Koltrastuppfödning

En längre tid har dörren till vedboden alltid varit stängd,

Bakom fläktfoten känner hon sig trygg

och jag har förbjudits följa med när matte eller husse gått in där? Det var samma sak förra året. Jag får nämligen inte störa koltrasten som ligger där inne. Redan i början av april låg hon där. Tre nya fåglar blev det. Nu har hon legat där igen sedan någon vecka. Mycket praktisk att ha uppfödning hemma på gården. Det är ju litet storlek på de stekarna! Annars är jag inte så förtjust i fåglar. Mest besvär, med en massa fjädrar och litet mat. 

Jag gillar vedboden, så litet trist är det att inte få komma in där och inspektera. Men okej, jag saknar inte göromål nu precis! Från tidiga morgonen tills det börjar skymma är jag ute. Ropar ibland att jag är hungrig, och maten förväntar jag mig då få serverad ute på farstubron eller i växthuset, för in, det vill jag absolut inte! 

En förutsättning för detta är givetvis det härliga vädret. Bara sol, dag efter dag. Inte konstigt jag trivs med livet just nu.

Felprioriterat!

Idag har jag tålmodigt hållit matte sällskap i vedboden. Först var det riktigt intressant. Hon plockade nämligen upp allt från den vita boxen där, och ställde det i olika påsar på golvet. Där fanns en hel del spännande att undersöka, kan jag berätta! Är helt övertygad om att en påse innehöll vitfisk. Skulle till och med kunna drista mig till att gissa på skrei, min absoluta favorit? Tyvärr var den väl förpackad, och dessutom iskall, så helt säker kan inte ens en kännare som jag vara. 

Somligt innehåll ägnade jag knappt något intresse, som bär och liknande. Konstigt nog fanns det berg av sånt. Förstår inte hur de tänker? Pyttelitet fisk och massor med bär?
Hur ofta gör inte människorna märkliga prioriteringar?


 

Då var det dags igen

Måndag morgon. Och vad tror ni hände då? Husse sjappade igen! Tycker jag inte om. Kanske gör det inte så mycket nu på dagen, men ikväll!? Hur ska jag klara nio nätter utan mitt mjuka och varma liggunderlag? Ännu mer obegripligt är förstås hur han ska kunna somna utan sitt gosedjur? Jag har ju ändå matte kvar, får väl till nöds hålla tillgodo med henne?

Annars har jag bakom mig ännu en lugn och skön helg. Inget vitt ute, och i fredags och lördags var det så varmt i solen att jag invigde vedbodstrappan som meditationsplats. Ännu vill jag inte ligga direkt på marken. Trätrappan utanför vedboden är en mina favoritplatser. På somrarna lyser solen där nästan hela dagen. Eftersom vedboden ligger i hörnet på min tomt, har jag god uppsyn över en stor det av mitt Område, inklusive ytterdörren till huset. Det är en fördel att se om matte eller husse öppnar dörren, ifall jag skulle vilja tassa in. Vill jag inte, så varken hör eller ser jag dem. Förstås!  


 

Spännande tider väntar?

Förra året byggde koltrasten sitt bo högt uppe på en bjälke ovanför altanen. I år har den hittat ett nytt, och mycket bättre ställe. Tycker åtminstone jag. Inne i vedboden, på en hylla bakom en fläkt. Inga problem alls för mig att ta mig en närmare titt på de små stekarna när de så småningom kommer ut. Förutsatt, förstås, att vedbodsdörren lämnas öppen för mig. Jag kan ju inte ta mig in genom samma springa vid taket som koltrasten. Men inte kan väl mina människor neka mig att fördjupa mina ornitologiska kunskaper?

Uppdatering: Idag har första ungen kommit ut! Tyvärr glömde mina människor att öppna dörren in till vedboden, så jag får avvakta litet med min uppvaktning.

Bara skönt

Det var varmt och soligt idag. Har sett några fjärilar fladdra omkring. Det fick de fortsätta med. Och så hittade jag matte sittande på en stol i vedboden?

Vad gör du där, matte?

Då vill jag också sitta här, bredvid dig!

Nu har vi det allt bra skönt, du och jag!

Fast allra bäst...

Helt okej plats...

Nu ska jag berätta litet om platserna jag söker skydd på, när vädrets makter så påfordrar.

Jag är väldigt glad för den här lilla platsen utanför dörren. Det är dit jag för det mesta tar min tillflykt när det kommer måttligt med regn. Taket går ut en liten bit där över, så bara det inte blåser, förblir pälsen torr.  När det blir kallare kan jag sitta där bara för att värma mig litet. Den där plattan är inte alls lika kall som träet bredvid.

