Med långa tassen före

Med bestämda steg tassar jag framåt. Jag är på väg till min allra bästa favoritgranne. Har haft en ganska intensiv bevakning där den senaste tiden. Det är inte lätt för honom som är alldeles ensam att hålla rätt på allting.

Det finns en stor fördel med att vara på hans tomt. Där är inga öppningar, som hos mig. Han har sin bil utanför sitt staket, under ett stort tak. Ännu ett plus, förresten, med taket, när det kommer blött uppifrån. Jag har så många bra ställen att slippa det våta. Det där stora taket, hasselbusken, växthuset, under vedboden och så förstås min lilla koja bredvid ytterdörren. 

Men för att återgå till öppningarna, de som inte finns hos grannen. Vad betyder det? Jo, inga skällisar! Frånsett de få gånger han bjudit in såna med vidhängande människor, kan jag känna mig garanterat trygg där. Det är tur att hans tomt är så gott som min också.

Kan jag?

Ett ögonblicks avkoppling...

...innan ännu en hund måste hållas under uppsikt.

Denna gång visserligen fastsatt med en människa, men man kan aldrig vara nog försiktig. Jag bor ju så perfekt, men nog skulle jag önska att det inte vore en allmän genomfartsled för hundar precis utanför min tomt. 

Jag kanske skulle kunna ta ut en trängselskatt?

Tji fick den!

Så har det gått en helg igen. Redan i förra veckan for husse iväg, för att vara borta hela tre veckor. Utan minsta samråd med mig fattar han såna tokiga beslut? För att få litet hussekänsla sover jag i hans säng varje natt, fast det är ensamt vill jag lova. 

Men det är sol ute! Det är i alla fall något att glädjas åt! Jag tror att nästan alla jag känner där ute också haft det soligt och fint? För min del har det betytt att tassa ut på morgonen, och in igen först på kvällen. Tänk att denna tid äntligen är här! 

En enda sak ska jag dock klaga på, nämligen alla dessa skällisar som rusar omkring utan att ha kopplat sina människor. Igår var det dags igen för mig att fly med det långa benet före. Vår lilla grind mot stranden hade blåst upp, och det tolkades tydligen som en invit för kattjakt? Hundens matte var dessutom så långt bort att hon inte märkte någonting! Nu har jag ju skaffat mig en viss rutin på att hantera såna här attacker genom åren, så det blev ingen kattstek den här gången heller. Hoppas det aldrig någonsin blir det.

   

Ännu råder friden

Min höga ambitionsnivå för närvarande beträffande utearbetet har medfört att matte ställt ut mat till mig. Det passar mig utmärkt, eftersom jag annars får påbörja lunchen sent på kvällen. Matklockan kommer då så att jama alldeles i oordning.

Tacka vet jag lunch vid lunchtid!

Nackdelen: Man måste hålla ständig uppsikt efter lösspringande skällisar. 

Men den lilla olägenheten tar jag gärna, för åtminstone hittills har det varit rätt lugnt på den fronten. Tyvärr har jag onda aningar om vad som väntar de närmaste månaderna. Och det gäller inte bara skällisar. Sorgligt nog måste jag erkänna, att såna av min egen sort är värst. De, som kommer och mopsar sig, och inbillar sig att det är deras Område här. Men den dagen, det bekymret. Just nu är det frid som råder. Och lunch ute på trappan.

Min världsbästa gren

Det hemska vita, som gav mig skrämselhicka i fredags, är helt borta igen. Med andra jam är det full fart där ute igen. Efter många misslyckade jaktförsök, har jag äntligen lyckats fånga en fjäderkotlett. Mer med betoning på fjäder, än kotlett. Matmängden är verkligen minimal.

På lördagen var det nästan sommar ute. Matte och jag satt, respektive låg, och solade länge på eftermiddagen. Men igår var det mulet och blåste litet kallt på förmiddagen, så jag passade på att ta igen litet förlorad sömn. Hittade mattes kofta slängd på gästsängen. På koftan hade en mängd gott doftande strån från min päls fastnat sedan tidigare gosstunder. Blandat med mattelukten blev koftan rena måbrafabriken. 

Bättre än Felliway...

I morse kom det en stor skällis förbi på vägen, dragandes på en människa. Erfarenheten har lärt mig, att det endast är klass 1-varning när de har människan i band. Då kan man lugnt ligga ner, även om de nyfiket betraktar mig bara en liten bit bort. Det är mycket mer förrädiskt med alla skällisar, som kommer som raketer nere på stranden. Tur att det finns undsättningsträd strategiskt utplacerade. Plus att jag innehar världsrekordet i staketöverhoppning. Träning lönar sig!

Kan ni tänka er det?

De' e' så skönt i solen, matte...

Men när du öppnar dörren kommer jag såklart!

Inte för att jag hade något ärende där inne, och jag ville därför ganska omgående ut igen. Men det hade ju kunnat stå en stor skål med vitfisk vid min matplats. Det är dumt att chansa. Då hade förstås Puff käkat upp alltihopa, om jag inte kommit in. Nu var det naturligtvis sorgligt tomt på vitfiskskålar där inne. Bara de gamla vanliga torra kulorna radade upp sig längs matskålskanten.

Igår började jag fundera på skällisar. Tänk att deras mattar och hussar måste gå särskilda kurser för att de ska kunna uppföra sig ordentligt! Och skällisarna finner sig i det? Kan ni tänka er en kurs, där vi skulle gå runt i en ring och lära oss att sitta och ligga på kommando? Jag blir alldeles matt av bara tanken! För dem går allt ut på att vara så mesiga och lydiga som möjligt. Då är de "duktiga"?
Det är då en jamrans tur att man är född till katt!