upp, utan beger mig i säkerhet i ett annat rum, och lämnar min goda mat. (Skyll inte på mig! Min anm.)

Vi möter förstås varann många gånger varje dag. Jag jamar alltid i god tid att jag är ute i fredliga ärenden, men han svarar aldrig. (Sant, men av hänsyn tassar jag så långt bort från henne jag kan. Min anm.) Oj, nu försöker Gustav putta bort mig, jag har fått mina rader påstår han. Men bara så ni vet, det är inte lätt att vara mig heller. Så det så. (Åjam, du glömde berätta om när du och Piff hoppar på mig och slåss, alla gånger jag tassat långa omvägar för din skull, och att du fått äta min mat ibland. Visserligen när jag inte orkat, men ändå. Så det så, jamar jag med! Min anm.)


 

Eller?

Jo, jag ska nog...eller inte?

Det är inte klokt så många gånger varje dag man måste fatta detta svåra beslut? Ska man tassa ut? Det skulle ju behövas en liten sväng åtminstone. Men. Fy, vad det känns obehagligt kallt på nosen. 

Är det inte bäst där inne ändå, när allt kommer omkring? Varmt och skönt, och mjuka sängar. Och, man kan ju fönsterspana! 

Fast en kort runda, bara för att undersöka om någon varit här, hur klokt är det att lämna allt obevakat? 
Eller, kanske kan jag ta det senare...eller...eller...

Då mår jag som bäst

En gång om dygnet kan jag slappna av helt och hållet. Det är när Piff och Puff befinner sig på andra sidan den stängda dörren på kvällarna. Och jag har matte och husse helt för mig själv hela natten! Inget bråk, bara lugn och frid! 

Så länge som husse ligger på rygg och läser i sängen, sträcker jag ut mig på honom. Han är mest bekväm i det läget, med stor liggyta. Liggande på sidan känns han aningen hög och kantig. Då flyttar jag ner bredvid mattes fötter. Där är det lugnare. Brukar sova där hela natten. Hon har också den fördelen att hon ligger stilla. Hos husse riskerar man alltid att helt plötsligt befinna sig på golvet, och vem vill bli väckt på det brutala viset?

Men jag ska inte klaga. Jag älskar mina nätter när det bara är vi tre. Då mår jag som allra bäst.

Äntligen kväll

Ingen vidare helg

Jag är inte helt nöjd med den här helgen. På lördagen försvann matte och husse. Inte för att utföra något viktigt, som att köpa mynta, god mat eller en varm filt att ligga på. Nä, det är helt obegripligt vad de hittade på?! Tittade på snö och is! Kan ni tänka er en utställning som handlade om isbjörnsland och underliga människor som prompt skulle resa dit, till någon otillgänglig pol? Jag skulle kunna tänka mig att följa med till en utställning om ett varmt och skönt ställe, fullt av fåglar, möss och andra delik vackra små djur att beskåda.

Det var på lördagen. På söndagen stormade det. Igen. Och på kvällen höll vi på att bli rökskadade, för husse kunde inte tända brasan, och inte ville han ge sig. Det bolmade in rök så det blev alldeles vitt. Sedan började det tjuta i huset, trodde öronen höll på att ramla av. Matte öppnade alla dörrar och fönster, så det blev iskallt inne. Otrivsamt är bara förjamet. 

Idag kom en svartklädd och smutsig man och förde ett förskräckligt oväsen vid kaminen. Vi katter måste ta betäckning tills det lugnade ner sig. Nu hoppas jag på en fridfull avslutning på dagen. Husse har fått fart på brasan, och tassarna börjar tina. Bara man inte tittar ut, tror jag det blir en trevlig kväll.

Stopp!

...om det här skulle kunna fungera? Har hört hemska nyheter om "vinter på väg"! Ska man bara sitta overksam och vänta? Nä, här gäller det att klura! Jag tycker att det här i alla fall kan vara värt ett försök!

Trots väntad januarikyla önskar jag er en fin och god helg!

