Nä, inte nu igen!

Nu har det hänt. Igen! Vartannat år är på tok för ofta! Trots att jag kraftfullt påjamat hur viktigt det är med kattkontroll innan växthusdörren stängs, har detta åter

Och nedisad höll jag på att bli!

försummats med sorgligt resultat. Förra gången skylldes det på att vinden skjutit igen dörren? Den här gången fanns absolut ingen ursäkt! Husse bara stängde. Och där inne låg jag och tog igen mig!

Så småningom tyckte förstås mina människor att saknades en katt där inne? Husets förstekatt, alltså, var fanns han? Husse skickades ut för att undersöka om han möjligen gjort bort sig vid växthusstängningen?

Då satt jag beredd, för solen var borta sedan ett tag, och värmen med den. Lika behagligt som det är när solen ligger på där, lika ruggigt blir det när den försvinner runt hörnet. Med förväntan följde jag direkt med husse in, för visst skulle det vankas någon form av gottgörelse? Glad blev jag,  när jag upptäckte skålen med blötmat i. En minimal portion, men dock. Jag är tacksam för det lilla.  

Matte är en kidnappare

Det var en kort glädje! Med det menar jag husses ankomst i torsdags kväll. För vad händer? Matte kidnappar honom, och de försvinner, båda två! Jag tror åtminstone att det är så det ligger till, för inte skulle husse ge sig iväg frivilligt? 

På fredag eftermiddag stängdes dörren, med mig på fel sida, och inte förrän på söndag kväll kom de igen! Lyckligtvis tog hon husse med sig tillbaka, så just nu är jag någorlunda tillfredsställd med situationen. Något jag inte var i helgen, trots att det kom andra människor hit och hälsade på. För jag var ju fortfarande på fel sida dörren! Fick jag tassa ut? Nej, då! Trots mitt bestämda påstående till människan om att matte måste felinformerat honom.

Om man nu är en familj, varför bor inte alla tillsammans, så man slipper sånt här? Att ha några boende långt upp i norra landet bara ställer till det.

Nä, nu ska jag passa på att njuta av husse allt jag kan, för jag litar inte ett smack på hans förmåga att hålla sig hemma.  

Mitt starkaste protestjam!

Nu måste jag lägga in mitt allra starkaste protestjam! Ni kan aldrig tro vad jag utsatts för?!

De som följt mig en tid vet att det i mitt kök finns ett monsterskåp. Med detta menas inte ett enormt stort skåp, utan ett innehållande ett monster. Eller åtminstone ett jaktbyte av något slag. Om detta faktum är vi alla tre katter totalt eniga, även om jag är den som flitigast utövar tillsynen där.

Nu hade det gått ovanligt lång tid utan denna tillsyn, så jag hoppade in där, trots att skåpet var belamrat med skräp precis överallt. Att jag kunde klämma in min ståtliga kropp och komma förbi allt var en bedrift! Det är just att kliva över det första som är det svåra, för skåpet är smalt. Men det är också långt! Så långt, att det går in långt bakom spisen, och där inne vill människorna inte ställa prylar, eftersom de inte når dit. Naturligtvis är det just det utrymmet som hägrar!

När jag som bäst höll på med min inspektion där inne hörde

Precis utsläppt arg katt

jag en smäll. Dörren stängdes! Jag avvaktade en stund, men försökte sedan påkalla uppmärksamheten. Att låta kastruller slå mot varandra hörs. Kan man tycka. Och jodå, matte gick in i vardagsrummet och undrade om Puff, som stod uppe på soffkanten, vält ner något? 

Sedan gick en lång tid. Jag är ju en mycket tålmodig katt, van vid väntan, så jag avvaktade. Till slut tyckte jag ändå att nog fick vara nog, och ställde till med ett rejält brak där inne i mörkret. Då, äntligen, reagerade matte. "Är det nån som är instängd?" frågade hon husse, och strax efteråt öppnades dörren. 

Som jag redan jamat, är hyllorna där helt nerskräpade, så det tog en liten stund för mig att knixa mig ut. Jag visade med några väl valda jam vad jag ansåg om behandlingen jag utsatts för. Förutsätter att detta övergrepp aldrig ska upprepas! 

Vilket är knepet?

Idag blev jag i alla fall inte inlåst

Nu vill jag inte vara inne mer än absolut nödvändigt. Ibland kan matte och/eller husse få för sig såna idéer, att jag ska vara...inne? Till detta ställer jag mig givetvis totalt frågande och protesterande! Då demonstrerar jag, och visar mitt stora missnöje med deras felaktigt fattade beslut. Deras snälle och timide Gustav försvinner ut bakvägen, och i stället springer en ilsken tiger från dörr till dörr, i hopp om att människorna av ren utmattning ska upphäva frihetsberövandet. 

