Känner mig som en katt

Nu börjar jag känna mig som en katt igen. Min päls är precis lagom tjock för luften där ute. Och jag får vara ute hur mycket jag vill. Hela dagarna. Och kvällarna. De är nästan bäst. När det börjar skymma är det som allra intressantast.

Det fick jag mitt lystmäte av igår, minsann. Matte gav sig iväg mitt på dagen och försvann. Puts väck! Inte förrän klockan mitt i natten kom hon tillbaka. Jag hörde förstås bilen komma, men jag gjorde mig ingen brådska hem. Dessutom hade det där locket jag får i öronen ibland drabbat mig igen. Ni vet, det som filtrerar bort när någon ropar på en? 

Till slut tassade jag dock hemåt, för jag visste ju att det stod mat på ute på farstubron. Hann inte mer än få i mig några kulor innan matte öppnade dörren. Sedan hände något mycket otrevligt. Samtidigt som jag tassade in, skulle matte hämta in min mat och mitt vatten. Och klantade sig genom att snubbla till så det mesta av vattnet hamnade på, ja, just det, på min rygg! Gissa om jag fick en smärre chock!

Men jag blev strax glad igen, när jag upptäckte att husse också var hemma! Det har varit så tomt i soffan ett tag. Nu vet jag att kvällarna blir härliga ett tag framöver. Hoppas bara han vill titta på sena program på teven, för jag vill förstås helst inte avstå min skymningspatrull.


Ikväll ska jag få många gäster, och eftersom det ska lagas mat ute, räknar jag med att det kommer tappas delikatesser framför en sugen katt! Önskar er också något extra gottigt!

Gustav funderar...om mat

?????????????????????????????????????????????????????????

Önskar er alla en härligt varm och skön helg!

Jag är tillbaka på måndag

Inställd vårpremiär

Det är inte som vanligt runt mitt hus i år. Alla restauranger som serverat kanin har stängt! Jag har letat överallt, för att kolla om de möjligen flyttat lokalerna, men det finns inga nyöppnade heller? Det känns verkligen tråkigt, för just kaninpremiären var något av vårens höjdpunkt.

Matte säger att det har varit något som heter pest här. Och när det gäller kaninfrånvaron har vi skilda åsikter. Hon saknar dem inte alls. Mest för att hon måste ha nät runt alla blommor, buskar och träd. Jag tycker det är en petitess. Vad spelar litet nät för roll? Det enda nät jag ogillar, är det som sitter runt ena sidan på rhododendronbusken. Och vet ni varför det sitter där? Inte är det för några kaniner, inte. Nä, det är för jag inte ska kunna hoppa ut och överraska de läckra fjäderkotletterna, som brukar sitta där på marken.

Jag hoppas att det blir nyinvandring av kaniner snart. Så här tomt och ödsligt vill jag inte ha det på mina restauranger.

Bara en tidsfråga

Av någon totalt obegriplig anledning får jag aldrig utforska det mest intressanta och spännande utrymmet i mitt hus. Eller, rättare jamat, under huset. Källaren. Det mest spännande där är öppningarna, som man kan hoppa in igenom. Där kan man undersöka det som inte är källare,  bara en massa sand med eggande dofter. Utrymmen, som verkar anpassade i höjd för just en katts inspektioner. Men det är helt tji. Åtminstone när det gäller matte.

När matte går ner i källaren och lämnat dörren öppen, vågar jag helt enkelt inte tassa ner. "Stanna där, Gustav", har hon sagt med sträng röst så många gånger, att jag snällt blivit sittande utanför och väntat. Sen har jag fått jättemycket beröm när hon kommit tillbaka. Men med husse....

Härom dagen var husse nere i källaren. Jag vet ju vad som gäller när matte är där nere. Men gäller detsamma när husse är där? Nä, inte vad jag känner till? 