En stunds lycka

Januari är en trist månad

Man måste få pigga upp sig litet

Ett lagom myntarus är jag väl värd?

Om en katt som heter Bob

Matte har blivit litet kollrig. Eller, jag vet inte vad jag ska kalla hennes tillstånd? Hon har läst en bok om en kollega till mig. Tror man kan kalla honom det, den röde katten Bob i den stora staden London nånstans långt borta. 

Vi ser visst rätt lika ut, men jag är tacksam att jag får leva mitt liv helt annorlunda. Må så vara att han blivit världskändis och får mängder med presenter. Men tänk att behöva åka buss och sitta ute på en gata med sin husse hela dagarna? Med en massa människor, bilar och hundar alldeles inpå? Det har varit hans jobb i flera år! Kanske behöver han inte arbeta lika mycket nu när han blivit berömd? Hoppas det.

Mattes kommentar: Jag är väldigt restriktiv med att göra reklam för kommersiella produkter, men boken om gatukatten Bob måste bli ett undantag. Förmodligen har många av er redan läst den, men du som inte gjort det: Hoppas du gör det! En riktig hjärtevärmare som man blir riktigt lycklig av att läsa!

Naturligtvis har Bob och hans husse fått mängder av fans över hela världen, och har en facebooksida. När jag ändå är igång och gör reklam för honom får du adressen här:
 https://www.facebook.com/StreetCatBob 

En riktig helg!

Det här kallar jag en bra helg! Jul- och nyårsafton var ju tämligen -för att inte jama synnerligen- trista dagar, där vi övergivna katter fick roa oss bäst vi kunde. Men den här helgen! Matte och husse hemma, hela tiden! Utan minsta lilla rymningstendens!

Fick dessutom en bonus i form av favoritgrannen, som kom och hälsade på mig i lördags eftermiddag. Vi har inte setts så ofta på sistone. Jag håller förstås sedvanlig hög och kontinuerlig bevakning runt hans hus, men han är nog sorgligt omedveten om min insats? På somrarna brukar han ha en dörr litet på glänt. Då kan jag lätt slinka in och rapportera. Nu för tiden är den dörren alltid väldigt stängd.

När det blir alla de här helgerna nästa gång ska jag föreslå en ny tradition. Jag tycker vi ska slå ihop alla till en enda lång trettondagshelg! Med för hussar och mattar obligatorisk närvaroplikt hemma hos katten, givetvis.

Då skulle till och med jag kunna längta till julen!

  

Bästa jamspråket

Ja, tio och tio...Jag har säkert femtio i busken, men vilken glädje har jag av det? Bara en massa onödiga fjädrar att rensa bort. Nä, skalade och bakade ska de vara! Det är värt att vänta på!

Önskar er alla en fin helg, som visst varar ända över måndagen, så vi träffas igen på tisdag!

Jag slapp!

Jag såg husse gå ner i källartrappan, och skyndade mig dit. Källaren tillhör Det Förbjudna, jo, jag vet det. Men när husse går dit, kan jag ibland röna viss framgång med att hinna in där för en snabb undersökning. (Med matte är det kört, ingen idé att ens försöka.) Jag påbörjade alltså ett försiktigt tassande nerför trappan. Men synen jag mötte fick mig att omedelbart ta till reträtt i högsta fart! Där kom husse med två kattburar! En sann skräcksyn!

När jag en lång stund senare vågade mig in, hittade jag förstås burarna. En i matrummet, och en i vardagsrummet. Där stod de i flera dagar, med luckorna öppna. Jag undvek givetvis all närkontakt. Men vet ni vad!? Det var inte jag som skulle buras in den här gången! 

Jag blev litet betänksam när jag hittade Piff och Puff ståendes inlåsta i hallen. Avvek en stund för säkerhets skull, och uppsökte ett säkrare rum. Men ingenting hände!

Aj, aj, det där ser illa ut...jag tror jag drar...

Nu är burarna borta igen. Faran är nog över på ett tag. Nästa gång husse ska ner i källaren ska jag göra ett nytt inspektionsförsök. Nån gång kommer jag lyckas, det vet jag.