Ibland förslår förstås inte den där lilla remsan. När himlen öppnar sig, och det gäller att bara klara livhanken bäst det går. Då finns två alternativ, beroende på vilken sida av huset jag är befinner mig. Det sämre är under vedboden, där det visserligen

...men ibland behövs kojan!

finns tak över huvudet, men kan komma vatten rinnande om det vill sig illa. Bäst är att hinna ta sig upp på altanen, till min lilla koja där. Garanterat torrt, och också med en liten värmeplatta.

Fast allra, allra bäst vid såna katastroftillfällen är förstås att mina människor är hemma, och öppnar dörren!

Det kan inte nog upprepas

Det finns ju ingenting som går upp mot mitt växthus, men vedboden är ett bra komplement. Framför allt är det mer intressant. Växthuset får jag snabbt kontroll över, men vedboden kräver mera arbete. På ena sidan ligger veden travad. Måttligt spännande. Men på andra sidan finns alla möjliga föremål. Sånt som mina människor inte vill ha inne i huset.

Varför de inte vill det, är en gåta? Kartonger, vars innehåll är lika högintressant varenda gång jag är där. Och resväskor, med så många dofter! Litet varstans ligger remmar, redskap och en mängd oidentifierbara föremål, men som naturligtvis måste tillhörigmarkeras. Det verkar bara vara jag som förstår mig på sånt? Både matte och husse struntar totalt i denna angelägenhet. 

Det kan inte nog upprepas hur viktigt det är med en katt i huset.

   

Där fick de nåt att fundera på

Det blev en annorlunda eftermiddag igår. Först försvann husse och matte en stund. När de kom tillbaka blev jag utkörd ur mitt växthus, trots att jag på alla sätt visade att jag ville vara kvar där. Husse påstod att det började bli så dåligt väder att han måste stänga?  Det är väl då som jag behöver växthuset som allra mest?

Nåjam, jag följde med in. Sen hände inget på en lång stund. Några timmar, eller så. Då började husse undra var jag var? Han är väl inne, trodde matte? Och så började de leta. Och leta. Och leta. Först på sängarna, soffan, i igloosarna, i gästrummet. Sedan under sängarna, under borden. Överallt. För säkerhets skull gick de runt några extra varv, ifall de missat nåt ställe?

Husse klädde på sig regnjacka och gick ut och kollade i vedboden. Tog en runda runt området, längs vägen och stranden. Var rädd att jag blivit påkörd, eller fastnat nånstans. För eftersom jag inte var inne, måste jag ju vara ute? Det började bli mörkt. Och nu var vädret riktigt, riktigt ruggigt, med regn och mycket hårda vindar. Sånt väder, som jag aldrig är ute i frivilligt. Matte ropade och ropade. Allt utan resultat.

Så hände det sig att det började det ryka in från braskaminen i den starka blåsten. Blev rätt rökigt i vardagsrummet. Då hade jag ingen lust att ligga kvar där längre. "Nämen!" utropade matte förvånat. Och lyfte upp mig. "Var kom han ifrån?" undrade husse. 

Inte ville jag berätta. Det är bra att ha en hemligt sovställe.

Inte som förr, men...

För några dagar sedan följde jag med matte till vedboden. Utanför den står min före detta spaningstall, min absoluta favoritplats. Innan stormen kom och dödade den. Nu står bara en stubbe, modell större, kvar. Tycker jag, åtminstone. Egentligen är hela den delen kvar, som jag brukade ligga och spana ifrån. Det är ungefär där jag står på bilden här nedanför. Men ändå. Jag tappade känslan för tallen totalt efter stympningen.

Men nån enstaka gång händer det att jag gör en trädrusning där. Det duger den fortfarande till. Och det hann jag precis med när matte var inne i vedboden.

Ligga här och spana? Tror inte det...

Sist till dörren är en fjant!

Gissa vem?

Det här är AVSKYVÄRT!

Nu bara måste jag få klaga. Jag avskyr det här vädret! Har aldrig tyckt så illa om det här hemskt kalla, som jag gör nu. Matte försöker lura ut mig ibland, men det går jag inte på! Känner på nosen det isiga som strömmar emot mig, så jag aktar mig att komma för nära dörren. Har ju varit med förr, vet att jag plötsligt kan befinna mig där ute på något obegripligt sätt?

Att tassa ut två gånger om dagen är vad jag kan sträcka mig till. En gång brukar bli när matte går för att hämta ved. Passar bra, eftersom min toalett råkar vara placerad under vedboden. Hinner precis uträtta det jag ska, för att sedan följa med matte in i huset igen. Gissa vem som är först innanför dörren?

Mitt udda intresse

Kolla vad jag hittade igår! Sol! Inte var den särskilt varm, men nog är det ändå något visst med att få sola pälsen?

