Älskade, älskade lilla Puffen, jag blev tvungen att släppa
dig och låta dig tassa vidare. Behandlingen mot det onda i din mage blev för tuff för dig. Du mådde så illa av den på slutet, fast du fick tabletter mot det. Förra tisdagen gav jag dig därför sista cellgiftstabletten i hopp om att du skulle må bättre. Tänkte, att utan cellgifter kanske du får några bra månader? Så blev det inte. Du slutade äta nästan helt. Varje gång du gick till matskålarna hoppades jag. Ibland tog du några små kulor. För det mesta nosade du bara, och tassade därifrån. Blötmaten ratade du helt.
I morse fick du kväljningar, och jag såg att du mådde dåligt. Jag förstod att samtalet nu måste ringas, att jag måste bortse från min egen sorg och saknad efter dig. Du lilla katt, som blev mig så oändligt tillgiven sedan din syster dog för två år sedan. Du höll alltid koll på var jag var, och hoppade snabbt upp i mitt knä när jag satte mig. Då lade du dig litet på sidan på min vänstra arm, så jag kunde klia magen. Och så skulle jag samtidigt hålla i baktassarna och smeka dem. Då njöt du som allra mest.
När vi varit borta stod du alltid beredd precis bakom dörren, med välkomnande, och litet förebrående, jamanden. Och närmade jag mig köksbänken kom du springande i hopp om något gott. Ja, det gjorde du till och med på slutet. Och igår kväll fick du faktiskt behålla den lilla biten fisk du fick. Det var det sista du åt.
Ikväll får jag lägga mig utan att du hoppar upp och lägger dig på mina ben. Och inte blir jag väckt i gryningen av att du kommer och jamar och krafsar på kudden för att du vill ha en stunds kel. Du var en katt som krävde min uppmärksamhet och kärlek, och det kommer vara ett stort, stort tomrum efter dig.
Du såg att jag var hos dig, ända till slutet, och jag höll dig i min famn när du tassade över regnbågsbron. Saknar dig oändligt, men är så tacksam för all kärlek du gav mig under alla år du bott här. Älskade, älskade lilla Puffisen...
Matte
Inlägg
