Hej igen! Jag är tillbaka!

Jag är tillbaka! Nu har hon jamarn i mig fått vila sig nog, min sekreterare. Lämpligt nog passade hon på att vara sjuk samtidigt med ledigheten. På så vis blev det ju ingen extra frånvaro här. Så ska det vara.

Det bästa med den här sommaren -så här långt- är att så få Inkräktare visat sig. Vanligtvis brukar ett antal dyka upp och hävda äganderätten här. Hittills har det bara varit någon enstaka fridstörare. Och det allra, allra bästa är att jag sluppit ta till mitt grövsta artilleri för att mota bort dem, och därmed sluppit sura efterräkningar. Besök hos sticktanten, alltså. Hon som alltid verkar stå med en spruta i högsta hugg. Kanske är ett fastväxt attribut på vettisar?

Nu är jag nästan aldrig inne i mitt hus. Det finns liksom ingen anledning. Bara på morgnarna, då kommer jag in för att få frukost. God sådan alltså, inte de där torrisarna som jämt står vid min uteplats. Varje kväll, när det börjar bli mörkt, kommer matte ut och frågar om jag vill komma in? Och varje kväll besvarar jag inbjudan med ett artigt nej tack. Nu har hon åtminstone slutat tjata på mig, som hon gjorde i början. Jag menar, jag är faktiskt vuxen och bestämmer själv över mitt liv!