Viktigt?

Ibland tror jag att våra människor överskattar betydelsen av vad de måste göra. Alltså måste göra. Absolut. Oundvikligen. Det är klart att vissa saker ska prioriteras. Se till våra matskålar och toaletter till exempel. 

Jag undrar bara, om allt är så jamarns viktigt som de tror? Ibland tror jag de har svårt att hålla isär nödvändigt-måste och bör-måste? Till och med att de kan få för sig att bra-om-utifallatt-måste är detsamma som nödvändigt-måste!? 

Därför får de har fullt med måste-lappar som flyger omkring i luften. När kvällen kommer har de fångat bara en del, och resten ligger i drivor på golvet. Det är då de blir stressade, av att se alla högarna. 


Hur ska vi då göra för att hjälpa våra människor? Somliga saker måste de ta itu med själva. Det är svårt för oss att hitta rätt på de nödvändiga måste-lapparna åt dem. Men, vi kan kräva en stunds stillhet, genom att till exempel be om knäsittning. 

Med litet tur är det möjligt att människan förblir sittande, och kanske till och med då kommer på, att någon eller några måste-lappar faktiskt kan slängas i återvinningen. Eventuellt tar någon annan hand om dem där. Eller så återvinns de som energi till din människa.

Hur som jamat, en sak står alltid på måste-måste-lappen: Sköta om katten. Det är viktigt!!!

En härlig aprilhelg önskas er allihopa! Vi tassas igen på måndag!

Eller?

Vi har haft premiär på ett säkert vårtecken. Fylla trädgårdstunnan.

Det är ett arbete jag gillar. Därför brukar jag avsätta rätt mycket tid till övervaka och kontrollera när matte krattar. Ibland slarvar hon med kottarna. Lämnar några kvar på fel ställe. Då är det min uppgift att rätta till slarvet. Jag tassar till dem, och placerar dem där de ska vara. 

Så här i början har vi många och stora högar att ta tass om. Allt får inte plats i tunnan. Men jag har övervakat att matte pressat ner det som går. Sedan skulle vi köra tunnan ut till vägen. Det var en bra bit. Tunnan var nog väldigt tung, för matte stönade och ojade sig litet. Hon drog den baklänges. Och det var allt en väldig tur att jag var ute! Jag visade henne nämligen vägen genom att tassa precis bakom hennes fötter, ända tills hon var framme.

Jag tror hon uppskattade det? 

Vad är meningen?

Jag filosoferar över livet...

Vad är meningen egentligen?

Att ha det så gott man kan,kanske??

Nu är det hög tid....

Jag var litet seg i morse. Låg och drog mig en stund till i min fåtölj, sedan matte kommit och hälsat god morgon. Men sen satt en portion blötmat fint. Det är vad vi alltid får till frukost nu, i köket. Efter första arbetsskiftet där ute brukar matte hälla upp det som finns kvar i påsen. Jag är nämligen inte så hungrig direkt, men efter litet jobb smakar det desto bättre.

Det var väl inte så dåligt väder idag, egentligen. Rätt skapligt, till och med. Men när matte öppnade dörren, kände jag mig inte arbetssugen. Det var något annat som sög. Min mage! Jag ångrade att jag ätit så litet tidigare. Men jag tog mig en titt ut där i dörröppningen, innan jag vände på tassen och retirerade in i rummet. Matte såg litet förvånad ut, men jag trodde att hon skulle fatta. Hur fel jag hade!

Hon gick och öppnade denna dörr, jag vet inte hur många gånger. Varje gång jag jamade "mat", gick hon dit. Inte till skafferidörren, som hon skulle, utan till ytterdörren. Till slut brydde jag mig inte ens om att titta ut. Då, äntligen, verkade det gå upp ett ljus! Hon hämtade maten, och ställde den på min matplats i hallen? Men fattade hon inte? Jag satt kvar i köket och tittade uppfordrande på henne. 

Och tänk, då till slut, ställde hon ner matskålen i köket, där jag alltid brukar äta blötmat. Men kan väl inte äta blötmat på en plats som är reserverad för torrisar? Hur trögfattad kan man vara?

