Är väl inte för mycket begärt?

Det här är min myntakudde. Med betoning på min. Jag bevakar den mot obehöriga så gott jag kan. Ibland händer det att någon av tjejerna börjar leka med den. Tycker jag inte om. Då tassar jag dit och förklarar med min närvaro vem som äger dispositionsrätten. Jag är snäll, timid och fördragsam. Men min myntakudde vill jag ha ifred.

Det har varit nästan lika trist väder idag som igår. Blir liksom aldrig ljust? Men jag ska inte klaga. Det är i alla fall bättre än det där vita som sticker i ögonen och gör tassarna kalla och blöta!

Vilket är knepet?

Idag blev jag i alla fall inte inlåst

Nu vill jag inte vara inne mer än absolut nödvändigt. Ibland kan matte och/eller husse få för sig såna idéer, att jag ska vara...inne? Till detta ställer jag mig givetvis totalt frågande och protesterande! Då demonstrerar jag, och visar mitt stora missnöje med deras felaktigt fattade beslut. Deras snälle och timide Gustav försvinner ut bakvägen, och i stället springer en ilsken tiger från dörr till dörr, i hopp om att människorna av ren utmattning ska upphäva frihetsberövandet. 

Tyvärr sker det nästan aldrig. De brukar anföra märkliga anledningar, som till exempel att de ska åka iväg och bli borta ett tag? Och??? Vad har det med mig att göra?

Tänk om jag bara kunde komma på knepet hur man öppnar dörrar?

Det är inte mycket jag begär

Jag är en lugn och timid katt. Finner mig i det mesta. Tassar åt sidan när jag kan. Kloar aldrig till någon i mitt hus. Har tålamod och överseende med nästan allt. Men det finns en sak jag inte tål. Att bli nosad i baken när jag äter.

Detta stora irritationsmoment inträffar i princip dagligen. Nästan alltid när jag varit ute och jobbat en stund efter frukosten, och jag återvänder in för att fylla på magen litet. Jag är nämligen en dålig frukostätare. Tar bara litet grand på morgonen, sen vill jag ut ett tag och uträtta vissa saker, innan jag fortsätter måltiden. 

Då dyker hon upp, Piff. Möter mig redan i dörren, och hänger sedan efter mig ända till matskålen. Jag är ju hungrig, och börjar genast äta. Det är då hon sätter igång med sitt förjamade nosande. Jag flyttar litet på mig. Hon följer efter. Så kan vi hålla på. Det händer, att blir jag så störd, att jag avslutar måltiden. Om matte är i närheten kör hon bort Piff. Det uppskattar jag. 

Det är inte mycket jag begär. Bara att få äta med baken nosfri.