Ingen hög ribba

Har jag jamat tidigare att det har blåst? Nu har det blåst! Jag börjar faktiskt bli ganska less på vädret, som det beter sig just nu. Det är liksom bara att gå och lägga sig igen efter frukost, sen man kollat förutsättningarna för utejobb. 

Om man ska se det positivt, har jag haft en lugn och skön helg, med massor av vila. Mina människor har varit hemma, och husse har fått mycket magmassage. Märkligt nog skriker han "inte klorna" oavbrutet under behandlingarna? Jag brukar bara ignorera det. Utan klor blir det ju ingen effekt alls!?

I natt har det alltså blåst. Jag hörde förstås oväsendet, och avstod från att vara väckarklocka till matte och husse i morse. Har insett att det är lådbesök som gäller när nöden så kräver. Att krafsa där inne är ungefär den motion jag får just nu. Och att tassa till matskålen och hoppa upp på sängen. Så ni förstår, ribban ligger inte särskilt högt idag.

Det finns det som är gott. Och annat.

Tänk att det är dags igen!? Dags för en massa skojiga saker som hängs upp, och extra kulinariska upplevelser i köket. Eller? Jag hoppas verkligen att det finns ett 'Kattens alternativ' på menyn i helgen,  för en tallrik med såna där torra, bruna saker betackar jag mig för!  

Önskar er alla en riktigt god och mysig adventshelg!

Härliga kväll!

Husse var på väg att lägga sig. Han och jag hade innan dess tillbringat en skön stund tillsammans på sängen. När han reste sig lade han en mojäng på sängen. Inte vet jag vad, luktade inte alls intressant? Men jag satte mig ändå och vaktade saken tills husse kom tillbaka. Då uttryckte husse sin tacksamhet för min hjälp, och sedan återgick vi till vår härliga sänggemenskap. 

Jag älskar kvällar! 

Hon hade ju rätt!

Efter tre dagar inomhus försökte matte lura ut mig på eftermiddagen. Det var bra väder påstod hon? Jag var ytterst skeptisk.

Men efter en stund bestämde jag mig för att i alla fall ta en titt ut genom den öppna dörren. Precis som jag trodde. Nog var det blött!

Men jag tassade i alla fall ut för en närmare kontroll.

Det kanske var rätt okej ändå?

Inte alls dumt, faktiskt!

Och sen var jag ute i flera timmar!

Att det ska vara så svårt?

Tre dagar utan att få komma ut på patrullering tär på mitt

Jag ger upp. Hon är obildbar!

psyke. Särskilt frustrerande blir det när jag upptäcker något uppseendeväckande i gästrumsfönstret, och genast rapporterar mina iakttagelser. Jag skyndar mig till människorna och beskriver allt i detalj. Reaktion? Jam, vad tror ni? Ingen, naturligtvis! 

Beger mig därför runt i huset och kontrollerar alla fönsterna, samtidigt som jag försöker påkalla mattes uppmärksamhet. Hon verkar inte alls ha insett allvaret i det hela? Sittande på hennes sängbord gör jag ett sista försök att på så tydlig jamiska som möjligt förklara läget. Till slut ger jag upp. Inte konstigt jag blir frustrerad!

Jamiska måste vara världens svåraste språk?


 

Himmel och motsatsen

Men vadjam? 

Jag fick en smärre chock igår morse. Det var alldeles fullt med snö där ute! När jag kom in kvällen innan var ju allt som vanligt, grönt och fint? 

Det fick bli spaning från Inre Kontrollstation 1 i stället

Förhoppningsvis återgår allt till det normala snart igen. Hade det inte varit för det här irritationsmomentet hade det varit en riktigt bra helg. Människorna har hållit sig på plats = hemma. Och i lördagskväll bjöds det fest. När jag kom in efter jobbet stod en tallrik skrei och väntade! Som vanligt en pytte-pytte-portion, men ändå, det var underbart så länge det varade. Och det är kanske så man får tänka om lycka?

Dags för litet fredagsjam

Idag tänker jag fredagsjama om det kloka i att vara försiktig. Det är väl inte alls detsamma som att vara rädd, vilket somliga okunniga här i huset påstår? 

Min syster Piff var väldigt oförsiktig. Hon kunde stå med nosen tryckt mot dörren och invänta mattes eller husses ankomst. I samma ögonblick som dörren öppnades var hon uthoppad och ivägsprungen. Skulle jag aldrig göra! Faktiskt inte ens Gustav. Till och med han inser att viss rekognosering måste utföras innan man kliver ut. Jag har, efter grundlig forskning och långvarig spaning, kommit fram till att det är bäst att hålla sig inne i huset. 

En gång för många år sedan ruckade jag på försiktighetsprincipen när en dörr hade lämnats öppen. Efter någon timmes liggande under en buske undrade jag vari tjusningen med utelivet bestod? Att jag numera håller mig inomhus har alltså ingenting alls med rädsla att göra! Utelivet är provat och icke godkänt, så enkelt är det.