Tror det tog nästan en timme att få igenom mitt budskap, för matte ansåg sig behöva duscha också emellan mina jam. Det är nog hög tid för en repetition av jamiskakursen.  

Till slut kom den

I fredags kom min husse hem igen. Annars var det en rätt tråkig dag, för det var dimmigt och kallt. Det var så mycket dimma, att husses plan inte kunde landa på vår flygplats, utan fick fortsätta till en annan. Därmed gick jag miste om en massa kvalitetstid med honom. Som tur var kom han på kvällen i alla fall, och det var härligt att få återinviga hans mjukmage.

Inte blev det något bättre väder på lördagen heller. Husse och matte försvann en stund på eftermiddagen, men det gjorde inte så mycket. Jag hade det skönt i min fåtölj. Två innedagar, alltså.

Men igår! Äntligen fick jag se den blåa himlen igen! Ingen tvekan i dörröppningen längre minsann. På lätta tassar försvann jag direkt ut på en arbetsdag, som varade från morgonen till sena kvällen. Mina människor kom också ut. De krattade utanför vår tomt, mot vägen. Jag höll dem sällskap, hela tiden. Ibland tog jag en paus och solade i det torra gräset. Men mest höll jag ett öga på vad de höll på med.

Jag sitter och kollar när husse lyfter löv i skottkärran

Efter allt arbete njöt jag av en stunds avkoppling

Ser ni att jag fått en konstig klump i halsbandet? Det en Skudo, som vi provar för att slippa fästingar och loppor. Matte har utsett mig som testkatt, tror jag. Förra året testade jag en Shoobricka. Den fungerade perfekt i flera månader. Nu hade butiken ingen sån, utan de rekommenderade en Skudo. Den ska räcka i ett helt år. Om jag inte tappar halsbandet, förstås. Det är sånt som kan hända när jag måste försvara mitt hus.

Idag blev det litet tråkigt igen, för både matte och husse försvann hela eftermiddagen, och innan dess kom dimman tillbaka. Med andra jam blev det inneliv för min del. Jag anser att det som de tvåbenta kallar arbete inverkar menligt på mitt viktiga jobb. Men de verkar inte bry sig.

Det gjorde du bra!

Det här bör ni komma ihåg, mina kompisar: Våra människor behöver mycket uppmuntran! Vi gillar väl också att höra att vi är duktiga och så, men det vet vi ju redan. Visst kan jag göra saker ibland, som genererar att jag får beröm. Det tycker jag är trevligt, men gör egentligen varken från eller till, när jag nästa gång befinner mig i samma situation. Det är inte säkert jag uppför mig likadant då, och därmed inte får beröm. Men det kvittar, liksom. Är inte alls viktigt för kommande beslut. Jag gör bara det jag vill ändå. Så är det bara.

Men våra människor! De mår så bra av att få beröm och stöttning! Om någon ser dem, och säger att "det där gjorde du riktigt bra", så kan det hända märkliga saker med dem. Och det gäller de tvåbenta i alla storlekar, har jag förstått.

Vi katter är bra på uppmuntran. Varje dag jamar vi om för våra människor på olika sätt när de gör bra saker för oss. Men jag tror inte det riktigt räcker med våra uppmuntrande jam? De behöver höra det från andra tvåbenta. Och om de nu inte får det? Det är då jag tänkt att den här skylten kan komma till användning.  Om din människa vet sig ha gjort något bra, men omgivningen inte märker -eller ser, men  snålar med beröm- då kan du peka med tassen på skylten.

Det här kan vi hjälpa våra människor med! Eftersom din människa/människor förmodligen gör bra saker varenda dag, borde de alltid ha en sån skylt att titta på vid behov. Med gemensamma ansträngningar hoppas jag vi kan glädja våra kära tvåbeningar med litet extra-pepp! 

Med det önskar jag alla kompisar och era inneboende en härlig helg! Vi tassas igen på måndag. 

