Har ni hört något så korkat??

Jag har hört ryktet ett tag, men inte kunnat tro att något så förfärligt skulle kunna hända här. Min fiskaffär har stängt idag! Och kommer aldrig mer öppna! Hur kan de göra så, när de vet att en husse ofta kommit in och handlat vitfisk till sina behövande katter? Jag förstår ingenting? Hur har de nu tänkt att dessa katter ska kunna få sitt helggodis? 

Och vet ni varför fiskaffären har stängt? Nä, hur skulle ni kunna veta det? Det är av ett så konstigt skäl, att jag allvarligt börjar ifrågasätta människors intelligens? Åtminstone vissas. Den som äger huset ska göra lägenheter där. Det är okej. Katter behöver någonstans att bo. Men fiskaffären ska inte bli bostad. Och nu kommer det: Ägaren tror inte att människor vill ha en fiskaffär i huset!!! VA??!! Har ni hört något så korkat? Vad kan vara bättre än att ha nära till en fiskaffär? Jag bara frågar?

Nu har vi fått vår sista fiskfest från favoritaffären. Varsin rejäl portion spätta. Ja, åtminstone påstod matte att den var rejäl. Min var som vanligt alldeles för snålt tilltagen. Men det fixade jag till.

Spätta, det var för jamarns smaskens...varför får jag alltid för litet?

Men det ordnar sig ser jag...här finns det mer...ursäkta, Puff...djungelns lag råder...

Vad jamar ni om det här?

För någon vecka sedan stod det några rader i vår tidning om en katt som blivit öronmärkt och kastrerad. Katten bodde ganska nära mig, bara några mil bort. Jaha, tänker ni då, så bra, men det är väl inte en nyhet av den digniteten, att det brukar stå i tidningen? Tack och lov har dessa ingrepp inte blivit så ovanliga. Ja, jag måste ju trots allt skriva 'tack och lov', även om jag hyser den största aversion mot allt skärande i oss. Men alternativet -att katter överges eller till och med dödas- är förstås mycket värre.

För att återgå till ordningen. Ovan nämnda katt släpptes ut som vanligt på morgonen av sin människa. ("Ägaren" står det i tidningen, vilket avslöjar deras okunnighet.) När den kom hem på kvällen hade den blivit

•  öronmärkt
•  kastrerad
• fått ett halsband med reflex

Vad jamar ni om det!?? Jag kan inte låta bli att utbrista ett hurrjam, för jag hoppas, att den som gjorde det visste vad h*n gjorde. Att katten fått ett reflexhalsband tyder väl ändå på, att det var någon som ville katten väl. Kattens människa polisanmälde det. Om de hittar "förövaren" hoppas jag h*n får en belöning, och inte något straff. 

Då blev jag sur!

I fredags var det litet konstigt. Trots att det sommarvarmt på kvällen, kände jag för att sova inne. Hade någon slags känning i svanstippen. Och det visade sig vara ett klokt val. Tidigt på morgonen, innan någon hade klivit upp, kom Åskar på besök. Och jag tror han hade någon slags jubileum, för han firade väldeliga?! Dessutom ville han visst att vi skulle delta i festen, för han satte igång larmet på mitt takskydd -bilen alltså- på gården. Fast jag måste jama, att det inte var riktigt min typ av party. Det höll också på för länge för min smak. Han ville liksom aldrig ge sig, utan började om gång på gång.

Lördagen blev alltså en tämligen seg historia, med mycket innejobb. Det lilla man kan utföra inomhus. Litet extra pälsvård och så. Girmusen och jag hade en tuff kamp. Skönt att få träna musklerna åtminstone något.

Söndagen var inte så mycket roligare. Mina människor försvann på morgonen och var borta hela dagen. Tassade över till favoritgrannen, och kan ni tänka er, han hade slut på leverkorven! Jag blev sur, och tassade därifrån. Hur kan leverkorvar ta slut? Sådana fadäser får inte inträffa! Nu har han sagt till matte att han ska köpa leverpastej i stället. Hm. Får väl duga. Men jag tycker gott att han kan åka till det tyska landet och köpa min specialare. Och ett stort lager, som täcker en vaktkatts behov.   