Det finns tillfällen när försiktighetsprincipen aldrig får ruckas på. Jag jamar bara: Gustav. Honom måste jag alltid hålla koll på. 
Noga kontrollera att han inte ligger i sängen jag tänkt lägga mig i. 
Hålla ett öga bakåt när jag äter, för ibland, nej ofta, tränger han sig på för att norpa från min skål. Fast han har en full egen.  Av samma mat.
Alltid se till att ha säkerhetsmarginal vid möten. Bara utifall att. Man vet aldrig. Det gäller att vara beredd. På allt.



Nu hoppas jag, Gustav och våra människor att helgen ska bli en fin för er, med lika mycket mys som jag förväntar mig!




   

  

Mycket tacksam

Njaaaaaam...tror jag väntar litet

Jag är väldigt tacksam för detta, att jag har ett val. Är inte tvungen att vara ute, om jag inte vill. Och det ville jag inte idag. Efter en stunds okulär besiktning tog jag beslutet att stanna kvar inne i värmen. 

I natt, när det regnade och blåste, tänkte jag på alla stackars katter som måste vara ute i ovädret. Medan jag hade det varmt och gott i sängen hos matte.

Att kunna välja är verkligen inte självklart, fast det borde vara en rättighet. Jag är i alla fall mycket tacksam över att jag kunde vända på tassen idag, och välja bort regn och kyla.

Jag är ju här!

"Är Gustav ute?" undrade matte. Hon hade inte sett mig på

Jag är ju HÄR, matte!

hela dagen. Hade hon varit uppe i anständig tid på morgonen hade vi träffats. Nu hann jag med både en morgonrunda ute och komma in igen innan hon behagade kliva upp. 

Egentligen var det både rätt varmt och uppehåll, men det blåste litet för mycket i pälsen för min smak. Alltså valde jag innelivet idag. Tassade in i gästrummet och hittade igen min låda på sängen där. Den har fått stå oanvänd ett bra tag. Så länge att matte inte ens kom på idén att leta efter mig där. Först när både hon och husse varit ute flera gånger utan att jag kommit, började de leta på allvar. Och hur svårt var det att hitta mig? Jag låg ju här hela tiden!!!

Och då kom matte...

Jo, det VAR så, på hedersjam!

Det var så här: Jag hörde ett skumt ljud inifrån lådan, och det måste jag förstås kolla upp närmare? Smög försiktigt fram, och satte mig att vakta. Ut från lådan kom då en helt främmande katt! Jag lovar! Självklart trängde jag in den mot dörren, och barrikaderade alla flyktvägar med min kropp. Då kom matte och förstörde alltihop! Katten såg sin chans, och smet förbi mig, med ilskna jam. Jag tänkte springa efter, men då öppnade matte ytterdörren, och jag ändrade mig. Jakt utomhus är faktiskt roligare. 

 

Fräääs!!!

Tyvärr har inte alla haft det som jag

I min värld har allt varit lugnt och stilla i helgen. Alla som jag har träffat har varit snälla. Jag har inte behövt vara

rädd för något. Inget oväntat har hänt när jag varit ute på kontroller. Inte har jag behövt fly heller, inte från någon. Jag har kunnat känna mig helt säker, både ute och inne. Precis som det ska vara.

Tyvärr har inte alla haft det så.

Färgen är alltid rätt!

Färgen föds man med, den är inget att vara mallig över. Stolt över sig själv, det kan man vara om man är en juste typ som beter sig hyfsat, och hjälper till när man kan. Men färgen man har fötts med, den är varken bättre eller sämre än någon annans. Så tycker jag.

Med det vill jag önska att solen tittar fram igenom molnen och värmer er litet denna novemberhelg.


 

Det tänker jag på idag

Känner att jag ska ta det litet lugnt och stillsamt idag. Tänka på hur tacksam jag ska vara för varje dag jag får fortsätta tassa omkring här, tillsammans med en matte och husse som älskar mig och vill mitt bästa. Tacksam för att jag mår bra, fast jag är mer än sexton år gammal. 

Igår fick jag en påminnelse om hur fort allt kan bli annorlunda. Hur viktigt det är att värdesätta varenda dag vi har tillsammans.

Det tänker jag på idag.

Sippo, min äldste vän...

Ingen har varit min vän så länge som Sippo. Och han är fortfarande det, även om han nu springer omkring på andra sidan Regnbågsbron. Hans husse har fattat det oerhört svåra beslutet att i kväll låta Sippo få slippa allt ont. Det är den största och mest osjälviska gåvan en människa kan ge sin älskade katt när ingen hjälp finns, att fortsätta ett värdigt kattliv.

Nu behöver husse stöd och hjälp. Vi vet hur oändligt mycket Sippo betydde för honom. Ikväll gråter vi alla med honom.
Gustav med matte

Inte så dumt ändå

Jahajam, vad ska jag göra nu, då?

Husse och jag hade ett långt och givande arbetspass på kontoret igår eftermiddag. Jag var helt inställd på ett fortsatt samarbete, när husse bara gav sig iväg? Ut, dessutom! Jag var inte alls inställd på utevistelse just då, och vägrade följa med. Inte i det här ruskvädret! Husse försökte locka mig, men jag visste väl vad jag ville, och att följa sin egen vilja är A och O för en katt, eller hur? 