Jag testar en cigarr

Jag ville också få prova

en sån där cigarr som många kompisar skrivit om

Efter en kort, men ingående och intensiv testomgång, kan jag nu avge mitt omdöme

Under en tid har jag noterat, hur en del av mina kompisar jamat positivt om en cigarr. Har därför haft en ständig inköpsuppmaning till matte, och ser man på, äntligen har hon hörsammat min begäran! 

Visst, det hon slängde ut på golvet var säkert en cigarr. Men nog hade den slående likheter med en girmusunge? Både till formen och doften. Dock saknades en svans. Jag drar alltså den slutsatsen, att en girmus utan svans är en cigarr? Det finns saker här i världen man inte förstår till fullo.

Mitt betyg på cigarren är en sjua på en tiogradig skala, vilket är ett ganska högt omdöme för att vara mig. Inget kommer dock i närheten av min girmus, som är en klar tia. Men så är den heller ingen leksak, utan en kompis.

Ännu utan konkurrens

Vänner ska vårdas

Det var faktiskt väldigt längesedan jag hälsade på min favoritgranne. Illa. Visserligen är det fullt upp med jobb på Mitt Område just nu, men det är ju människomanér att skylla på "mycket att göra" när de försummar sina vänner. Så ville inte jag ha det. Alltså tog jag mig tid att tassa över till grannen idag.


Han verkade bli väldigt glad över mitt besök, och välkomnade mig artigt. Nästan direkt undrade han om han fick bjuda på något, och det tackade en svulten katt givetvis inte nej till. 


Det där är en scen som upprepas varje gång jag kommer dit. Jag får någon godsak, tassar sedan runt på en inspektion av olika rum samt en speciell garderob. Slutklämmen blir en provliggning av hans säng. Den har hittills varit helt till belåtenhet. För säkerhets skull testar jag den ganska länge. Det är ju svårt att avge ett rättvist omdöme efter bara en kort liggtid.


Jag vet inte varför jag dröjde så länge med min visit? Väldigt dumt. Man ska ju vårda sina vänner.

Växthusfällan

Ni kan inte tro vad som hände mig idag! Något högst obehagligt vill jag jama. Jag hade varit ute en bra stund, och tänkte att det var dags för en liten paus. Då, mycket lämpligt, såg jag matte komma ut och gå mot växthuset. Det kom ju som på beställning! Jag skyndade mig in, och lyckades till och med hitta en ledig, kattstor plats på mitt bord i ena hörnet. Solen sken just då, och det var ljuvligt varmt och skönt där inne. Jag lade mig tillrätta. Matte vattnade blommorna, och allt var frid och ro. 

Jag hörde att matte ropade på mig, när hon vattnat klart, men varför skulle jag komma? Det var vilodags, jag låg skönt, och det var lagom varmt. Matte var förstående, och lät dörren vara öppen så mycket att jag skulle kunna komma ut. Jag somnade.

Efter en vederkvickande rast hoppade jag ner på golvet, och tassade till dörren. Den var stängd! Det måste ha kommit en vindpust från sidan och skjutit igen dörren. Jag satte mig ner och väntade. Och väntade. Inne i huset gick matte, och trodde att jag skulle kunna tassa ut, när jag ville. Det var en mycket prekär situation för mig. Över en timme gick. Det gick nästan två. Då, äntligen, hörde jag mattes steg närma sig. Dörren öppnades.

Och vad jag jamade då, det lämpar sig inte för tryck här, det kan jama. Tror aldrig jag skällt så på matte i hela mitt liv! Nu har hon i alla fall fått klart för sig, att dörren måste hållas under ständig uppsikt så länge som en vilande katt befinner sig inne i sitt växthus.

Förberett för jaktsäsongen

I fredags tassade jag hej då till husse, så i helgen har jag kunnat ge matte min odelade uppmärksamhet. När jag varit inne, förstås. Nu är det skönt också på kvällarna, så jag känner mest hela tiden hur utearbetet lockar. Dessutom har det kommit en massa fjäderkotletter, med nya former och färger. Måste givetvis studeras närmare. Dessa iakttagelser brådskar, för snart kommer matte stänga deras restauranger, vilket mycket försvårar mitt arbete. Det är inte lätt att vara forskare under såna omständigheter.