Det blev ett väldans liv på husse när jag påbörjade min kontroll där nere. Det gällde att sno sig på, om jag skulle få något gjort. Med blixtens fart ilade jag runt bland allt, och försökte nosa så gott jag hann. Tyvärr nådde jag inte det mest lockande stället, krypgrunden under huset, innan husse lyfte ut mig därifrån.  Men det är förstås bara en tidsfråga innan jag lyckas med det också.


Det gäller bara att överlista husse.

Min första order är lagd

Vet ni vad? Jag har lagt en order! En leverkorvsorder! Det var så här:

Idag, när jag tassade vakt utanför mitt hus, såg jag min favoritgranne komma gående. Tydligen skulle han hälsa på hos mig, för han gick upp för trappan och ringde på min dörrklocka. Matte öppnade, och jag följde givetvis med när grannen klev in. Väl inne satte jag mig på golvet och såg frågande på honom. Säkert hade han något ärende?

Då berättade han för mig, (ja, matte fick också veta), att han skulle till tyska landet i morgon. Och så undrade han, om det var något matte ville ha därifrån? "Nä, det är ingenting", svarade hon. Jag satt tyst en liten stund och väntade. Men när grannen började gå mot ytterdörren, kunde jag inte hålla mig längre. 

"Men jag då?" jamade jag. "Glömde du inte att fråga någon nu?" Och här måste jag ge matte en eloge. För en gångs skull fattade hon jamiska direkt. "Gustav beställer leverkorv" tolkade hon. Jag blev lycklig över denna förträffliga översättning, och jamade instämmande. Grannen skrattade då, och sedan skvallrade han, att jag fått en klick leverpastej av honom tidigare idag. Det tycker jag var litet onödigt. Somligt kan få vara hemlisar. Men det viktigaste är, att jag fått göra en leverkorvsorder.

En sådärhelg

Jag har haft en sådärhelg. Väldigt bra emellanåt. Men utejobbet har begränsats av dumt blött som ramlat ner helt oväntat. Till och med när jag intog min allra skönaste eftermiddagsslummer under hasselbusken, började det helt plötsligt vräka ner vatten ovanifrån. Mycket obehagligt att bli väckt på det sättet. 

Annars fick jag en hel del gjort både fredagen och lördagen. Har tassat extra inspektionsturer runt favoritgrannens hus. På söndagen, däremot, fick jag till slut ge upp allt planerat arbete. Men först efter att åtskilliga gånger kontrollerat väderstatusen inifrån huset. Man vet aldrig, matte kunde ju ha lurats när hon påstod att det regnade. Man måste se det med egna ögon. 

Ja, vad ska man göra?

Men slutet gott, allting gott. Idag har det varit riktigt bra. Inget nedfall, och till och med en meditationsstund i min slappekruka i växthuset. Matte hade några synpunkter på det. Tydligen var några knoppar i krukan i svagaste laget. Vad är det för dålig kvalitet, jamar jag? Hon får väl odla växter som tål att liggas på?

Kattguld

Jag begriper inte alls varför det står så här i Wikipedia:

"Kattguld är en nedsättande bemärkelse där något som förefaller äkta och värdefullt inte är det"

Någon måste fått saker och ting ordentligt om baktassen! Eller finns det någon vettig förklaring? Det ska jag fundera på i helgen.

Ha det så bra ni kan, allihopa mina vänner! Vi tassas igen på måndag!

P.S. Någon som såg Djursjukhuset igår? Och vettisen som tog emot den stackars katten med avslagen käke? Det var min vettis, hon som tog emot mig också, när jag kom dit och mådde pyton! D.S.

Monsterskåpet

Jag har haft en kontroll av mitt monsterskåp. För er som inte läst om mig så länge, vill jag meddela, att i ett av mina köksskåp finns fanns ett monster. Visserligen har jag aldrig sett det, men jag har klart och tydligt känt lukten av det. Och inte bara jag. Till och med Piff och Puff är överens med mig om detta.