Jag låg där och njöt, när matte kom ut för att hänga tvätt. Det är något jag gillar. Tvätthängning. Så jag skyndade mig bort från vedboden och fram till tvättkorgen. Nosade rutinerat igenom innehållet, och satte mig sedan för att följa själva häng-proceduren. Kanske är detta ett aningen udda intresse hos mig? Har aldrig hört talas om någon annan hänga-tvätt-intresserad katt, men det är å andra sidan kanske inte något man jamar ut heller?

Hur som helst är jag glad över stunden i solen på vedbodstrappan, för idag skulle bara en riktig självplågare ligga där! 

Vedhelg

Så blev det en alldeles vanlig helg. Jag har lagt ner mycket tid på att kontrollera hur husse lagt veden inne i vedboden. Förut låg den vid staketet. Det tyckte jag var bättre, för ibland använde jag den traven som spaningsplats. Inne i vedboden är spaningsobjekten försvinnande få. Dessutom är där nästan alltid låst. 

Förr, för länge sedan, innan den Stora Stormen kom och gjorde om min spaningstall till en ynklig förväxt stubbe, spanade jag ju alltid därifrån. Jag älskade min tall. Trots att själva liggplatsen fortfarande finns kvar på den, har jag inte förlikat mig med det nya utseendet. Har provlegat bara nån enstaka gång. En egenskap är dock intakt, som klösträd duger det alldeles utmärkt!

Och hurra för mitt växthus, som jag numera har full tillgång till. Eftersom dörren alltid är öppen, är det perfekt att kunna smita in där när någon öppnat vattenkranen där uppe. Särskilt igår hände det många gånger att någon vred på för fullt. Idag har det varit soligt och fint, men jag tassar ändå in i växthuset ibland och tar en paus i min stol. Det är jag värd.

Husse har övernaturliga gåvor?

Min husse vägrar lyssna på min enträgna uppmaning att sluta med resorna till norra landet. Åtminstone måste jag väl tolka det så, eftersom han försvann i morse igen? Även om han lyssnat, så bryr han sig uppenbarligen inte. Nu har han lovat att nästa gång, då ska han stanna hos mig många veckor. 

Igår jobbade vi hårt tillsammans där ute. Han körde ved i en skottkärra in i min vedbod. Jag hade fullt sjå med att dirigera och visa var allt skulle placeras där inne. Veden måste ju också staplas säkert i sina rader, så de håller för en katts inspektion ovanifrån. Hittills ser det godkänt ut, men jag har inte hunnit utföra några djupare hållfasthetstester ännu. 

När vi avslutat jobbet följde jag med husse in. Han skulle läsa en bok, påstod han. Sanningen att jama, hade jag inget emot att hålla honom sällskap i sängen. Snabbt föll jag in i djup meditation. Inte ens Puffs oväntade uppdykande störde min koncentration. Jag tror minsann att husse också började meditera? Såvida han inte fjärrläser telepatiskt på något mystiskt sätt? 

Arbetsplatsbesök

Vedboden ingår i mitt arbetsområde

Fann inget misstänkt på vedkorgen, men säkrade den i alla fall. Man vet aldrig...

Att kunna få en god överblick underlättar arbetet

Jag skulle allt gärna vilja ta mig upp dit

VÄLDIGT gärna!

Fast vid närmare eftertanke...jag kollar den här sidan i stället. (Vem jamade "törs inte?" Pffft!)

Förresten, vad gör vi här inne, matte? Se vad solen skiner där ute!!!

Och vet ni vad? Idag såg vi en nässelfjäril sätta sig i gräset! Då är det väl vår???

Jag bara tar emot

Kan ni känna hur skönt jag har det här, på trappan till vedboden? Här är det alldeles lugnt, och solen gör min päls sommarvarm. Hela kroppen slappnar av, och gör att jag har svårt att hålla mig vaken. Ögonlocken liksom faller ner av sig själva. Jag mår så bra, så bra.

Det är ju så här livet alltid ska vara, egentligen. Att njuta av. Synd att det inte är så. Alla dessa kalla dagar som kommer och förstör. De bara finns där, utan min tillåtelse. Men när jag sitter där, i solen, bryr jag mig inte längre om det som var. Jag bara tar emot, och gläds åt att vara en katt som sitter på en vedbodstrappa och njuter.

Nu är jag upprörd!

Jag är ytterst upprörd! En inkräktare har invaderat mitt allra heligaste, min vedbod!

Det har varit ganska trist väder idag, och jag var uppe tidigt i morse för att tassa hej då till husse. Alltså ansåg jag mig ha rätt till en extra lång middagsvila. Efter sedvanlig stretching och litet mat i magen tassade jag sedan ut för en eftermiddagsrunda. Först kontrollerade jag besöksfrekvensen på den nyöppnade restaurangen. Som vanligt hade samtliga ätit klart precis när jag anlände. Fortsatte efter det runt huset, mot vedboden. Där under satt en katt. Och det var inte jag!