Tyvärr sker det nästan aldrig. De brukar anföra märkliga anledningar, som till exempel att de ska åka iväg och bli borta ett tag? Och??? Vad har det med mig att göra?

Tänk om jag bara kunde komma på knepet hur man öppnar dörrar?

Ett tappert försök

Jag måste ge Piff ett erkännande. Hon gjorde en heroisk insats igår. En riktigt djupgående undersökning av monsterskåpet i köket. Många timmar höll hon på. Jag har aldrig ens varit i närheten av en sån uthållighet. 

Först när hon ansåg uppdraget slutfört bestämde hon sig för att begära dörröppning, och krafsade resolut på skåpdörren. Matte, som satt vid datorn på kontoret blev misstänksam, och gick för att kolla varifrån ljudet kom? 

När hon öppnade dörren hittade hon Piff, som rapporterade att hon jobbat klart för dagen. Tyvärr ville hon inte meddela mig vilka fynd hon gjort där inne? Gissar att det var det gamla vanliga, trots den avsevärda tiden hon spenderat där. Med andra jam, inget. 

Men ett tappert försök, det var det. 

Ingen kattälskare, hoppas jag?

Idag har mina människor varit borta hela dagen. Tyvärr fattade jag inte att jag skulle bli instängd så länge. Då skulle jag inte påfordrat ingång när de gav sig iväg. Den här dagen har alltså mest ägnats åt slappande här inne.

Under tiden har jag i alla fall hunnit fundera på saker. Till exempel, hur ni jamar olika saker? Har ni några speciella ljud ni använder för att väcka uppmärksamhet? Eller något särskilt ni gör? Puff har en grej, hon krafsar på stolsbenet där matte sitter när hon vill något. Puff alltså. Det är hon som både krafsar och vill. Bäst att förtydliga, ifall detta läses av tvåbenta. 
Piff skriker när hon vill ut. Inte alls likt mitt ut-jam. Jag vill gärna höra om ni har några speciella jam eller knep!

Igår kväll, sent, blev vi rätt bekymrade, alla vi katter, för det lät något där ute. Som en katt som skrek jättehögt. Vi tassade runt och kollade i alla fönster. Matte öppnade dörren litet grand för att höra bättre. Hon var rädd att någon skadat sig, eller så. Skriken höll på jättelänge, till slut orkade vi inte bry oss längre. Då kollade matte i sin ajfån, där har hon fågelljud inlagda. Det var en kattuggla vi hört! Hoppas att den heter så för att den låter som en katt, och inte för att den älskar katter till middag.

Det är fredag igen. Jag har uppmärksammat att matte köpt hem mina favvogodissticks med lax och forell. Fredagsmys! I morgon ska minisen komma med sina människor. Hoppas de har med sig min stol. 
Och så hoppas jag att alla mina kompisar och deras människor får en riktigt härlig helg med mycket sol!

Fram med sticksen....NU!

Husse och jag surar

Jag har inte varit på vänskaplig tass med husse idag. Först blev jag sur på honom, och sedan blev han sur på mig. Jag anser förstås, att mitt surande var betydligt mer relevant än hans. 

Ni vet ju att ett av mina favoritställen är växthuset. Jag älskar att ligga på bordet där inne. Det brukar alltid vara så varmt och skönt där, ombonat och mysigt. Av någon anledning har varken matte eller husse varit där på jättelänge, så när husse gick in där blev jag lycklig. Skyndade mig in, innan husse hann stänga dörren. Medan han tittade på några kala grenar på väggen, passade jag på att kolla utrymmet längst bort. Där fanns det alldeles fullt av spännande dofter att utforska. 

Rätt som det var hörde jag husse gå ut igen, och stänga dörren. Först brydde jag mig inte, men efter en stund började jag förstås undra. Och inte var det lika varmt som jag mindes heller. Ungefär som ute. För att göra en lång historia kort, där fick jag sitta och vänta i tjugofemton timmar, innan de fattade där inne, att det inte tassade omkring någon Gustav. När de upptäckte det, gick husse ut för att se om jag "smitit" in med honom. Smitit?! Jag tassade ju in högst legitimt och synligt. Vad är det för fel på människors syn?

Där inne satt jag

Sedan gick det ett tag, och allt lugnade ner sig. Jag och matte jobbade litet ute trädgården. Följde med henne in efter det, och tassade iväg för att se efter vad husse hade för sig. Han satt framför datorn och höll på. Då hoppade jag upp, för att närmare undersöka vad han gjorde. Gissa vad!? Han blev arg, och påstod att jag suddat bort allt han gjort på sidan. Tydligen hade jag råkat trycka på någon tangent. Nu fick han göra om allt, och det var jättemycket jobb, sa han anklagande. Ursäkta, men är det mitt fel att han är kass på att trycka på spara-knappen? Jag ville ju bara i all vänlighet vara nära honom. 

Så är läget just nu. Tror jag håller mig till matte i kväll.