För litet mer än ett år sedan lyckades vi med gemensamma krafter köra iväg monstret. Till och med att vi fick bildbevis!  Men min ingående monsterkunskap säger mig, att jag inte får slå mig till ro. På oregelbundna tider gör jag därför fortfarande kontroller. Alltid hemliga. Inte ens matte eller husse vet om att jag varit där.

Jag avslöjar...

Säkerhetsvakten intar högsta beredskap

Det är inte ofta jag visar mitt arbets-jag. Somligt vill man  ha litet hemligt. Eventuella inkräktare måste ju tas med överraskning, och då är det illa om de i förväg sett min farlighet. Här ska jag dock göra ett undantag. Det kan förstås också ha den positiva bieffekten att inkräktarna avstår inkräkteriet. Så jag tar chansen/risken.

En liten fågel på marken

Ibland händer det oväntade saker. Som när jag helt plötsligt fick se Piff kommande springande över gården. Såsom varande säkerhetsansvarig för den aktuella arean reagerade jag blixtsnabbt. Först och främst för att fastslå den flyendes identitet. Det dög inte att vara nästan säker. I så allvarliga incidenter måste all bevisning vara hundraprocentig. Hann precis konstatera att mitt första antagande varit korrekt, innan Piff försvann in under vedboden. Vände mig frågande om till matte. Piff fick väl inte vara här? Då förklarade hon vad som hänt.


En liten fågel hade flugit in i en av mina fönsterrutor, och satt helt stilla på marken där nedanför. I min enfald trodde jag först att hon därför skyndat sig ut för att visa mig dit. Jag kunde gärna tagit tass om den. Av någon anledning jag inte förstår, var det precis tvärtom. Hon rusade ut för att hämta in mig, och hade i hastigheten inte stängt den extra dörr som brukar stängas för att Piff inte ska smita ut.


Jahajam. Mer hann jag inte höra, förrän jag var inburen i huset. Matte gick ut igen och vaktade utanför vedboden. Jag satt där inne och väntade och väntade. Till slut kom matte tillbaka. Hon berättade att fågeln flugit iväg nu. Så nu väntade vi bara på Piffs återkomst. Strax efteråt satt hon på trappräcket, och hoppade snällt in igen när matte öppnade dörren. Och jag fick äntligen tassa ut. Allt var som vanligt igen.


Fast jag förstår fortfarande inte varför hon hade så bråttom med att få in mig?

Bästa medicinen

I fredags kom husse tillbaka från norra landet. Och på lördagskvällen hade jag både honom och min favoritgranne att tillgå för gos och samvaro. Det var dags för den där bollen att sparkas på teven igen. Jag gillar det spelet. Flera timmar i sträck när mina människor håller sig någorlunda stilla. Husse är bäst på det, eftersom han mest ligger i soffan. Grannen lät jag generöst få låna min sovfåtölj. Det var ju ändå för tidigt för mig att rulla ihop mig för natten. 

Annars har helgen präglats av utejobb. Matte och husse har varit på rymmen på dagarna, men tack och lov slapp jag vara instängd i huset. Det har jag minsann fått mer än nog av. Dessutom har det varit härligt väder. Min solgrop under hasselbusken börjar åter bli inlegad och fin som den ska vara. Jag njuter så av att få vara ute igen, och vill nästan aldrig komma in.

Och matte, som klagade på att jag åt för litet ett tag. Nu får hon allt se på annat! Jag har sällan varit så hungrig. Och nog vet jag vad det beror på. Nu får jag röra på mig ute precis som jag vill! Det är absolut bästa medicinen, enligt min mening. 

Och DÅ blir det härligt!

Det är vad man måste tro. Att det kommer vara värt det. Belöningen kommer. När man kämpat. Haft det motigt och tungt. Kanske misslyckats på vägen, men fortsatt ändå. För nånstans där framme hägrar målet.

