Nu är det hög tid....

Jag var litet seg i morse. Låg och drog mig en stund till i min fåtölj, sedan matte kommit och hälsat god morgon. Men sen satt en portion blötmat fint. Det är vad vi alltid får till frukost nu, i köket. Efter första arbetsskiftet där ute brukar matte hälla upp det som finns kvar i påsen. Jag är nämligen inte så hungrig direkt, men efter litet jobb smakar det desto bättre.

Det var väl inte så dåligt väder idag, egentligen. Rätt skapligt, till och med. Men när matte öppnade dörren, kände jag mig inte arbetssugen. Det var något annat som sög. Min mage! Jag ångrade att jag ätit så litet tidigare. Men jag tog mig en titt ut där i dörröppningen, innan jag vände på tassen och retirerade in i rummet. Matte såg litet förvånad ut, men jag trodde att hon skulle fatta. Hur fel jag hade!

Hon gick och öppnade denna dörr, jag vet inte hur många gånger. Varje gång jag jamade "mat", gick hon dit. Inte till skafferidörren, som hon skulle, utan till ytterdörren. Till slut brydde jag mig inte ens om att titta ut. Då, äntligen, verkade det gå upp ett ljus! Hon hämtade maten, och ställde den på min matplats i hallen? Men fattade hon inte? Jag satt kvar i köket och tittade uppfordrande på henne. 

Och tänk, då till slut, ställde hon ner matskålen i köket, där jag alltid brukar äta blötmat. Men kan väl inte äta blötmat på en plats som är reserverad för torrisar? Hur trögfattad kan man vara?

Tror det tog nästan en timme att få igenom mitt budskap, för matte ansåg sig behöva duscha också emellan mina jam. Det är nog hög tid för en repetition av jamiskakursen.  

Inkräktare!

Ta din svans och dra nånstans...det här är MIN buske och MITT område...fattar du???

Mitt Område har drabbats av inkräktare igen. Det börjar 

bli en vana, som jag vill bejama som otrevlig. Tycker det räcker med de sysslor som ingår i mitt dagliga jobb. Bevakning och bortjagande av inkräktare tar på humöret. Den här gången fick jag ta till mina mest kraftfulla brösttoner. Ni skulle hört den andra! Lät som hesa Fredrik, ett förfärligt kraxande.

Just den där busken är särskilt olämplig som tillflyktsplats för objudna. Det är nämligen min matplats! I total avskildhet kan jag där förtära min egenfångade mat. Man kan jama att det är litet helig mark för mig. Och där låg den rackaren och tryckte! Inte konstigt att jag blev extra upprörd!

Efter ett tags dividerande, tog jag saken i egna tassar, och körde bort honom med en kort, men intensiv jakt.

 

Kan ni tänka er det?

De' e' så skönt i solen, matte...

Men när du öppnar dörren kommer jag såklart!

Inte för att jag hade något ärende där inne, och jag ville därför ganska omgående ut igen. Men det hade ju kunnat stå en stor skål med vitfisk vid min matplats. Det är dumt att chansa. Då hade förstås Puff käkat upp alltihopa, om jag inte kommit in. Nu var det naturligtvis sorgligt tomt på vitfiskskålar där inne. Bara de gamla vanliga torra kulorna radade upp sig längs matskålskanten.

Igår började jag fundera på skällisar. Tänk att deras mattar och hussar måste gå särskilda kurser för att de ska kunna uppföra sig ordentligt! Och skällisarna finner sig i det? Kan ni tänka er en kurs, där vi skulle gå runt i en ring och lära oss att sitta och ligga på kommando? Jag blir alldeles matt av bara tanken! För dem går allt ut på att vara så mesiga och lydiga som möjligt. Då är de "duktiga"?
Det är då en jamrans tur att man är född till katt!