När det är som mörkast

Skynda dig

att leva

Öppna armarna

Sträck dig

mot ljuset

Det är ditt liv

att leva nu

idag

och det finns inga hinder

för allt du kan göra

egentligen

Våra människor har ibland svårt att upptäcka ljuset när det är mörkt. Svårt för en katt att förstå, men så är det. De behöver då hjälp att se åt rätt håll, inte bara stirra på mörkret hela tiden. Du kanske måste höja tassen och peka åt vilket håll ljuset finns. Då kommer de krama om dig och le. För det är först när de upptäckt ljuset, de kan vara glada.

Även om det blir mörkare och mörkare på kvällarna nu, är solen ännu varm och härligt skön på dagarna. Hoppas ni får en riktigt fin sensommarhelg, alla ni kompisar och era människor!

På måndag är jag tillbaka med nya tassligheter.

 

Det räcker väl??

Jag tycker faktiskt det finns två katter för mycket här...

.....det kan väl räcka med mig?

Här har jag satt mig ner för att hälsa min gäster välkomna. De kommer vilken minut som helst. Vad gör den där kattskylten här egentligen? Okej, texten "välkommen" kan gärna stå där. Och så jag bredvid. "Välkommen" + en riktig, lagom stor katt i sina bästa år. Vilken gäst blir inte lycklig för ett sådant mottagande?

Fast det är klart...om jag skulle få förhinder att välkomna på grund av akut arbete eller så, är det kanske bättre med de där kattkopiorna är inga alls? Hmm...tål att tänka på...

IN???

Eeehh...sa du nåt, matte? IN?

Kunde inte va' mer ointresserad...

Matte saknar helt fingertoppskänsla för när katter vill komma in. Ibland öppnas inga dörrar för katten, fast den suttit och väntat i evigheter. Regnet öser ner, och den stackars katten är det så synd om, fast den har tak ovanför sig. Det är liksom inte det saken handlar om. Och kattens människor ligger och sover, helt egoistiskt.

Andra gånger öppnas dörren när katten ligger och mediterar, lyssnandes till regnet som faller där ute. Då vill givetvis katten vara ifred i sin meditation och inte bli störd av ovidkommande frågor. Som att man skulle vilja in när det regnar, där utanför taket. 

Antingen har man fingertoppskänsla för dörröppnande, eller så har man det inte. 

Det var party i mitt växthus

Synd att inte jag var inbjuden!

Det har varit party i mitt växthus. Utan mig! Tyvärr. Jag är helt övertygad om att min närvaro hade varit uppskattad. Av mig.

Matte har en tid sett att vindruvorna närmast dörren i växthuset försvunnit, allihopa. Hon tyckte inte det gjorde så mycket, för det fanns så många längre in. Fanns, alltså. När hon kom och skulle smaka några stycken, var massor av klasar renrakade. Alltså gick hon in för att hämta något att bära de återstående druvorna i, när hon klippt av dem. När hon kom tillbaka såg hon tjuvarna. Stora, svarta fjäderkotletter med gula näbbar. Tog dem på bar gärning. De hade haft party där. Koltrastotta, i gryningen. Och upptäckt att de kunde begagna sig av en sidoingång, nämligen takfönsterna. Som befann sig precis ovanför de allra finaste druvklasarna.

Förskrämda flög de iväg när matte kom. Hon klippte av alla klasar som tjuvarna lämnat. Nästa år blir det nät, sa matte. Det tycker jag är synd. Bättre att ordna sovplats till mig där, så jag inte missar partyt. Kan lova att kommer gå hett till.

Klart matte vann...

Längesen sist

I fredags var det säsongspremiär för innesovande. Det har jag inte gjort sedan sommaren började. I fredags var det läge för ett avbrott i utearbetet. Storm och regn gjorde att innelivet lockade. Mest hela dagen tillbringade jag i husses säng. Han var fortfarande i norra landet, men sängen doftade hussegott ändå.