Så jag satte mig ner på mattan och funderade över min situation. Efter moget övervägande bestämde jag mig för att meditera en stund. Med husse ute, var hans säng ett självklart val för denna aktivitet. Rullade med välbehag ihop mig där. Vid närmare eftertanke var det rätt okej att få en paus ändå.

Uppdatering: Min kompis Sippo är väldigt dålig, extra tasshållning behövs för honom och hans husse!


 

Vilken turhelg!

Det har hänt mig något rätt dramatiskt den här helgen. Jag har blivit jagad av en hund.

Hade just avslutat ett vaktpass vid restaurang Pipiga Pilfinken, som för övrigt börjar få full verksamhet nu, och hade förflyttat mig till utfarten från min tomt. Satt där och spanade neråt gatan, när jag såg en hund, litet större än jag själv, komma rusande i full fart från andra hållet. Utan kopplad människa! 

Alla varningsklockorna slog på, och jag förberedde direkt flyktvägen. Vände genast på tassarna, och tog sikte på trappan in till huset. Strax därpå kom den rackaren jagande efter mig -in på min tomt!- men då kom lyckligtvis matte till min undsättning. Hon kom precis ut från växthuset, och sade på skarpen åt hunden att försvinna. Samtidigt kom hundens människa på gatan, och ropade "kom hit" högt och argt. Jag pustade ut en stund på farstubron, men sen kände jag för en stund vila, inne i säkerhet.

Dessutom hade jag kunnat blåsa bort morgonen därpå. Åtminstone om jag fått tassa ut som jag ville, vid fyra-tiden. Nu blev jag varken hundmat eller bortblåst. Vilken tur!

De tio bästa

Det här var de tio bästa jamen jag kom på efter långt funderande. Kanske instämmer du i några, men byter ut andra? Hur som helst önskar jag att du får en helg med så många bra jam som möjligt!

Sånt där väder

Idag har det varit SÅNT DÄR väder. Har legat i min koja hela eftermiddagen.

Men nu tror jag att jag ska tassa in och få mig litet i magen?

Puff flyr förskräckt bakom byrån, men vem bryr sig?

Jahajam, hur blir det med käket, matte?

Litet mättare provade jag sedan andra dörren. Utan att tänka mig för, tassade jag ut. Stort misstag! Men det rättades snabbt till, när matte öppnade efter en liten stund. Ikväll får jag nog begagna lådan, även om det bär mig emot. Det brukar bli konsekvensen av SÅNT DÄR väder.

Det undrar jag?

Jag sover så gott, hela natten

Det måste ha blivit något fel på klockorna här i huset? Eller också har mina människor tagit fel på dag och natt? När det är dags att sova är de nämligen uppe, och när dagens arbete ska sätta igång, ligger de och sover? Så tokigt det kan bli!

Så här har jag haft det några dagar nu. Efter kvällsmålet, som de kallar frukost, gör jag en snabb sväng där ute, innan det är dags att krypa ner i min sköna kartong. Den står skyddad bakom en byrå, helt nära mattes säng. Där sover jag gott nästan hela natten. Ibland tassar jag ut och kollar läget och tar mig en matbit. 

När det sen börjar bli morgon, infinner sig problemen. Människorna påstår att det är kväll och läggdags!? Jag kan gå med på det till en viss gräns, men tålamodet är inte oändligt. Det brukar jag påjama med emfas någon gång klockan på småtimmarna. Vad tror ni händer då? Att de kliver upp, ger mig frukost och sätter igång med dagens sysslor? Stiger upp och släpper ut mig? Icke något av detta!

Jag nästan skäms å deras vägnar, men det enda som händer är att sovrumsdörren stängs, med mig på utsidan! Hur ska jag få ordning på det här, det undrar jag?

Avrapportering

Hej! Ser ni nåt speciellt? Men titta noga, då! JAG är ju där!

Sådärjam, uppdraget slutfört ännu en gång. Ingen främmande aktivitet kunde noteras. Klart, slut.

Helt plötsligt...

Helt plötsligt dök det i helgen upp människor i nästan alla hus runt omkring? Inget jag har emot, precis, min inställning till de tvåbenta är allmänt positiv, men en viss osäkerhet infann sig ändå. Mest fundersam blev jag på de närmsta grannarna söderut, de som brukar ha med sig en riktigt skällig, och i mitt tycke otrevlig, hund. Men den här gången hade jag tur. Den hade tydligen fått stanna hemma. 

Om ni läst min blogg en längre tid, vet ni, att jag en gång gett den hunden en riktig läxa. Det var på den tiden, som min bonussyster Piff levde. När hon var på inspektion rätt nära staketet till grannen, kom hunden farande och gav henne en rejäl utskällning. Detta oskick uppmärksammade jag, och tassade med bestämda steg fram till staketet, lyfte tassen och gav honom en rak höger på nosen. Tror han blev rätt snopen? 

Nu finns inte Piff mer, och hunden var inte här, så inga insatser av den kalibern har behövts. Faktum är att jag tagit det rätt lugnt. Tror att ta-det-lugnt-säsongen har inletts på allvar?