Annars i helgen har jag tränat med matte på en del av fraserna från min klokbok i fredags. Hon har varit rätt läraktig, så jag hyser ett visst hopp om förbättring. Men vi fortsätter förstås våra övningar, man fångar inte femtio möss på en dag. 

På kvällarna, efter arbetet, har jag skänkt matte rejäla doser med gos. Med bara en hemmavarande människa att ta tass om, blir livet rätt okomplicerat. Valet mellan en hussetom soffa och en mattefylld fåtölj är enkelt.

Idag har det varit blåsigt med soligt, och matte och jag har hjälpts åt med diverse städningsarbeten på Mitt Område, det närmast mitt hus. På läsidan. För ett gott jaktresultat är det bra om marken bereds på så sätt, att olika hinder undanröjs. En god sikt, och få flyktmöjligheter är viktiga kriterier. Det har vi åtgärdat idag. Skönt att ha det gjort. Nu väntar jag bara på viltet.

Läsövning

Jag tänkte vi skulle ge våra tvåbenta en läsövning den här helgen. Förhoppningsvis kan du hitta något här ovanför som en människa -eller flera- du känner behöver träna litet extra? Välj lämpligt innehåll. Du vet bäst själv vad just den människan behöver öva särskilt på. 

Jag ska ge matte i uppgift att träna på det där med att ha fel, för hon gillar inte det. Ha fel, alltså. Därför ska hon få säga det tjugosjutton gånger, eller så, tills hon kan säga det, och samtidigt skratta. Sen finns det naturligtvis flera andra saker, som också behöver filas på. Vi får väl se, vad vi hinner.


Din människa kanske inte behöver träna något av det jag tassat ner, men du kan säkert komma på egna meningar. Se mina förslag som inspiration, bara. 


Jag ser fram emot en givande helg. Hoppas ni får det också, allihopa som hälsar på här! Vi tassas igen på måndag.

Mitt svåra val

Varje kväll utsätts min lojalitet för en svår prövning. Det är när jag kommit in efter kvällspasset, fått litet i magen och tassat in i vardagsrummet för en stunds avkoppling. För det mesta hittar jag då husse liggande i soffan och matte sittande i min fåtölj. Det är i den stunden jag måste fatta mitt svåra beslut. Ska jag välja husse eller matte?

Varje kväll blir jag stående en lång stund mitt emellan dem. Jag tittar på husse. Jag tittar på matte. Funderar. Tittar på husse igen. Och på matte en gång till. Det är inte helt enkelt, kan jag lova. Men faktiskt, hittills har mitt beslut varje kväll blivit detsamma. Ingenting kan toppa husses mjukmage! Så är det bara, matte får ursäkta. Dessutom kommer jag ju få tid också för henne, när husse åker till norra landet. Hon får ge sig till tåls några dagar bara. Sedan är det hennes tur att få avnjuta litet magmassage. 

Ja, hon får också massage, trots att hon sitter. Det är litet mera obekvämt för mig att ge sån massage. Man får en klart bättre arbetsställning på en liggande människa, men på matte biter inga såna argument. Jag försöker ändå göra ett så väl utfört arbete som möjligt. Tror hon uppskattar det, för hon skriker till av njutning litet då och då. Sen tackar hon mig, och säger att "nu det är bra". 

Jag kan alltså förstå, att hon varit litet besviken över de val jag gjort senaste veckorna. Men snart, mycket snart är det hennes tur.

Vad hon absolut inte vill

Matte åker rätt ofta en ganska stor väg för att handla. Efter den vägen ligger ett hus. Och det ligger väldigt nära vägen. Det är som om vägen fått en liten krök där, bara för att komma förbi huset. Och där har matte flera gånger sett en liten katt sitta ute på en fönsterbräda och vänta på att få komma in.