Framåt kvällen slutade det blöta ramla ner. Då fick det vara slut på latheten. Även om det blåste så morrhåren låg platta mot pälsen och inte gick att använda. Hade väl varit ute ett par timmar, när matte öppnade dörren. Jag tyckte att en liten paus i arbetet inte skulle skada, så aningslöst tassade jag in. Efter att ha ätit litet kvällsmat satte jag mig dörren och påjamade öppnande. "Nä, nu får du allt vara inne, Gustav" menade matte. Jag förstod ingenting? Vilken katt hade varit inne hela dagen? Visserligen tjöt det av stormen där ute, men ändå...Jag var ihärdig, och jamade med allt större envishet och styrka att det var ut jag skulle. Men -suck- i kraft att sin storlek vann matte förstås. 

På lördagen hände något stort. Piff beslutade sig för att sluta med "jag-kan-inte-öppna-kattluckan-tramset"! På morgonen öppnade hon bara luckan och tassade ut! När hon väl gjort det första gången, tassade hon in och ut hela tiden. Verkade som nån slags demonstration? Själv tog jag igen förlorad arbetstid, och var ute hela dagen. Det var soligt och precis lagom varmt.

Söndagen var en extra bra dag. Inte bara för att det var soligt och fint hela dagen, utan främst för att min husse kom tillbaka med hela mjukmagen intakt. Det var fest att få trampa den igen på kvällen! Ordningen är återställd!

En ny vecka har börjat, och den har börjat helt okej. Varmt. Soligt. Bara litet blåst. Så innesovandet får anstå tills vidare.

Ibland behövs tröst

Det blir bra igen

Allt ska bli bra

Bara på ett annat sätt

Ibland behöver våra människor tröst. Vi märker när de är ledsna. Håller oss nära. Buffar, spinner, och ger kärlek på vårt sätt. Låter oss klappas och klias. Det mår de bra av. Vi också, förstås.

Aldrig någonsin är vi rädda för "att tränga oss på". För oss är närhet till människor vi tycker om en självklarhet. Rent naturligt blir vi därför goda tröstare. Bara genom att finnas.

Jag hoppas förstås, att just era människor inte behöver extra uppmuntran och stöd just nu, men jag vet, att när den stunden kommer, är ni uppmärksamma. Och framför allt, ni är där.

Önskar er allihop en helg som blir precis den ni hoppas på! På måndag är jag tillbaka.

Om jag fick bestämma...

Men...vad är det för något där borta i gräset??

Det är ju JAG!

Och jag har det så SKÖÖÖNT!!!

Om jag fick bestämma, skulle det alltid vara sommar! Jag menar, det är ju precis så här som man ska ha det. Egentligen. 

Nåjam, jag får väl vara tacksam över att mina människor valt att bo nere i södra landet. Där de bodde tidigare är sommaren snart slut. Jag har jamat ifrån att de absolut inte får flytta dit igen.


Alltså ännu en härlig dag, frånsett att Blogger skojat med oss ända från eftermiddagen, och nekat mig att komma in och skriva något här. Såna skämt gillar jag inte. Hoppas de slutat med de dumheterna nu.

Vi har ju fått en kattlucka till gamla altanen, som jag skrev häromdagen. Hittills ingen vidare succé. Piff, som är den enda som älskar att vara på altanen, vägrar att buffa nog hårt på luckan. Eller också är hon jättesmart. Matte försöker nämligen locka henne med godis, och till slut håller matte upp luckan litet, litet grand. Då kommer Piff! Ja, det är nog just smart som hon är. Kom jag på nu. 

Friskt vatten till katten??

Vad gör du, matte? Fyller min vattenskål? Varför det?

Det är ju det här vattnet som är godast!

Jag vet inte hur många av er som är lyckliga nog att ha tillgång till regnvatten? Bästa vattnet, enligt min mening! Matte håller på och byter och byter vatten i min skål på altanen. Där dricker jag aldrig, så det är onödigt arbete.  Ja, det händer förstås att jag blir tvungen att ta i skålen, för rätt som det är tar matte allt regnvatten och häller ut det! Inte minsta droppe blir kvar! Hon påstår att blommorna behöver det. Men jag, då? "Det kommer snart mera", säger hon till mig. Men ibland får jag vänta i flera dagar. Fast just nu är hinken fylld till bredden. Bara att njuta...

Vad man kan göra på en altan

Min nya altan är riktigt bra. Är ofta där. Skön att ligga och vila på, till exempel.

