När jag ändå inte kan

Och det hoppas jag att du också kan göra! Önskar dig en mysig helg!

 

Och trollkarlen lovade...

En dag som den här är det skönt att en katt få vara

och slippa fundera på sånt man inte kan förstå eller förklara

Som människors tro på en trollkarl lovande magiska under

När ska de fatta att de begått en historisk blunder?

 

När man själv får välja

Ibland känner jag för att sitta inne och spana en stund, även om det är fint ute. Eller, som idag, är sol ena stunden, och regn i nästa. Trots allt är det en annan trygghet innanför fönstret. Och rätt bekvämt, särskilt här på kontoret, där jag har ett stort skrivbord att sitta på. Måste förstås ibland flytta på felplacerade saker där, men det är lätt gjort. 

Det kan till och med hända att jag lägger mig där och tar igen mig litet. Inte så mjukt, kanske, men det gör mig inte så mycket. Val som man själv gör, är alltid lättare att fördra, eller hur?

P.S. från matte: De ringde från djursjukhuset för att höra hur Puff mådde idag. Det kändes fint! Och jag kunde berätta att hon är precis som vanligt! D.S.


  


 

Mycket tacksam

Njaaaaaam...tror jag väntar litet

Jag är väldigt tacksam för detta, att jag har ett val. Är inte tvungen att vara ute, om jag inte vill. Och det ville jag inte idag. Efter en stunds okulär besiktning tog jag beslutet att stanna kvar inne i värmen. 

I natt, när det regnade och blåste, tänkte jag på alla stackars katter som måste vara ute i ovädret. Medan jag hade det varmt och gott i sängen hos matte.

Att kunna välja är verkligen inte självklart, fast det borde vara en rättighet. Jag är i alla fall mycket tacksam över att jag kunde vända på tassen idag, och välja bort regn och kyla.

Det är frågan?

Ut eller in, det är frågan?

Har ni tänkt på hur många val ni gör varenda dag? Här står jag och funderar på ett av dagens nästan oräkneliga val. Ut eller in? Kan tyckas som ett beslut av låg betydelse. Ett rent vardagsval. Men man vet aldrig vilka följder det kan få?

Om jag tassar ut, kan just då en mus springa förbi. Det vore ju trevligt. För mig. Eller en stor hund komma springande, en som ogillar katter. Mindre skoj. Kanske rusar jag upp i den höga tallen igen? Och grenen brister, och jag bryter benet?!

Stannar jag i stället inne, finns risken att jag blir inlåst om jag lägger mig för att vila en stund, och människorna ger sig iväg. Och jag går miste om musen där ute. Fast möjligheten finns också att det vankas godis.

Det är inte lätt att veta vilka val man ska göra?

Dö...eller leva?

Ibland är människor mer obegripliga än vanligt. Som när de beslutar att friska katter ska avlivas. Deras brott? De är rädda och skygga, kanske för att de misshandlats eller farit illa på andra sätt. Vad är då naturligare än att vara ytterst misstänksam mot den ras, av vilken de har så dåliga erfarenheter?

Sunt förnuft säger förstås att en sådan katt behöver mycket tid med människor som kan ge dem kärlek. För en som blivit misshandlad tar det lång tid att bygga upp ett förtroende igen. Att återigen kunna lita på att man inte ska få stryk, inte bli övergiven. Att tro på att handen som närmar sig ska klappa och smeka, inte göra illa. 

Därför är det mer än oroande, och totalt oförståeligt, att man inte vill ge skygga katter på katthem den tid som behövs för rehabilitering. Man till och med påstår, att det är "bäst" för katten att dö? Har man inte lärt sig något av alla de berättelser som finns om skyggisar som blivit tryggisar?

Om man nu har pengar att avlöna den person som ska besöka katthemmen i mening att, av vad jag förstår, snabbt avgöra vilka som ska avlivas, och att bekosta själva avlivningen, varför inte ge katthemmen de slantarna i stället? Då kan de komma till nytta, till människor som ideellt och kärleksfullt ständigt arbetar för katternas bästa. Dessutom skulle det behövas en massa resurser till en kastreringskampanj. Det är ju där grundproblemet sitter, att det föds på tok för många ovälkomna katter. 

Och de beslutsfattare, "experter", som står bakom dessa märkliga idéer om skygga katters omöjliga socialisering, vill jag uppmana, att bli volontärer på något av alla katthem som finns. Nu är det dags att komma ner på gräsrotsnivå, och se vad kärlek och tålamod faktiskt kan åstadkomma. Det är mycket mer än vad ni tror.

