Med långa tassen före

Med bestämda steg tassar jag framåt. Jag är på väg till min allra bästa favoritgranne. Har haft en ganska intensiv bevakning där den senaste tiden. Det är inte lätt för honom som är alldeles ensam att hålla rätt på allting.

Det finns en stor fördel med att vara på hans tomt. Där är inga öppningar, som hos mig. Han har sin bil utanför sitt staket, under ett stort tak. Ännu ett plus, förresten, med taket, när det kommer blött uppifrån. Jag har så många bra ställen att slippa det våta. Det där stora taket, hasselbusken, växthuset, under vedboden och så förstås min lilla koja bredvid ytterdörren. 

Men för att återgå till öppningarna, de som inte finns hos grannen. Vad betyder det? Jo, inga skällisar! Frånsett de få gånger han bjudit in såna med vidhängande människor, kan jag känna mig garanterat trygg där. Det är tur att hans tomt är så gott som min också.

ComCat living

En stol att ligga på, mat och vatten i skugga

Ett litet hus att krypa in i...ComCat living!

Jag borde ju fattat misstankar redan när matte klev upp ur sängen redan innan jag vaknat? När sedan matskålarna blev fler, och dessutom fylldes med råge, borde ju alla varningsklockor dånat med full kraft! Men jag måste erkänna att jag bara tyckte det var trevligt med frukost i rätt tid. 

När matte sedan gick ut, tassade jag efter. Hon gick ut och ställde sig vid vägen. Tyckte det var litet underligt, så jag höll mig alldeles nära henne. Visste inte riktigt hur jag skulle tolka situationen? Till slut hörde jag en bil komma, och matte körde iväg mig inåt gräsmattan. Såg henne kliva in i bilen och försvinna. 

Sen hände ingenting. Ingen matte. Inga dörrar som öppnades. Det var ju härligt väder, med mycket sol i pälsen. Växthuset var öppet för meditation. Kvällen och natten kom. Fortfarande ingen som ropade in mig. Mycket mystiskt? 

Morgonen kom, och dagen gick. Jag hade ju mat att äta, och vatten att dricka i mitt lilla rum (fast jag dricker helst regnvatten från hinken), men det var så konstigt med dessa stängda dörrar? 

Då, helt plötsligt på kvällen, hörde jag en bil köra in på min tomt! Jag kan gott erkänna att jag blev alldeles exalterad. Ja, jag skrek! Blev ju jamars glad! För ut ur bilen klev matte, och sedan husse! De klappade mig, och sedan bar vi  en massa saker in i huset. Det blev mycket att gå igenom sedan, och stämpla som incheckat. 

När allt var klart, gick vi och lade oss. Jag var fullt belåten med att vara inne igen. Låg vid mattes fötter hela natten. Det var skönt att kunna sova i lugn och ro. Jag tog mig en rejäl sovmorgon. Sedan fick jag frukost, en skål med blötmat. Precis som jag jämt brukar få. Allt var som vanligt igen. Så skönt!

"Hej då", sa de

Jag har ju redan skvallrat om att mina människor inte skötte sina ålägganden i helgen. På fredagen bara övergav de oss helt fräckt. "Nu får ni passa huset, hej då!", fick vi höra, innan de stängde dörren från fel sida och försvann.

Visst blir det väldigt trist när man blir ensam, utan människor? I alla fall tycker vi det. Blir mest att man sover. Men på eftermiddagen dagen därpå hörde jag ett härligt ljud, motorbrummandet av vår bil. Och jag kan meddela, att det verkligen var i elfte timmen, för nu brann det i knutarna. Eller rättare jamat, höll det på att brista både här och där. Hade nämligen i det längsta avstått lådbesök.

Matte kunde inte öppna dörren fort nog, så jag hjälpte till med nosen, och sen rusade jag iväg fortare än blixten. Inom några sekunder var jag utom synhåll. Jag använder ju aldrig området runt mitt hus som toalett. Så diskret har jag varit, att på tio år har varken matte eller husse någonsin hittat något jag lämnat.

Nu har utevistelserna blivit som vanligt igen. Nästan inga, alltså. Några gånger har jag tagit flera tass-steg ut innan jag noterat den fruktansvärda kylan. Som en klok katt har jag då backat tillbaka, tacksam för att jag har ett varmt hus att retirera till.  

Vi är oeniga

Jag har problem med mina människor. De litar inte på  mig. Tror inte jag har full koll på avståndet till bilhjulen. Senast igår hade vi en dispyt om detta.