Man kan ligga och spana bort mot fågelbordet. Där är fullt jämt. Matte slutade aldrig ge dem mat, så här är massor av feta små stekar. Men jag tittar mest. Finns så mycket annat som är godare att äta.

Man kan ligga och filosofera en stund

Eller göra roliga miner

Stretcha musklerna

Och sist, men viktigast, ÄTA!

 

Vilken fråga!

För alla oss i blogghuset blev ju lördagen en sorgens dag, när Conny tassade över Regnbågsbron efter huggormsbettet. Vi får verkligen ta del av varandras liv här. Sorger och glädjeämnen, såväl som händelselösa dagar. Tårarna rinner när en vän slutar sina dagar här på jorden, men oftare ändå kan vi skratta åt varandras funderingar och tankar om livet och våra människor.

För min del har det inte hänt så mycket den här helgen. Jag har varit ute nästan hela tiden. Fast i natt började det ösa ner en massa blött, och då ville jag förstås in. Låg där på min stol och väntade och väntade. Inne i mitt hus var det mörkt, och ingenting rörde sig. Efter massor med stunder öppnade matte till slut dörren, och undrade om jag ville in? Vilken fråga, alltså! Jamade med emfas om för henne vad jag ansåg om hennes dröjsmål med dörröppnandet. 

Jo, en sak till har hänt. Vi har fått en kattlucka i altandörren! Jag vet ännu inte om jag kommer utnyttja den så mycket. Kanske när det blir vitt där ute, och man inte vill tassa ut i det kalla. Men Piff håller på att träna på att krypa igenom luckan. Hon älskar att vara på altanen. Puff är litet knasig, hon tassar inte ut, även om dörren är öppen. Ytterst sällan i alla fall. Så olika vi är. 

Ingen vet bättre

Om du -till exempel- känner att torra brödkanter är det som du mår bäst på, så bry dig inte om andras höjda ögonbryn, förvånade blickar eller förmaningar om onyttigheter!

Om just det här ur min klokbok anser jag, att våra människor har en klar fördel gentemot oss katter. Hur enkelt är det inte för dem att verkligen göra det som de känner är bäst? Att modet och beslutsamheten fallerar ibland, är en annan sak. 

Vi katter vet minsann för det mesta vad som är bäst för oss, men våra problem att få önskemålen uppfyllda är svåra, för att inte jama omöjliga. Våra tvåbenta är alldeles för litet samarbetsvilliga. Jag kan ju inte bestämma att 'nu ska jag bara äta blötmat i fortsättningen'. Matte däremot, hon har full frihet att besluta om precis allt hon vill äta. Eller inte äta. 

Ibland verkar det som om det också är ett problem, konstigt nog? För hon läser om än det ena och än det andra som inte är bra. Rentav farligt. Fast nästa månad är det bra igen? Nya bud hela tiden. Jag tror, att det som man mår bra på ända in i själen, det är också rätt. Våga lita på det.

Hoppas nu ni får en riktigt bra helg! Själv ser jag fram emot att få provsmaka nya stickisar. Helt rätt godis för mig, kan jag jama! Vi ses igen på  måndag!

Bästa grejen

Jag gillar min girmus. Sätter mig ofta bredvid den. Ibland sover den. Då får den vara ifred.

Ibland vill den bara gosa en stund

Men rätt som det är börjar den brottas

Då klämmer jag till

 Ännu en seger är vunnen

Att girmusen kom till oss gillar vi fortfarande skarpt, alla tre. Den är väldigt rättvis. Utmanar oss ungefär lika mycket. Matte är oerhört förvånad. Hon trodde inte vi skulle bry oss om så stora djur. I hennes ögon var små möss, bollar och annat pyttigt mycket bättre. Hon har inte alls fattat grejen med att kunna brottas på riktigt, med alla fyra tassarna!

Det är en grej jag inte heller fattar? Hur kattsingen fick de till det, giraffen och musen?

Så får det bli

Här sitter jag och filosoferar. Det är morgon, och jag kom nyss in. Hela vägen från ytterdörren till köket hade jag Piff hängande i baken efter mig, som ett snöre. Aningen irriterande. Men jag är van. Så gör hon alltid. 

