Har du kollat i växthuset?

Det var allt på tiden, matte! Tänk om jag svultit ihjäl här inne?!

Matte skulle åka ett ärende och bli borta ett par timmar. Passade på att följa med henne ut. Solen sken, och det var riktigt skönt ute, även om jag hoppats på litet mer värme. Till min glädje upptäckte jag att växthusdörren stod öppen! Inte mycket, men jag lyckades klämma mig in. Där inne fanns den härliga värmen jag längtar så efter! Kurade ihop mig och somnade. Sov så gott att jag inte uppmärksammade att dörren stängdes. 

När jag vaknade var det inte alls lika behagligt där inne längre. Ingenting att äta hade jag heller. Så där satt jag. Och satt. 

Till slut kom matte tillbaka. Naturligtvis saknade hon mig, och undrade om jag fortfarande var ute? Jo, husse hade inte sett mig, och trodde jag var ute på spaning. Har du kollat i växthuset, undrade matte då. Nä, han hade inte sett mig när han stängde där, och inte kunde jag väl komma in genom den lilla öppningen?

Alltså, måste man lägga sig mitt framför dörren för att synas, jag bara undrar? Man borde förstås ha lärt sig det vid det här laget, att människor kan glömma att kontrollera att växthus och andra utrymmen är tomma på katter. Det ska bli skönt när växthuset står öppet, alltid!

Önskar er en härlig sista helg i vintermånaden februari!

Inlåst

Det här innelivet är verkligen påfrestande. Passar inte mig alls. Blir riktigt deprimerad, faktiskt. Nu har det äntligen blivit aningen mindre kallt, men vad är det i stället? Blött!
Har inte kunnat hitta en enda torr plätt? Och när jag ändå är igång och klagar, ska jag berätta vad som hände mig igår.

För en gångs skull var jag ute, hade följt med husse. Och till min stora förtjusning upptäckte jag att han var nere i källaren. Och att dörrarna dit var öppna! Lycka! Äntligen kom Tillfället! Så jag tassade ner, och in i det allra heligaste. Såg husse stöka med något i det ena rummet, men honom brydde jag mig inte om. Hade fullt upp att undersöka allt spännande där nere. Hörde husse försvinna och stänga dörren. Vad bra, då fick jag hålla på i lugn och ro! 

Men, efter att ha kontrollerat det mesta i båda rummen var jag nöjd, och ville komma ut. Just det, ni förstår? Låst! Det var bara att sätta sig och vänta. Nån gång skulle väl någon sakna en katt? Jodå, till slut, men det tog tid. När husse väl kom var jag mer än nöjd på att vara i källaren, och skyndade mig att följa med honom in i huset. Nu blir det nog ingen källarinspektion mer. Inte på ett tag i alla fall. Åtminstone inte idag.

Mitt starkaste protestjam!

Nu måste jag lägga in mitt allra starkaste protestjam! Ni kan aldrig tro vad jag utsatts för?!

De som följt mig en tid vet att det i mitt kök finns ett monsterskåp. Med detta menas inte ett enormt stort skåp, utan ett innehållande ett monster. Eller åtminstone ett jaktbyte av något slag. Om detta faktum är vi alla tre katter totalt eniga, även om jag är den som flitigast utövar tillsynen där.

Nu hade det gått ovanligt lång tid utan denna tillsyn, så jag hoppade in där, trots att skåpet var belamrat med skräp precis överallt. Att jag kunde klämma in min ståtliga kropp och komma förbi allt var en bedrift! Det är just att kliva över det första som är det svåra, för skåpet är smalt. Men det är också långt! Så långt, att det går in långt bakom spisen, och där inne vill människorna inte ställa prylar, eftersom de inte når dit. Naturligtvis är det just det utrymmet som hägrar!

När jag som bäst höll på med min inspektion där inne hörde

Precis utsläppt arg katt

jag en smäll. Dörren stängdes! Jag avvaktade en stund, men försökte sedan påkalla uppmärksamheten. Att låta kastruller slå mot varandra hörs. Kan man tycka. Och jodå, matte gick in i vardagsrummet och undrade om Puff, som stod uppe på soffkanten, vält ner något? 

Sedan gick en lång tid. Jag är ju en mycket tålmodig katt, van vid väntan, så jag avvaktade. Till slut tyckte jag ändå att nog fick vara nog, och ställde till med ett rejält brak där inne i mörkret. Då, äntligen, reagerade matte. "Är det nån som är instängd?" frågade hon husse, och strax efteråt öppnades dörren. 

Som jag redan jamat, är hyllorna där helt nerskräpade, så det tog en liten stund för mig att knixa mig ut. Jag visade med några väl valda jam vad jag ansåg om behandlingen jag utsatts för. Förutsätter att detta övergrepp aldrig ska upprepas! 

Växthusfällan

Ni kan inte tro vad som hände mig idag! Något högst obehagligt vill jag jama. Jag hade varit ute en bra stund, och tänkte att det var dags för en liten paus. Då, mycket lämpligt, såg jag matte komma ut och gå mot växthuset. Det kom ju som på beställning! Jag skyndade mig in, och lyckades till och med hitta en ledig, kattstor plats på mitt bord i ena hörnet. Solen sken just då, och det var ljuvligt varmt och skönt där inne. Jag lade mig tillrätta. Matte vattnade blommorna, och allt var frid och ro. 

Jag hörde att matte ropade på mig, när hon vattnat klart, men varför skulle jag komma? Det var vilodags, jag låg skönt, och det var lagom varmt. Matte var förstående, och lät dörren vara öppen så mycket att jag skulle kunna komma ut. Jag somnade.

Efter en vederkvickande rast hoppade jag ner på golvet, och tassade till dörren. Den var stängd! Det måste ha kommit en vindpust från sidan och skjutit igen dörren. Jag satte mig ner och väntade. Och väntade. Inne i huset gick matte, och trodde att jag skulle kunna tassa ut, när jag ville. Det var en mycket prekär situation för mig. Över en timme gick. Det gick nästan två. Då, äntligen, hörde jag mattes steg närma sig. Dörren öppnades.

Och vad jag jamade då, det lämpar sig inte för tryck här, det kan jama. Tror aldrig jag skällt så på matte i hela mitt liv! Nu har hon i alla fall fått klart för sig, att dörren måste hållas under ständig uppsikt så länge som en vilande katt befinner sig inne i sitt växthus.

Man kan bara försöka

Har jamat om detta tidigare, att man inte ska vara rädd för att försöka. Det tål att upprepas, tycker jag. Om det sedan inte blir riktigt som man tänkt sig, har man ändå fått en ny erfarenhet. Lärt sig något. När man gjort det bästa man kunnat efter sin förmåga, ska man ändå känna sig nöjd med sig själv.

Som med mycket annat, är detta helt naturligt för oss katter. Vi är inte rädda för att testa nya saker. Till och med att vi kan prova igen, även om första försöket inneburit negativa erfarenheter. Till exempel att man blivit inlåst någonstans, när man djärvt tassat in där för undersökning. Vi har missmod i ordets bokstavliga och positiva betydelse.

Det är detta mod som jag vill försöka ingjuta hos våra människor också. Att våga bege sig in -eller ut- i det okända. Och att de ska kunna känna sig nöjda med sig själva, och glädja sig åt det de utfört, och inte gräma sig över det som inte blev gjort, eller inte blev som de tänkt. För har man gjort sitt bästa, kan man inte göra mer.

Snart är den här vintermånaden slut, och vi är ett tass-steg närmare våren. Det är något att längta till! Ha en riktigt skön helg, allihopa!