Jag hör alltid på långt håll när min bil närmar sig, och skyndar mig hem för att välkomna. Så långt är allt frid och fröjd. Det är när jag sätter mig och väntar på infarten, som problemen börjar.

Igår satt jag alltså där helt lugnt och fredligt, inväntandes att matte skulle köra in den vanliga vägen. Självklart var jag väl medveten om behovet av förflyttning för min del. Det är beträffande själva tidpunkten för densamma som våra åsikter går isär.

Ut ur bilen kom husse, viftande med armarna och utstötande underliga läten. Orolig för hans mentala tillstånd flydde jag givetvis in på gräsmattan. Först när matte parkerat bilen vågade jag mig försiktigt fram igen. 

Enligt min uppfattning är en eller ett par decimeter en tillräcklig säkerhetsmarginal till bilhjul. Det är om detta mått vi för ständiga diskussioner. Jag försöker påjama att jag faktiskt bott här i tio år nu, och alltid sett till att flytta på mig tillräckligt. Men vad hjälper det? De litar inte på mig, helt enkelt.  

 

Vill införa rymningsförbud

Det här var en av de mindre lyckade helgerna för min del, kan jag jama. I fredags försvann matte och husse, och lämnade mig ensam med Piff och Puff. Till en början gick det väl an, men snart blev det bara så långtråkigt! Allra värst var toalettbekymret. Jag menar, jämför en hel sandstrand med en ynka liten låda? Men jag vet förstås vad som gäller när man är fånge. Jag gjorde vad jag skulle, där man skulle.

Tack och lov för kattluckan ut till altanen i alla fall. Det ger åtminstone någon slags frihetskänsla att kunna tassa ut från rummen inne i huset. Dessutom vågar sig Puff aldrig ut dit, och Piff och jag samsas rätt bra där. En reservhusse i min familj kom och hälsade på, och fyllde på våra skålar med blötmat. Helt klart det bästa på helgen!

Sent på söndagskvällen hörde vi det välbekanta och trevliga ljudet av min bil. Vi samlade oss snabbt till en välkomstkommitté innanför dörren. Givetvis jamade jag genast om att få släppas fri. Blev frustrerad över att nekas min begäran. De påstod att det var för sent och för kallt för att vara ute hela natten. Men vem hade jamat om hela natten? Några timmar hade räckt? Nädå, nu skulle de sova, minsann. Trots denna besvikelse kunde jag inte låta bli några glädjerusningar genom huset. Ja, Piff och Puff sprang på rätt bra, de också.  

Men i morse, då äntligen slog frihetens timme! Jag rusade ut, och slopade den sedvanliga spaningsmomentet i dörröppningen. Åh, vad jag njöt där ute! Åtminstone tills regnet började.  

Men jag funderar starkt på att införa rymningsförbud i familjen. Jag rymmer minsann aldrig! Så varför ska de??

Har jag gjort bort mig (nu igen)?

Som en del av er känner till har jag, förutom mina vanliga göromål, också ett ansvarsfullt arbete som kundmottagare här hemma. I morse stod jag beredd att välkomna en av mina trevliga kunder. Efter sedvanlig ceremoni med benstryk och några buffar lät jag honom komma in till husse.

Jag hade ingen lust att följa med in. Deras möten brukar vara totalt ointressanta, för att inte jama trista. Bara prat, och ingen mat. Så jag tassade iväg för att göra en besiktning av hans bil. Gjorde en noggrann kontroll runt om. Framme vid motorhuven var jag extra noga. Kände helt tydligt lukten av något oönskat där. Någon hade saboterat den märkning jag utfört av bilen vid föregående besök. Detta kunde jag naturligtvis inte tillåta! Vände alltså baken till och tog i ordentligt. Inga halvmessyrer här, inte! 

Då såg jag i ögonvrån hur kunden stod och tittade på mig. Hans besök hos husse hade blivit väldigt kort. Han såg inte ett dugg tacksam ut? Förstod han inte vilken ynnest det var att hans bil blivit invigd som min egendom? Eller?

Och så har jag fått en award av Livet på landet, vilket jag höjer svansen och tackar så mycket för! Man kan nog aldrig få för mycket av uppskattning! Tack så jamars mycket! Nu har jag sett att många av mina vänner har fått awarden, och jag tycker att alla är så fina kompisar, så var och en av er får en award av mig. Ingen nämnd, och absolut ingen glömd!