Jag har varit ute hela natten. Som vanligt. Matte påstår att jag är ute och rumlar. Fräckt! Hela natten består givetvis av intensivt arbete. Från skymning till gryning. Nu börjar jag känna mig aningen trött. Tanken på en stunds vila känns lockande. Varför inte på min filt i gästrummet? Efter frukost drar jag mig nog tillbaka. Ja. Så får det bli.

Idag var det vår turdag!

Vi fick PAKET idag! Till 'Gustav, Piff å Puff' stod det utanpå. Det var från Hjulia, Smulan och Amanda! Piff kom först fram.

Hon undersökte det noga

Jag ville förstås också kolla. Mmmm, jag kände tydligt att det var något intressant där inne...

Jodå, helt säker var jag!

Matte delade ut bitar från ena påsen. Fast det bara är en helt vanlig tisdag. Sjöbogårdens lax och forell...Riktigt mumsmumsigt kan jag jama.

Fast som vanligt...påsarna är på tok FÖR SMÅ!

Piff och Puff sökte frenetiskt efter smulor. Jag visste av erfarenhet att det var lönlöst. Vem lämnar en smula av underbart godis??

Puff var ännu mera idog. Hon hoppade upp på bänken och hittade den tomma påsen. Som naturligtvis var just - tom...Vilken dag! Först mysig fest i natt hos Dui och Deco, och sedan paket med massor av godis! Nu har man det beviljat!

Vilket slöseri...

Hoppas ni haft en lika härlig helg som jag!? Min kan väl närmast sammanfattas så här:

Jag ligger under hasselbusken och bara njuter av livet. Det är precis lagom varmt. Skönt med litet skugga, men det är ändå inte för hett i solen. 
Vi har tagit det mest lugnt, allihopa. Utom på nätterna förstås. Fast då jamar jag i egen sak. Det är rent märkligt hur alert jag blir när mörkret faller. En helt annan katt, rentav?  All lojhet från solvarma dagar bara rinner av mig, och fram kommer Tigergustav, som med full skärpa och spetsade öron ständigt är beredd på att ingripa mot yttre hot.

Kan också avslöja att jag numera har bytt natthärbärge. Har flyttat till favoritgrannens utesoffa. Den står inne på hans jättestora altan. Där har jag huserat en tid nu. Men när jag känner att det är klockan frukost tassar jag hem, förstås.


I morse jamade jag hej då till husse. Han envisas med sitt åkande till norra landet. Nu blir jag utan att kunna trampa mjukmage i flera veckor. Om jag fick bestämma skulle husses jobb flytta hem till oss i stället. Där han är i norra landet finns inte ens en katt. Vilket slöseri att en så härlig mjukmage vistas där så länge utan att kunna användas...


Oj, nu hör jag Åskar närma sig...bäst att lägga ner här...

Du kan!

Har fått för mig att våra människor allt som oftast inte tror att de ska klara av saker? Eller åtminstone hittar på en massa dåliga saker som kan inträffa, om och när de försöker? Tänker de. I förväg, alltså. Innan de ens har provat! Vad är vitsen med det, undrar jag?

Klart att det kan komma en uggla och norpa musen framför nosen på mig, men inte slutar jag jaga för det! Inte kan man låta bli att göra saker bara för att något man inte vet kommer inträffa kanske händer? "Du kan", jamar jag till matte, när hon ibland tvekar. Och efter en uppmuntrande tass ger jag mig ut på en ny jakt.

Önskar alla som tassar in här en varm och skön helg! På måndag är jag tillbaka. 

Ett utvecklingsområde

Nog är vi katter experter på att hitta sköna platser att sova på?  Våra människor är tämligen fantasilösa därvidlag, tycker jag. Nästan undantagslöst använder sig bara av sina sängar. Kanske används understundom en soffa. Visst är det fantasilöst? Det är ju bara att se sig om! 

Överallt öppnar sig de mest fantastiska möjligheter till avkoppling! Det gäller bara att ha den rätta blicken. Plus känslan för underlaget, givetvis. En bra nos underlättar också. Där får man väl tillstå att de tvåbenta inte har de rätta inbyggda resurserna. För övrigt kan jag dock inte se något hinder för deras utveckling på det här området.