Du kan protestera här!

Det blev många allvarsjam så här inför helgen, men jag kan knappt tänka mig ett viktigare ämne just nu. Även katthemskatter är ju medlemmar i vår stora bloggfamilj. 

Önskar er alla en bra helg med mycket kärlek!



   

 

Mitt svåra val

Varje kväll utsätts min lojalitet för en svår prövning. Det är när jag kommit in efter kvällspasset, fått litet i magen och tassat in i vardagsrummet för en stunds avkoppling. För det mesta hittar jag då husse liggande i soffan och matte sittande i min fåtölj. Det är i den stunden jag måste fatta mitt svåra beslut. Ska jag välja husse eller matte?

Varje kväll blir jag stående en lång stund mitt emellan dem. Jag tittar på husse. Jag tittar på matte. Funderar. Tittar på husse igen. Och på matte en gång till. Det är inte helt enkelt, kan jag lova. Men faktiskt, hittills har mitt beslut varje kväll blivit detsamma. Ingenting kan toppa husses mjukmage! Så är det bara, matte får ursäkta. Dessutom kommer jag ju få tid också för henne, när husse åker till norra landet. Hon får ge sig till tåls några dagar bara. Sedan är det hennes tur att få avnjuta litet magmassage. 

Ja, hon får också massage, trots att hon sitter. Det är litet mera obekvämt för mig att ge sån massage. Man får en klart bättre arbetsställning på en liggande människa, men på matte biter inga såna argument. Jag försöker ändå göra ett så väl utfört arbete som möjligt. Tror hon uppskattar det, för hon skriker till av njutning litet då och då. Sen tackar hon mig, och säger att "nu det är bra". 

Jag kan alltså förstå, att hon varit litet besviken över de val jag gjort senaste veckorna. Men snart, mycket snart är det hennes tur.

Ibland måste man...

Hördu Gustav...sa matte, med den där speciella rösten, som gjorde att jag genast blev misstänksam. Förstod av den inställsamma undertonen att favörer skulle begäras. Du vet vilka stora planer jag hade för den här veckan, fortsatte hon. Och jo, det kunde jag inte undgått att höra talas om. Två Viktiga Jobb, som matte tjatat om. Fast jag trodde ju vad jag ville om det.

Men så blev det ju inte riktigt som jag tänkt, fortsatte matte, för man tänker aldrig att man ska bli sjuk. Jag satt tyst och avvaktade fortsättningen. Har inte hunnit nästan något alls av det jag ville...och de där tabletterna jag måste äta nästa vecka också mår jag inte så bra på...Jag började tvätta ena bakbenet, och fortsatte neråt svansen. I stunder av oro är tvätt ett effektivt sätt att lösa inre spänningar. Kände att samtalet började få en oönskad inriktning. 


Ja, du vet ju, Gustav, att ibland måste man välja. Det måste du också, om du sitter vid husknuten och det kommer en mus kilande, samtidigt som du ser en pickande fjäderkotlett en meter bort. Jag försökte se scenen framför mig. Inte oävet alls. Men mattes indragande av möss och fåglar i resonemanget gillade jag inte. Vi har visserligen ett gemensamt intresse där. Hon, av att ena sorten inte ska få finnas här, och att den andra ska gödas i överflöd. Jag, som ser till att det första önskemålet verkställs. Beträffande det andra är vi väl inte helt överens. Jag mera testar väl ibland att hullet är det rätta på dem? 


Hallå, lyssnar du inte? Jag upphörde med tvättandet och ägnade henne all min uppmärksamhet. Nu är det jag som måste välja...och vi har ju kommit överens om att stress, det är inte bra. Du kommer ihåg när du beskrev tiden som småbitar, och att människorna måste bli bättre att gallra bland bitarna? Nu är det jag som måste slänga en bit. Och på den biten står det 'blogg'... Fast bara nästa vecka, förstås.  

Smart taktik, det där. Först höll hon på att ge mig skrämselhicka, att jag aldrig mer skulle få tassa ner min dagbok här. Sedan kom 'bara nästa vecka', och fick det att framstå som en bagatell. En vecka. Till. Bara. 

Så nu vet ni. Ingen blogg nästa vecka. Jag orkade inte argumentera. Dessutom höll husse på att skära upp vitfisk. Ibland är jag inte svårmutad.