Dörrspaning?

Så här kan jag spana LÄNGE!

Jag måste klaga på att jag inte får idka dörrspaning i den utsträckning jag skulle önska? Fönsterspaning i all ära, men dörrspaning är ett strå vassare! Att kunna ta in alla dofter samtidigt som man tittar runt, det gör att spaningen känns nästan som när man är ute på riktigt. Men se, det går visst inte för sig? Redan efter några minuter börjar de knorra, mina människor! 

Det är inte klokt vilket uruselt tålamod de har? Pratar om att det blir kallt inne? Har jag ingen förståelse för! Vilket jag markerar genom att snart sätta mig framför dörren igen, och vänta på att den ska öppnas. Givetvis utan en tanke på att tassa ut! Så snikar jag åt mig ännu en stunds spaning, innan jag hör en suck, och dörren stängs.

Avvaktar av taktiska skäl en liten stund, innan jag gör en ny framstöt. Hinner med ännu en minispaning, innan...ja, ni förstår. Så kan vi hålla på. Men, det finns en risk! Särskilt husse kan låta konstig på rösten till slut. Då får man passa sig litet. Om det inte är på utsidan dörren man vill spana?

Fullt upp

Nog blev det vår den här helgen, precis som jag trodde och hoppades! Vilka härliga dagar jag har haft! Som extra bonus har dessutom husse varit hemma hos mig. Varenda natt i tre veckor har jag varmhållit hans säng. Nu fick jag själv njuta av att bli värmd vid hans fötter. Som tack har jag inte krävt dörröppning ut förrän jag sett honom vakna och kliva upp. Jag är tacksam att han är väldigt morgonpigg (med människomått mätt, alltså). Sömntutan till matte hade jag aldrig orkat vänta på.

Matte har dock en annan god egenskap, nämligen att hon är mycket ute i trädgården. Det gillar jag! Har mycket stort tålamod när det gäller att bistå henne med tyst uppmuntran. Hela eftermiddagen igår tillbringade jag i hennes omedelbara närhet utförande denna syssla.

Jag bedriver telekattisk uppmuntran

När hon till slut gick in, fick jag äntligen lägga mig under hasselbusken och koppla av. Där låg jag kvar långt efter att solen försvunnit därifrån, och det var sen kväll. Utvilad och alert kunde jag påbörja mitt tillsynsarbete i skymningen.

Tålamod

Ta det lugnt, matte jag väntar!

Ingen i min familj har så mycket tålamod som jag. Inte ens i närheten. Jag väntar. Lugnt och utan ett jam sitter jag där. Utanför toalettdörren, när matte är där inne. Eller väntar på min frukost, medan matte prioriterar andra saker.  

Piff och Puff springer omkring, jamar. Tassar till och med iväg, till andra delar av huset. De orkar inte vänta. Det gör jag. Sitter på min bak, med svansen  tätt intill kroppen. Iakttar. Är lugn. Vet att belöningen kommer. Den goda frukosten. Det är bara en fråga om tid. Jag jäktar inte på henne, min matte. Ibland tror jag, att det är den klokaste taktiken?

Pusselbiten

Och det finns väl inte så mycket att tillägga? Det finns förstås de som inte har tålamod att lägga pussel, likaväl som det finns människor som inte bör bo med katter.

Men om man gillar att lägga pussel, vill man naturligtvis att alla bitar ska finnas. Och om man tycker om katter, blir hemmet komplett först när katten finns där. Något som säkert de flesta som hälsar på här redan vet?

Nu börjar ljuset återvända, och åtminstone här i södern är det inte så kallt. Och jag har ingen snö! Inte minsta lilla! Till och med att några myggliknande insekter vaknat till liv där ute. Det verkar bli en härlig helg här. Hoppas ni får det också, alla mina vänner!

Dö...eller leva?