Hur tänker den kattens människor? Den får väl lära sig? Går det, så går det? Det finns så många katter, vi skaffar väl en annan om....?

Varje gång matte åker förbi där nu, saktar hon ner, och sniglar sig fram, tills hon tror att faran är över. Det är ju inga problem, om man är ensam på vägen. Värre är det, när det ligger några bakom, som inte känner till att det är en kattzon. Men de får väl tänka vad de vill. Matte vet vad hon inte vill. Köra på en katt.

Men bara nästan

Tre katter ligger och sover...

 Men kan han inte räkna till tre, undrar du? Klart jag kan! Det lärde jag mig ju redan i unge-skolan. "Om Gustav fångar en mus, och sedan fångar två möss till, hur många möss har Gustav då?" "Ingen förstås, he-he, för dem har han redan käkat upp!" Det var sånt vi tyckte var jamarroligt på den tiden, vi kattungar. Och skrattade så morrisarna nästan trillade av.

Men här har jag inte ätit upp någon, vi är faktiskt tre stycken! Titta bakom min rygg! Det är inte matte som fuskbäddat sin säng, det är Piff som krupit in där och lagt sig nästan nos mot rygg med mig. Matte såg Piff krypa in där, och trodde jag skulle ha synpunkter på arrangemanget. Men inte orkade jag bry mig, jag hade precis glidit in i den där sköna sömnen, ni vet. När det nästan skulle kunna springa förbi tre möss, utan jag brydde mig. Men bara nästan.

Sannolikhetsprincipen

Vet ni vad? Nu har jag det så bra där ute, att jag nästan knappt har tid att vara inomhus. Kan bara tycka synd om alla mina kompisar som bor uppe i norra landet. Husse går här och suckar, för han ska snart dit, och där är det snöstorm nästan varenda dag. Jag är verkligen tacksam för att jag är en Skånekatt, som kan ligga ute i värmen och sola sig.

Inte ens favoritgrannens uppdykande hos mig igår kunde få in mig. Då förstår ni! Annars brukar jag ju alltid vara artig och värma hans knän när han och husse tittar på bollen på teven. 

Enda nackdelen med värmen ute är att jag blivit nacksprutad igen. Jag satt förväntansfull vid ytterdörren, när jag hörde det alltför välbekanta knäppandet av en plastpipett, som bröts av. Förstod direkt vad som var på gång, och duckade, men hann inte undan. 

Matte säger att det var bråttom med sprutet, för hon har fått två väldigt kliande bett på benet. Naturligtvis blev undertecknad genast misstänkt för att ha burit in några fripassagerare! Fast att jag inte har några bett. Vem är det alltså som mest troligt tagit in dem? 

Nio liv??

Tänk om det är så väl, att jag har nio liv! Då ska jag -i nästa- vara tuff, och inte låta några tjejer diktera villkoren i mitt liv. Nä, minsann, då ska jag bestämma var matskålen ska stå! I nåt liv ska jag också se till att kunna göra det där som jag inte riktigt minns vad det är, bara att jag tror jag går miste om något i det nuvarande livet?

Det är lätt drömma om ett annat liv. Ett, där man vågar saker, man inte törs nu. I det andra livet är man framåt och duktig, har en massa vänner och gör allt det där man borde, men inte orkar idag. 

Nu vill jag än en gång påjama, att detta är en klokbok för våra tvåbeningar. Vi katter är ju redan mästare på att göra det bästa av alla situationer, och leva just nu, utan dåliga samveten eller oro för framtiden. Men våra människor!?

Jag återkommer ständigt till detta, hur man måste passa på att leva just nu, i denna sekund. Att saker, man kanske tycker är litet vardagliga och trista att göra, kan vara det man saknar mest, om man inte kan utföra dem längre. Ibland tycker jag det är väldigt motigt att tassa ut på jobb, och försöker slippa undan i det längsta. Men tänk om jag inte behövdes där ute? Eller om ingen brydde sig om allt jag uträttar här inne med spinnterapi, magmassage och kärlekskurrande?

