"Hej då", sa de

Jag har ju redan skvallrat om att mina människor inte skötte sina ålägganden i helgen. På fredagen bara övergav de oss helt fräckt. "Nu får ni passa huset, hej då!", fick vi höra, innan de stängde dörren från fel sida och försvann.

Visst blir det väldigt trist när man blir ensam, utan människor? I alla fall tycker vi det. Blir mest att man sover. Men på eftermiddagen dagen därpå hörde jag ett härligt ljud, motorbrummandet av vår bil. Och jag kan meddela, att det verkligen var i elfte timmen, för nu brann det i knutarna. Eller rättare jamat, höll det på att brista både här och där. Hade nämligen i det längsta avstått lådbesök.

Matte kunde inte öppna dörren fort nog, så jag hjälpte till med nosen, och sen rusade jag iväg fortare än blixten. Inom några sekunder var jag utom synhåll. Jag använder ju aldrig området runt mitt hus som toalett. Så diskret har jag varit, att på tio år har varken matte eller husse någonsin hittat något jag lämnat.

Nu har utevistelserna blivit som vanligt igen. Nästan inga, alltså. Några gånger har jag tagit flera tass-steg ut innan jag noterat den fruktansvärda kylan. Som en klok katt har jag då backat tillbaka, tacksam för att jag har ett varmt hus att retirera till.