Ibland är människor mer obegripliga än vanligt. Som när de beslutar att friska katter ska avlivas. Deras brott? De är rädda och skygga, kanske för att de misshandlats eller farit illa på andra sätt. Vad är då naturligare än att vara ytterst misstänksam mot den ras, av vilken de har så dåliga erfarenheter?

Sunt förnuft säger förstås att en sådan katt behöver mycket tid med människor som kan ge dem kärlek. För en som blivit misshandlad tar det lång tid att bygga upp ett förtroende igen. Att återigen kunna lita på att man inte ska få stryk, inte bli övergiven. Att tro på att handen som närmar sig ska klappa och smeka, inte göra illa. 

Därför är det mer än oroande, och totalt oförståeligt, att man inte vill ge skygga katter på katthem den tid som behövs för rehabilitering. Man till och med påstår, att det är "bäst" för katten att dö? Har man inte lärt sig något av alla de berättelser som finns om skyggisar som blivit tryggisar?

Om man nu har pengar att avlöna den person som ska besöka katthemmen i mening att, av vad jag förstår, snabbt avgöra vilka som ska avlivas, och att bekosta själva avlivningen, varför inte ge katthemmen de slantarna i stället? Då kan de komma till nytta, till människor som ideellt och kärleksfullt ständigt arbetar för katternas bästa. Dessutom skulle det behövas en massa resurser till en kastreringskampanj. Det är ju där grundproblemet sitter, att det föds på tok för många ovälkomna katter. 

Och de beslutsfattare, "experter", som står bakom dessa märkliga idéer om skygga katters omöjliga socialisering, vill jag uppmana, att bli volontärer på något av alla katthem som finns. Nu är det dags att komma ner på gräsrotsnivå, och se vad kärlek och tålamod faktiskt kan åstadkomma. Det är mycket mer än vad ni tror.

Du kan protestera här!

Det blev många allvarsjam så här inför helgen, men jag kan knappt tänka mig ett viktigare ämne just nu. Även katthemskatter är ju medlemmar i vår stora bloggfamilj. 

Önskar er alla en bra helg med mycket kärlek!



   

 

Hej igen!

Har ni väntat? Det har jag med! Men nu är jag äntligen hemma! Hon på pensionatet påstod att jag hade trivts bra. "Gustav, han bara är" sa hon till matte. "Han flyttar in, och bor in sig direkt". Men jag jamade minsann på hemvägen ingående om min inställning till pensionatsvistelser, och gjorde ett och annat tillrättaläggande i frågan. Bara så att matte och husse ska inse att jag anser att denna typ av semester inte är lika trevlig som den de varit iväg på.

Jag är dock tacksam att jag slapp följa med dem. De hade åkt lååångt bort till en jättestor stad med massor av bilar. Och inte en enda katt såg de på hela tiden. Stackars människor som bor där.

När jag kom hem tassade jag direkt ut ur buren och gjorde en första besiktning över Mitt Område. Tyvärr medgav vädret inte någon grundligare undersökning. Blev tvungen att påjama intassande. Då stod välkomstkommittén och väntade. Jag var måttligt road. Flydde till ytterdörren. Vad var väl blött nedfall mot det jag visste skulle komma?

Jahajam...Puff avklarad...men nu blir det värre

Ja, jag veeet att jag luktar konstigt

Jag har varit på pensionat, har jag ju jamat...fattar du dåligt?

Men nu får du väl ge dig i alla fall!

Finns det tålamodsmedaljer, tro?

 Man kan tro av bilderna att detta avklarades på kort tid, men det vill jag ha jamat, att så är inte fallet. Åtminstone kändes det som en evighet. 

Nu har jag förstås en massa arbete att ta igen där ute. Måste ju markera hela Området igen, så ingen får för sig att ta sig friheter. Regn och blåst är otrevligt, men hindrar inte min plikttrogenhet. Och på något sätt känns inte det blöta så mycket när man suttit instängd på pensionat.