Jodå, den lilla myggan är kvar...

Jodå, nog är den envisa lilla myggan är kvar i mitt hus!

Och min svans är irriterande intressant för henne?

Hon dyker upp ÖVERALLT!

Lurpassar på lömska ställen. Högt...

...och lågt.

Och svansen är i ständig fara!

Hördu, nu är jag rätt trött på dina attacker, tror du måste få en liten tilltassning! Passa dig!!!

Håhåjajam, tur jag kan vara ute hela dagarna! Dagens småglin har inte minsta respekt för oss äldre! Inte var jag väl sån? Kan jag inte minnas? För övrigt har jag haft fullt upp med att ta tass om mina gäster den här veckan. I morgon kommer ett stort gäng igen, men sen får jag litet ledigt. Förutom all tillsyn hos några favoritgrannar. De blir så besvikna om jag inte hälsar på. Men det blir säkert tid över till vila under hasselbusken också. Prioritering är viktigt!

Vet inte vad jag ska tycka?

Matte, vad ÄR det här du har släppt in i mitt hus?

Hon bevakar mig när jag äter...

...och gömmer sig överallt där jag tassar?

Försöker till och med mopsa upp sig ibland!

Och blir extra modig bakom ett stolsben *suck*

Fast litet förstånd har hon ändå...

 

 

Och här är det JAG som bestämmer, fatta det, lilla kryp!

Det är långt till en parkering i Spanien

Först vill jag tacka för allt deltagande i sorgen efter Puff. Det var verkligen en nattsvart måndag. Att beröva någon livet är fruktansvärt, hur rätt det än kan vara. Och det går inte att förbereda sig för styrkan i sorgen och saknaden efteråt.

Men ödet hade något väldigt oväntat i beredskap till mig. Jag fick ett mail från tjejen som driver det utmärkta katthotellet våra katter brukar bo på. Hon hade fått en förfrågan. Kände hon till någon som kunde ta hand om en kattunge? En av deras hundar var aggressiv mot den, och det var fara för kattens liv. 

En kattunge??? Nej, nej, nej, det fanns inte på kartan! Och inte nu, det var alldeles för tidigt. Dessutom är vi väl för gamla för en kattunge? Nä....eller? Det var som om någon knackade mig på axeln och sa "här får du en värdefull gåva, varför har du så många invändningar?" Och jag funderade litet till. Och ännu litet till. Att ingen, varken människa eller katt, har några garantier för en morgondag. Kanske överlever hon oss, kanske inte.

Så jag bestämde mig för att ge upp motståndet, och bara flyta med. Min man hade varit positiv från första början. Jag tänkte, att är det meningen, så är det, och då blir det av. Och måndags kväll var vi och hämtade lilla Lisa! Fick då höra hennes dramatiska historia.

Familjen hon bodde hos har också hus i Spanien, och det var i början av deras semester där som det hände. Jag minns inte riktigt var de hade varit, men jag tror de hade åkt från en parkering, och när de stannade efter att ha kört någon mil i högt tempo hördes ett jamande från motorutrymmet. Där satt en skräckslagen liten katt! Lyckligtvis var detta en djurälskande familj. De tog henne till veterinär, fick henne vaccinerad och insatt ett chip. Hennes födelsedatum sattes till 20 februari.  Sedan fick hon ett spanskt pass, och kunde följa med hem till Sverige när det blev dags för hemfärd, ca tre veckor senare.

Men, de hade ett problem. Den ena av familjens hundar kunde inte tåla nykomlingen. Hemma i Sverige var den van vid att en katt fanns i familjen, men den här nya...risken var stor att hunden skulle bita ihjäl kattungen.

Tre dagars bilresa senare var de tillbaka i Sverige. Hon hade varit helt lugn hela resan. Och det var hon också på färden hem till oss. Fast den varade ju bara en timme, förstås!

Hon verkade känna sig hemma direkt. Spinner bara man ser på henne, äter glupskt och går på lådan som hon ska. Och, till min stora förvåning, sover lugnt vid min sida hela nätterna! Jag var nog beredd på en hel del nattbus! I morgon, torsdag, ska vi till veterinären, hon måste gås igenom i Sverige också innan hon kan försäkras.