Jag lever mitt enda liv. Njuter av det jag får, och löser problemen när de dyker upp. Eftersom jag förmodligen inte kommer se röken av de andra åtta liven, måste jag göra det här livet så bra jag bara kan.

Önskar er alla, mina kompisar, och era människor en härlig helg! Det sägs att våren ska komma på allvar...Vi tassas igen på måndag!

Kära Piff och Puff!

Matte har uppmanat mig att tassa ner något snällt och positivt om er idag. Hon säger att det är någon slags dag i dag, när de ska uppmärksammas. De, och alla andra tjejer. Mycket underlig begäran, anser jag, men eftersom vi är utlovade något extra gott till middag, måste jag försöka tänka ut något.

Tänker......tänker...........tänker....tänker......tänker...

okej då...

Till Puff: Du är nog inte så konstig som du verkar? (Matte, visst är det väl ett snällt jam?)

Till Piff: Jag gillar när du kommer och nosar på mig på morgnarna, du är den enda som får göra det. Och så är det mysigt att vi kan ligga ganska nära varandra och sova. En sak till kom jag på nu. Du försöker aldrig sno min mat! 

Vad duktig jag var. Jag jamade ingenting alls om morr, utfräsning, påhopp, fåtöljockuperande....*vad säger du, matte?* Nähä, jag ska visst sluta nu. Då undrar jag bara, när blir det min dag???  

Äntligen!

Äntligen!

Äntligen har jag fått tillgång till mitt växthus igen! Som jag har väntat på detta! Visserligen har jag passat på att inspektera det ibland, när matte varit där. Men då har det varit så kallad vinter, och inte särskilt trivsamt. Kallt och otrevligt. Men nu!

Nu är allt precis som det ska vara! Alldeles varmt och skönt i pälsen. Fast inte riktigt som det ska, för där är på tok för stökigt. Bordet, som jag ska ligga på, är fullt med krukor. Golvet är belamrat med en mängd skräp. Jag tror inte matte förstått riktigt vad man ska ha ett växthus till? 

Jag har ett riktigt nytänkande förslag till inredning: Lådor med kattmynta längs sidorna, en skön säng att sova i, kanske en stol också, med en mjuk dyna i. Och en fågelholk i taket. Som en eftergift till matte skulle jag kunna låta vinrankorna vara kvar. 

Detta, menar jag, skulle göra att växthuset blev det paradis det har potential till att bli. Bara man rensar bort all bråte.    

Vad våren kan hitta på!

Ser ni vad skönt jag har det? Jag sitter på den lilla trappan utanför vedboden. Just nu har jag den som ett av mina favoritställen. Min grop under hasselbusken får vara utan mig ett tag. Kanske är det våren som gör att man blir litet annorlunda? Vill hitta på nya saker? 

Jag vet inte om jag törs erkänna det, men jag till och med lekte med en liten boll inne i mitt hus tidigare idag. Har jag väl aldrig gjort förut! Egentligen tycker jag ju att bollar är urtrista. Men så helt plötsligt, på eftermiddagen, hände något märkligt i kroppen, och tassarna började röra på sig, liksom av sig själva, och slå mot bollen. Och när tassarna jagade efter bollen, måste resten av kroppen förstås hänga med. Fast jag aldrig leker med bollar, verkligen inte. Vad våren kan hitta på!

Vår!

Något vi verkligen kan

Vilket väder jag har haft i helgen! Vågar knappt jama det, men jag tror det är vår! I lördags var jag ute mest hela dagen och kvällen. Fast på eftermiddagen fick jag gäster. Det var minisen och hans människor som kom, och behövde litet omvårdnad emellanåt. Minisen är väldigt förtjust i mig, och jag gillar honom också, men en viss avvaktande och försiktig hållning från mina sida anser jag vara på sin plats.