Just nu jamar jag litet i egen sak, som många av er vet. Både det ena och det andra har varit besvärligt. Men till slut kom min present, den jag väntat och hoppats på. Ytterdörren öppnades! Helt plötsligt var allt det tråkiga bortraderat! Jag uppfylldes bara av en enorm tillfredsställelse. Äntligen!

Till er tvåbeningar vill jag bara jama: Tro på att det kommer vara värt det, det ni kämpar för! Och jag hoppas att det ligger något lika fint i ert paket, som det gjorde i mitt!

Önskar er allihopa en härlig helg! Vi tassas igen på måndag! 

P.S. Vill också tacka Tarzan för festen igår! Har knappt hämtat mig än. Vilket röj det var! Åt så mycket att frukost inte var att tänka på i morse. Matte fattade ingenting. Hon trodde ju att jag legat och sovit i min fåtölj hela natten! Nu väntar jag ivrigt på nästa party! D.S.  

Lura en katt??

Matte var i djurbutiken och fick syn på en girmuskusin. Trodde hon, alltså. Jag upptäckte givetvis genast att det  var en leksak! Den bara låg där och tråkade sig. Har sällan skådat något så ointressant! Dessutom ljög de som hade gjort den. De påstod att det var kattmynta i den. Klart de kan lura människor med det, men en katt??? Inte en chans! 

Så nu förpassas den till korgen för värdelösa leksaker. Den börjar bli rågad nu.

Nu sticker jag iväg på festen hos Tarzan, som jamar att han fyller kattiljoner år idag. Ska bara ut och vittja restaurangerna här ute. Man måste ju ha med sig något till värden! Ja, just det! Glömde nästan berätta att jag fått vara ute idag! Hela dagen! När matte satte på mig halsbandet i morse förstod jag direkt vad det var frågan om. Vilket lyckligt ögonblick, gissa om jag spann?! Och nu ska jag på fest. Bättre kan det inte bli. Vi ses!

Fit for fight

Allt inneliggande får inte inverka på min jaktförmåga. Beslutade mig därför att träna på några lämpliga byten.

Hittade några som stod och tryckte i ett hörn. De stirrade trotsigt på mig utan att blinka. Jag var utmanad! Snabbt kalkylerade jag över riskerna. De var två, och beväpnade. Jag intog attackställning. Kom an, då! De rörde inte en min! Riktiga hårdingar! Ni tigger om det...det var er sista chans...
Jag slog till, hårt och brutalt. De blev nog totalt överrumplade av min snabbhet och styrka. Lade sig direkt.  Helt utslagna.

Skönt att känna att mina färdigheter är intakta.  

Hur tar man sig ut?

Hej på er igen! Vilken tur att det blev påsk, så ni slapp läsa mina klagojam varenda dag! Jag har varit ganska irriterad på allt som tvingats i mig. Plus att jag saknat riktig mat. Och dessutom inte fått tassa ut. Inte konstigt det har blivit litet gruff ibland. Då menar jag med de inneboende kattorna, förstås. De är ju så lättstötta. Minsta pyttelilla utfall från mig resulterar ständigt i samma massiva duo-attack, följt av en längre tids bevakning från deras sida. Inte kul att sitta tryckt under ett bord sjutton timmar ungefär.

En sak har i alla fall inneburit en liten guldkant på mina i övrigt trista dagar. Jag har kommit på hur man går igenom kattluckan till altanen! Har inte brytt mig om den förut, fast jag ibland sett hur Piff tassat ut där. Jag har föredragit mina ytterdörrar ut till den riktiga friheten. Nu var ju läget ett helt annat, och sedan matte demonstrerat lucköppnande en gång, var det bara att tassa på. 

Det första jag gjorde var att undersöka det viktigaste. Hur tar man sig ut igenom nätet? Kollade noga både lågt, högt och mittemellan. Har hittills inte kommit på hur, så tips mottages tacksamt. 

