Inlåst

Det här innelivet är verkligen påfrestande. Passar inte mig alls. Blir riktigt deprimerad, faktiskt. Nu har det äntligen blivit aningen mindre kallt, men vad är det i stället? Blött!
Har inte kunnat hitta en enda torr plätt? Och när jag ändå är igång och klagar, ska jag berätta vad som hände mig igår.

För en gångs skull var jag ute, hade följt med husse. Och till min stora förtjusning upptäckte jag att han var nere i källaren. Och att dörrarna dit var öppna! Lycka! Äntligen kom Tillfället! Så jag tassade ner, och in i det allra heligaste. Såg husse stöka med något i det ena rummet, men honom brydde jag mig inte om. Hade fullt upp att undersöka allt spännande där nere. Hörde husse försvinna och stänga dörren. Vad bra, då fick jag hålla på i lugn och ro! 

Men, efter att ha kontrollerat det mesta i båda rummen var jag nöjd, och ville komma ut. Just det, ni förstår? Låst! Det var bara att sätta sig och vänta. Nån gång skulle väl någon sakna en katt? Jodå, till slut, men det tog tid. När husse väl kom var jag mer än nöjd på att vara i källaren, och skyndade mig att följa med honom in i huset. Nu blir det nog ingen källarinspektion mer. Inte på ett tag i alla fall. Åtminstone inte idag.

Så var det måndag igen

Den här helgen har jag haft ett och annat att jag inte varit riktigt tillfreds med. På lördagen försvann både husse och matte, och var borta tills det varit mörkt länge. När de gör så, brukar jag alltid tillrättavisa dem genom att hålla mig undan ett bra tag efter att de kommit hem. När de är borta inom en rimlig tidsgräns är jag oftast snabbt på plats med ett välkomnande jam så fort de stannat bilen, eller till och med att jag sitter på trappan och väntar. Men aldrig när det handlar om sena kvällstimmar. Om sanningen ska fram, är det väl inte enbart i uppfostringssyfte, det är mera att jag tar tillfället i akt till mer perifera inspektioner. Och givetvis dröjer jag inte så länge med att komma hem igen.

Söndagen började inte bra. Först, på morgonen, blev jag väldigt glad, för jag upptäckte husse i källaren. Det är ju en dröm jag haft länge att få tassa på en riktig upptäcktsfärd där! Men så blev det inte, nu heller. I stället blev jag instängd i mitt hus tillsammans med matte. Försökte på alla sätt få henne att släppa ut mig. När det till slut lyckades var källardörren naturligtvis stängd igen. Att det ska vara så omöjligt att få komma ner där?

Men sen blev dagen bättre! Jag fick en massa gäster att välkomna. Det tillhör mina favoritsysselsättningar. Men sedan det var avklarat, fick de klara sig själva. Vädret var vackert, och jag hade en del ogjort där ute. Fast jag var inne och tittade till dem emellanåt, förstås.

Idag har allt varit som vanligt igen. Mina människor hemma. Lugnt och skönt. Avkoppling under hasselbusken. Nästan så jag tror jag uppskattar vardagar mer än helger? 

En nästan lyckodag

Dagen började som en riktig lyckodag! Matte öppnade dörren till mitt växthus! Äntligen fick jag komma in där igen!

Det har ju stått obevakat så länge, en omfattande kontroll var därför genast nödvändig. Skåpet och vattenkannorna blev godkända...

...liksom hörnet bakom frigoliten, men där krävdes en mer omfattande undersökning först.

Funderade sedan på om jag skulle ta och lägga mig på plasten ett tag, den kändes rätt mjuk? Och varmt var det där inne!

Klart jag skulle passa på! Lade mig tillrätta, och visade matte att hon kunde hitta på något annat ett tag. Jag tänkte stanna kvar, ha det skönt och njuta av tillfället!

En liten stund senare, när jag mediterat färdigt där inne, såg jag matte gå mot källaren. Då fick jag fart! Tänkte, att kan det vara så att det är min stora turdag idag? Först växthuset, och nu källaren! Men, suck, så väl var det inte!
"Du stannar där, Gustav" sa matte med sträng röst, när hon öppnade dörren. Och det gjorde jag ju, det är nästan löjligt vad lydig jag är? Men sen fick jag massor med kli för att jag varit "duktig katt"? Snarare dum katt, om ni frågar mig!

Sen har de där otäckingarna som börjar på "f" vaknat. Frånsett det, och det retliga med källaren, har det varit en riktig lyckodag med mycket sol!
 

Det var inte snällt!

Matte öppnade dörren till källaren, och jag såg att också nästa dörr var öppen! Skyndade mig ner allt jag kunde!

Men VAD JAM???

Om jag tar sats, då?

Nä, ser precis likadant ut där inne? Vad ÄR detta?

Det var det snöpligaste...

Det var inte snällt, matte!

Källartrappan skriker?

"Du stannar här!" manade matte med bestämd röst, när vi stod ovanför källartrappan. Och det brukar jag alltid göra. Men det finns tillfällen när man måste fatta egna beslut, eller hur? Detta var ett sånt. Jag lovar, trappan skrek till mig "kom och nosa, kom och nosa!" Och jag bara lydde!

 Men nu kommer jag till dig!

Sådär ja, ute igen. Det gjorde väl inget, matte? Och nästa gång, när dörren in till källaren är öppen, då ska jag stanna där uppe. Om inte källaren ropar igen, förstås!

Bara en tidsfråga

Av någon totalt obegriplig anledning får jag aldrig utforska det mest intressanta och spännande utrymmet i mitt hus. Eller, rättare jamat, under huset. Källaren. Det mest spännande där är öppningarna, som man kan hoppa in igenom. Där kan man undersöka det som inte är källare,  bara en massa sand med eggande dofter. Utrymmen, som verkar anpassade i höjd för just en katts inspektioner. Men det är helt tji. Åtminstone när det gäller matte.

När matte går ner i källaren och lämnat dörren öppen, vågar jag helt enkelt inte tassa ner. "Stanna där, Gustav", har hon sagt med sträng röst så många gånger, att jag snällt blivit sittande utanför och väntat. Sen har jag fått jättemycket beröm när hon kommit tillbaka. Men med husse....

Härom dagen var husse nere i källaren. Jag vet ju vad som gäller när matte är där nere. Men gäller detsamma när husse är där? Nä, inte vad jag känner till? 

Det blev ett väldans liv på husse när jag påbörjade min kontroll där nere. Det gällde att sno sig på, om jag skulle få något gjort. Med blixtens fart ilade jag runt bland allt, och försökte nosa så gott jag hann. Tyvärr nådde jag inte det mest lockande stället, krypgrunden under huset, innan husse lyfte ut mig därifrån.  Men det är förstås bara en tidsfråga innan jag lyckas med det också.


Det gäller bara att överlista husse.