Här demonstrerar jag en helt excellent sovplats. Skulle duga till vilken människa som helst. Helt i lä bakom pallkragen. Det har varit jordgubbar där. En massa överskottsnät ger en mjuk bädd. Till och med att man slipper smuts i pälsen. Bättre säng kan man inte önska sig. Det gäller bara att se möjligheterna!

Man går väl inte på vad som helst

Puff: Snääälla Gustav...jag GILLAR dig...kan inte jag få smaka...bara liiitet?

Gustav: slurp, slurp, slicka, slicka

Puff: Du e' bara BÄST...titta ja' e' inte rädd för dig mer...snälla...

Gustav: slurp, slurp, slicka, slicka

Gustav: Raaap...det var nog allt. Vart tog du vägen Puff? Du ska få allt som blir över...en bit...nä, TVÅ!

Puff: VA? Tomt???

Puff: Nä, kolla...*pustar ut*...han HAR lämnat...så mycket att man får svälja en gång i alla fall!

Små smulor är faktiskt också kyckling. Och det var min mat. Så det så. Inte ett dugg orättvist är det. Och förresten är hon så där inställsam bara när hon vill tjuva min mat. Går jag inte på. Har väl varit med förr.

Lätt som en plätt?

Nu ska med en gång jamas, att det är på mattes initiativ som det här skrivs. Något motvilligt måste jag ändå tillstå, att jag inte har så mycket emot det.

Kanske vet ni alla vad det är för något på bilden? En tablettspruta. För mig var den en ny bekantskap till för några dagar sedan. Matte hittade den på ett apotek, och kom entusiastiskt hem och visade den för mig. "Nu, Gustav, kommer det gå lätt som en plätt att ta tabletter", påstod hon. Givetvis ställde jag mig ganska skeptisk. Särskilt som jag inte vet vad 'en plätt' är?

Härom dagen lyfte hon upp mig, och placerade mig i sitt knä. Av erfarenhet blev jag direkt misstänksam. Nog kände jag, att detta inte var något 'kom-och-gosa-tillfälle'. Så stack hon in sprutan i munnen, och jag kände något jag måste svälja. "Nu var du duktig, Gustav" sa matte. Jag förstod inte riktigt varför jag fick beröm? Mycket märkvärdigt. Men tydligen hade jag tagit en tablett utan att tänka på det. Den hade suttit längst ut på sprutan, och sen for den bara långt in i munnen när matte tryckte på den.

Förut har jag fått Axilur i maten i tre dagar för att bli av med mask i magen. Det gick bra första dagen, dåligt andra, och inte alls tredje dagen. Urk smakade det, och ändå smetade matte eländet på pälsen. Det är mot den bakgrunden som jag kan rekommendera den här sprutan, trots att all sprutanvändning bär mig emot. En tablett Milbemax gick faktiskt ner. Lätt som en .....plätt?   

Hej igen! Jag är tillbaka!

Jag är tillbaka! Nu har hon jamarn i mig fått vila sig nog, min sekreterare. Lämpligt nog passade hon på att vara sjuk samtidigt med ledigheten. På så vis blev det ju ingen extra frånvaro här. Så ska det vara.

Det bästa med den här sommaren -så här långt- är att så få Inkräktare visat sig. Vanligtvis brukar ett antal dyka upp och hävda äganderätten här. Hittills har det bara varit någon enstaka fridstörare. Och det allra, allra bästa är att jag sluppit ta till mitt grövsta artilleri för att mota bort dem, och därmed sluppit sura efterräkningar. Besök hos sticktanten, alltså. Hon som alltid verkar stå med en spruta i högsta hugg. Kanske är ett fastväxt attribut på vettisar?

Nu är jag nästan aldrig inne i mitt hus. Det finns liksom ingen anledning. Bara på morgnarna, då kommer jag in för att få frukost. God sådan alltså, inte de där torrisarna som jämt står vid min uteplats. Varje kväll, när det börjar bli mörkt, kommer matte ut och frågar om jag vill komma in? Och varje kväll besvarar jag inbjudan med ett artigt nej tack. Nu har hon åtminstone slutat tjata på mig, som hon gjorde i början. Jag menar, jag är faktiskt vuxen och bestämmer själv över mitt liv!