Visst är det märkligt hur en kedja av händelser länkas samman på ett nästan onaturligt sätt? Hur sannolikt är det att en liten katt från en plats längst nere i södra Spanien skulle hamna hos oss?

Nu hoppas jag bara att jag fattade rätt beslut. Det känns så. Piff och Puff lever vidare i mitt hjärta. Men jag får också glädja mig åt det nya, lilla livet som anförtrotts mig. Och skulle jag trilla av pinn' i morgon finns många i min närhet som skulle se till att Lisa får det bra.

Gustav och Lisa har ännu inte träffats. De ska få känna varandras dofter några dagar först. Jag har satt in två dosor Felliway Friends, och visst tror jag det kommer gå bra. Men Gustav får väl berätta själv så småningom!


 

Älskade lilla Puff, nu är du på andra sidan bron

Älskade, älskade lilla Puffen, jag blev tvungen att släppa 

dig och låta dig tassa vidare. Behandlingen mot det onda i din mage blev för tuff för dig. Du mådde så illa av den på slutet, fast du fick tabletter mot det. Förra tisdagen gav jag dig därför sista cellgiftstabletten i hopp om att du skulle må bättre. Tänkte, att utan cellgifter kanske du får några bra månader? Så blev det inte. Du slutade äta nästan helt. Varje gång du gick till matskålarna hoppades jag. Ibland tog du några små kulor. För det mesta nosade du bara, och tassade därifrån. Blötmaten ratade du helt. 

I morse fick du kväljningar, och jag såg att du mådde dåligt. Jag förstod att samtalet nu måste ringas, att jag måste bortse från min egen sorg och saknad efter dig. Du lilla katt, som blev mig så oändligt tillgiven sedan din syster dog för två år sedan. Du höll alltid koll på var jag var, och hoppade snabbt upp i mitt knä när jag satte mig. Då lade du dig litet på sidan på min vänstra arm, så jag kunde klia magen. Och så skulle jag samtidigt hålla i baktassarna och smeka dem. Då njöt du som allra mest. 

När vi varit borta stod du alltid beredd precis bakom dörren, med välkomnande, och litet förebrående, jamanden. Och närmade jag mig köksbänken kom du springande i hopp om något gott. Ja, det gjorde du till och med på slutet. Och igår kväll fick du faktiskt behålla den lilla biten fisk du fick. Det var det sista du åt. 

Ikväll får jag lägga mig utan att du hoppar upp och lägger dig på mina ben. Och inte blir jag väckt i gryningen av att du kommer och jamar och krafsar på kudden för att du vill ha en stunds kel. Du var en katt som krävde min uppmärksamhet och kärlek, och det kommer vara ett stort, stort tomrum efter dig.

Du såg att jag var hos dig, ända till slutet, och jag höll dig i min famn när du tassade över regnbågsbron. Saknar dig oändligt, men är så tacksam för all kärlek du gav mig under alla år du bott här. Älskade, älskade lilla Puffisen...

Matte


 

Nä, inte nu igen!

Nä, inte nu igen!!! Blev idag jagad av en hund, precis likadan som den som skällde ut mig så väldigt när jag låg hemma på min trappa. I morse var jag ute på patrullering på en av granntomterna, när jag helt plötsligt hörde ett våldsamt skällande, och fick syn på hunden som kom rusande mot mig. Den sprang fort, men jag sprang fortare! Har lyckligtvis fixat en grop under staketet mellan våra tomter, en bra genväg i vanliga fall. Kunde inte passat bättre en sån här gång! Hittade husse ute på min tomt. Han förstod förstås vad som var på gång, och hjälpte mig in. Igen! Sen hade jag ingen lust att tassa ut förrän på eftermiddagen. 

Tycker det här med otrevliga hundar börjar upprepa sig litet

Här under känner jag mig helt trygg

väl ofta? Annars njuter jag av sommaren, och är ute hela dagarna. Av någon anledning har jag inte känt för att vila under hasselbusken? Kanske för att jag inte kunnat lita på att luften ska hålla sig torr? I stället ligger jag för det mesta under en mojäng som sitter på huset. Där kommer vanligt regn inte åt mig. Skulle det vräka ner får det i stället bli växthuset, som alltid står öppet. 

Om jag slapp dessa lösspringande hundar skulle tillvaron vara perfekt! Men ganska perfekt är inte så illa, det heller!