För övrigt tvingade matte i mig den sista medicinen igår, men dietmaten ska jag fortsätta med ett tag till. Jag ger gärna den mer än gärna till Piff och Puff, som tycker den är smarrig värre. Fast jag kan äta litet, ifall matte häller sås från riktig mat över dietmaten. Och igår började jag faktiskt känna mig hungrig igen. Det var nog tur, för matte hotade med att ringa sjukhuset igen om jag inte började äta. Man kan bli hungrig för mindre!

Gustav önskar alla en härlig påsk!

Jag önskar er en riktigt, riktigt fin påsk, alla mina fina kompisar! Själv ska jag, som ni vet, ta det bara lugnt över helgen, och inte blir det väl så mycket godis, men desto mera gos. Min gosnivå har sjunkit långt under minimi-strecket. Matte kommer bli heltidssysselsatt.

Så jag ska inte tråka ut er med mina klagomål över vitt äckelsprut och otäcka tabletter. Jag vet ju att det mest skulle bli så över helgen. Alltså tar jag bloggvila tills det jobbiga är över. Men skulle det hända något, hör jag förstås av mig.

På tisdag är jag tillbaka med ett glädjeskutt!

(P.S. Ikväll, torsdag, kl åtta ska det komma teve-program från sjukhuset jag var på. Då kanske ni får se någon av mina vettisar.)

En konstig dag

Det här var en riktigt konstig dag. Matte var uppe mycket tidigare än vanligt i morse, vilket väckte positiva förhoppningar hos mig. De grusades snabbt. Det första som hände var att hon sprutade in det äckliga vita i min mun. Sedan jag hon ut och stängde dörren. Jag hörde minsann att Piff och Puff fick mat i köket. Och vad fick jag? Ingenting! Matte sa att jag måste vänta en hel timme! Hur kul var det att sitta där och höra deras smaskande?

Efter en lång, lång stund kom matte äntligen tillbaka. Tror ni inte hon skulle in i min mun igen?! Nu med en eländig tablett. Jag ville inte ta den! Fyra gånger lyckades jag bli av med den. Då blev matte riktigt otrevlig, och höll upp nosen på nåt sätt, så jag inte kunde spotta ut den. Nu ville jag minsann inte var kvar hos henne. Hon var dum! Jag tror hon fattade att hon inte låg så bra till, för äntligen fick jag min efterlängtade mat i skålen. 

Sedan hände....ingenting. Dörren stängdes igen. Efter en stund hörde jag mattes bil köra iväg. Ibland hörde jag Piff eller Puff äta i köket. I radion pratade någon. Från fönstret kunde jag se och höra alla fjäderkotletterna retas med mig. Det har varit den mest långtråkiga dag man kan tänka sig. Enda ljusglimten var när favoritgrannen tittade in en stund.

Nu har matte kommit hem till slut. Och vad tror ni hon gjorde först av allt? Mera vitt äckelsprut, förstås! Och nu måste jag vänta på mat en timme igen. Men då har matte lovat mig blötmat. Och så har hon bett om ursäkt att hon varit borta så länge. Hon hade för länge sedan lovat ta hand om en butik i dag och i morgon. Men i morgon blir hon inte borta hela dagen.

Och en sak kan jag jama. Det är rätt skönt att slippa konfronteras med Piff och Puff just nu. Vi får husera i varsin del av huset. Matte säger att det är för att jag inte ska nalla av deras mat. Men det är bara elakt förtal. Jag vet nog vem som är den största mattjuven här i huset. 

Hemma!

 Först av allt, ett enormt tack till alla mina kompisar och era sekreterare för ert stora stöd! All spinnhealing, tasshållning, nosbuffande och allt annat! Jag är alldeles överväldigad över att så många bryr sig om mig!