Hela omgivningen kunde sedan ta del av min upprördhet. Högt jamade jag åt vederbörande att genast förflytta sig därifrån. Dessvärre var det en tjurig rackare, som inte brydde sig, utan bara stirrade tillbaka. 

Naturligtvis kom matte ut och lade sig i vår diskussion. Hon uppmanade mig med len röst att komma in, och med största tveksamhet tassade jag långsamt mot dörren, hela tiden med ett vaksamt öga på vedboden. Såna gånger är det inte lätt att välja? Tryggheten inne lockar, samtidigt som viljan att försvara Området är stark. 

Jag bedriver högintensiv spaning inifrån högkvarteret

När jag nådde trappan, beslutade matte åt mig. Hon kom ut och helt sonika lyfte in mig. Jag var inte riktigt med på noterna, och visst blodvite uppstod. Vi får väl se om det är det enda blod som kommer flyta här framöver?  

Allt var lugnt tills...

Nu är det skuggläge som gäller. Så mycket energi som möjligt måste bevaras innanför pälsen. Med andra jam har dagen mestadels tillbringats liggande. Ända tills något hände på eftermiddagen. En katt kom plötsligt springande framför min nos! 

Eftersom jag var nästan säker på att densamma var Piff, vidtog jag inga dramatiska åtgärder. En snabb besiktning bekräftade mina aningar. Hon var på rymmen igen! Därmed blev det inget ivägjagande, vilket är rutin när det gäller Inkräktare. Däremot visste jag, vad som nu var mitt ansvar. Att bevaka henne, och visa matte var hon höll till. 

Tog min uppgift på största allvar, och följde efter henne till vedboden, växthuset, på andra sidan staketet och under altanen. Lugnt avvaktade jag hennes undersökningar av dessa områden. Till slut tyckte jag att det fick räcka, och tog med henne till ytterdörren. Där kom matte med stickisgodis till oss. Fast Piff fick sitt innanför ytterdörren, som sedan snabbt stängdes. Allt var som vanligt igen. Min vakttjänstgöring upphörde. Jag sträckte ut mig i skuggan under rhododendronbusken.

 


 

En liten fågel på marken

Ibland händer det oväntade saker. Som när jag helt plötsligt fick se Piff kommande springande över gården. Såsom varande säkerhetsansvarig för den aktuella arean reagerade jag blixtsnabbt. Först och främst för att fastslå den flyendes identitet. Det dög inte att vara nästan säker. I så allvarliga incidenter måste all bevisning vara hundraprocentig. Hann precis konstatera att mitt första antagande varit korrekt, innan Piff försvann in under vedboden. Vände mig frågande om till matte. Piff fick väl inte vara här? Då förklarade hon vad som hänt.


En liten fågel hade flugit in i en av mina fönsterrutor, och satt helt stilla på marken där nedanför. I min enfald trodde jag först att hon därför skyndat sig ut för att visa mig dit. Jag kunde gärna tagit tass om den. Av någon anledning jag inte förstår, var det precis tvärtom. Hon rusade ut för att hämta in mig, och hade i hastigheten inte stängt den extra dörr som brukar stängas för att Piff inte ska smita ut.


Jahajam. Mer hann jag inte höra, förrän jag var inburen i huset. Matte gick ut igen och vaktade utanför vedboden. Jag satt där inne och väntade och väntade. Till slut kom matte tillbaka. Hon berättade att fågeln flugit iväg nu. Så nu väntade vi bara på Piffs återkomst. Strax efteråt satt hon på trappräcket, och hoppade snällt in igen när matte öppnade dörren. Och jag fick äntligen tassa ut. Allt var som vanligt igen.


Fast jag förstår fortfarande inte varför hon hade så bråttom med att få in mig?

Dumma, dumma stormen!

Spaningstall. F.d.

Har ni sett vad den dumma stormen gjort med min spaningstall??? Min allrabästaste plats att ligga och spana på? Nu ser den ut som en stor, hånskrattande drake, som tänker sluka mig i sitt jättegap. Dumma, dumma storm! 

Det var i fredags, som det hördes ett väldigt knakande, och strax därpå kom tallen farande och lade sig över min vedbod. Det blev stora hål i taket. Förhoppningsvis får jag ett nytt tak snart, men någon ny spaningstall är svårare att ordna.

Matte har i alla fall sagt, att min tall inte får sågas ner. Kanske går det att få till en plats att ligga på ändå, även om jag är tveksam till att det blir bra nog? Men jag ska ge det en chans.

Annars har det varit en skaplig helg. Inte kallt, inget vitt. På söndagen slutade det till och med att blåsa. Inte en dag för tidigt. Eller, rättare jamat, två dagar försent.