De bjöd mig på något konstigt att äta. Det luktade gott vid matbordet. Matte tyckte att jag kunde få provsmaka, och höll upp en bit kött framför nosen på mig. Hon påstod att det skulle föreställa oxfilé, men det ställer jag mig tveksam till? I så fall hade de förstört den genom att lägga den på en pizza. Men det var en god sås på, den slickade jag i mig. Köttet fick vara. Förresten ville inte ens Puff ha det, hon som brukar sluka allt som går att tugga. Om det var oxfilé har jag aldrig fångat en mus.

Idag har jag varit ute precis hela dagen. Tänk att kunna ligga på något soligt ställe och bara kunna njuta igen! Det är en av de saker vi katter är så bra på. När tillfället uppenbarar sig, passar vi på. Människorna kallar det visst att fånga dagen. Och fångst, det är ju katters specialgren.  
 

Jag är inte kravlös

Det vill jag jama med en gång. Jag kräver en del. Somliga verkar tro, att vi katter bara ska sitta och vara söta och vara till behag. Själva har de massor av olika behov, men förstår inte att vi också har våra. Och så blir de arga och besvikna. En del blir så elaka. Här i bloggbyn har jag hört de mest förfärliga historier om hur människor betett sig mot katter. Därför är det viktigt att förstå att vi faktiskt kräver vissa saker.

Bra mat, ren toalett. Hjälp med pälsvård. Klösträd. Leksaker. Vi kan också bli sjuka, och behöva medicin och till och med sjukhusvistelse. Alltså måste vi vara försäkrade. Givetvis ska vi vara id-märkta på något sätt, om vi är ute. Kastrerade, om vi inte ska ha ungar. Våra människor måste kunna ordna för oss med daglig tillsyn när de reser bort. Alltså kostar jag pengar, och kräver extra arbete av mina människor. Det är viktigt att känna till, innan man bjuder in en katt att bo hos sig.

Har jag inte glömt något jag behöver, undrar du? Jo, men jag har sparat det viktigaste till sist. Kärlek! Och det är just det, som jag också ger tillbaka, när jag har det bra hos mina människor. Massor med kärlek, varje dag. Ständigt jamar jag till matte och husse, vad jag gillar dem. Jag vill gärna vara nära, och delar ideligen ut ömhetsbetygelser.

Nu vet jag, att alla mina kompisar här har väldigt bra kattliv tillsammans med sina människor. Men skulle det titta in någon som funderar på att bo med en katt, så måste du veta om just detta, att jag kräver en del, men du får min kärlek. Bara du sköter om mig väl.

Önskar er alla en härlig helg i solen! Vi tassas igen på måndag!

Bus eller inte?

Matte säger ofta att jag är en ovanlig katt. Jag hittar nämligen aldrig på något som människor kallar bus. Att busa kan visst vara både positivt och negativt. Vad jag förstår, är det den negativa varianten hon menar. Ur hennes synvinkel, alltså.

Vad är det då jag inte gör? 
Jag hoppar aldrig upp på bord och bänkar. Tror hon. Jag är bara tillräckligt smart att aldrig göra det när hon är hemma. 

Vidare välter jag aldrig ner blomkrukor eller annat. Detta är sant. Men det beror givetvis på min smidighet och ypperliga förmåga att bedöma avstånd och göra platsberäkningar. 

Sedan klöser jag aldrig på nånting här inne. Detta anses visst obegripligt nog som ett bus, vilket endast visar de tvåbentas begränsade inlevelseförmåga. Bara för att de själva inte verkar behöva klösställen? Att jag inte klöser här inne, beror naturligtvis på att klösträden står som spön i backen där ute. Jag har också här inne något som ska föreställa ett klösträd, men det är så löjligt litet och ynkligt. Inget jag befattar mig med.

Sammanfattningsvis, inget av det ovan jamade är, som jag ser det, bus. Om man hoppar upp på bord, bänkar och annat är det för att se bättre. Välts blomkrukor eller andra föremål ner, har de förstås varit felplacerade. Och att klösa är ett grundbehov, och uppfinns enligt regeln "själv är bäste katt" om vi inte ges bra grundmaterial.

Nä, busar, det gör jag aldrig.