Det har inte varit roligt, kan ni tro. Jag har mått riktigt pyton. Och fast jag mått så dåligt har man stuckit i mig, och tvingat i mig olika äckliga saker. Lagt mig i obekväma ställningar och gjort konstiga undersökningar. Trots det har jag försökt vara vänlig mot alla. Buffat dem och så, och jamat att gillar dem ändå.


Jag har inte varit hungrig, så jag har fått mat genom en slang. Men idag kände jag att det kurrade litet grann i magen, och det var tur. Annars hade jag inte fått åka hem. Men nu är jag det. Hemma. Ska bli skönt att sova i min egen fåtölj igen. 


Tyvärr har matte drabbats av glömska när jag varit borta, för det är tomt på min matplats. Verkligen en missräkning. Även om jag inte är direkt hungrig, vill jag att allt ska vara som vanligt, förstås. Med det menar jag också att jag skulle vilja ta en runda där ute. Allt har ju stått obevakat sedan i fredags! Men det verkar tji, det också. 


Matte har fått ett papper med tråkiga förhållningsregler på. Har en aning om att den närmaste tiden inte blir riktigt som den brukar.
 

Men bara en liiiiten stund, matte?

P.S. från matte: Gustav har förmodligen en kraftig magkatarr eller magsår. Magsår syns inte på röntgen, utan då måste man söva honom och gå ner med en kamera. Detta kommer göras om blödningarna kommer tillbaka. Idag var han dock såpass pigg, att han bedömdes kunna komma hem. Han ska nu få två typer av magsårsmedicin. Dels tabletter, dels något som ska sprutas in i munnen. Och så får han bara äta specialkost i minst en vecka. Inte gå ut förrän tidigast lördag. Så nu hoppas vi att detta ska läkas. Han är en fantastisk katt, det säger alla som haft hand om honom. Kelar med alla i personalen, och finner sig snällt i alla behandlingar. Han är verkligen speciell. D.S.

Gustav på sjukhuset

I lördags morse hade Gustav kräkts blod när vi vaknade, och efter att det skett en gång till, ringde jag en helgöppen veterinärmottagning. Vi fick en tid, och det togs en massa prover. Bland annat för att kolla att han inte hade några otäcka virussjukdomar, som kunde ge dessa symptom. De flesta provsvaren var bra, det var bara ett som inte var det. Han hade för få vita blodkroppar, vilket tydde på en infektion.

Han fick medicin mot magsår och en massa vätska insprutat under nackskinnet. Jag fick med mig två ampuller med magsårsmedicin och en burk dietmat. En tesked en gång i timmen av maten fram till klockan sex. Fick en tid morgonen därpå, men också hans journal. Detta ifall han skulle bli sämre, så vi måste åka till djursjukhuset i Helsingborg. 

Och det fick vi göra på kvällen. Gustav låg bara på en stol. Han varken åt ens den lilla teskeden mat, torsken jag kokat eller drack. Kräktes blod igen, bara minuterna efter att han fått magsårsmedicinen. Så halv åtta for vi. Nästan direkt blev han omhändertagen. 

Vad jag fått veta sedan, är att han kräkts en gång till den natten, men sedan inte mer. Han är alltså kvar på sjukhuset. Idag har han börjat äta litet, men får ännu dropp. Han är undersökt med ultraljud, och inget speciellt onormalt syns. Litet förändringar på njurarna, men det är det ofta på en katt i hans ålder, sa veterinären.  Det är inte någon förgiftad mus den här gången. Inte kattpest. (Han är vaccinerad, förstås, men man kan få det ändå, fast lindrigare.) Han kan ha fått i sig något olämpligt. Kanske får vi aldrig veta.

Om inget tillstöter, ska jag få hämta honom i morgon eftermiddag. Sedan ska han ta det lugnt några dagar = vara inne. Det är vad jag kan meddela så här långt. Plus att alla säger "men åh, vilken snäll och fin katt". Han har ett tålamod med oss människor som är rätt ovanligt. /Matte