När man säger 'hej då'

Och det är precis vad jag tänker på just nu. För nu måste jag överge er jättelänge. Sexton dagar!!! Det är så lång tid, att jag nästan inte kan föreställa mig det? Alla övertalningsförsök att slippa detta har naturligtvis inte resulterat i något. Nädå. 

Här har bokats rum på pensionat igen. Mitt lyxpensionat, påstår matte. Jodå, nog gillar jag människan som ger mig mat där. Och rummet är väl rätt okej. Om det inte vore för en sak. Det är låst! Jag har minsann sett i fönstret där, att det finns massor med spännande saker att upptäcka utanför. Det får jag aldrig någon chans till. 

Jag får väl använda tiden till att fundera på allt jag ska tassa ner när jag är tillbaka igen. Då ska jag jama om hur många stjärnor jag tilldelar pensionatet den här gången. Och om jag får några justa grannar. Men mest av allt ska jag tänka på vad härligt och roligt det ska bli att få träffa er alla igen!

Hoppas ni kommer ha det bra den här tiden, allihopa! Jag är tillbaka måndag 10 oktober.

Nosbuffar är bättre! (Fast inte på möss)

Kolla de här huggisarna!

Jag är rätt stolt över dem, fungerar mycket ändamålsenligt. Det vet ju ni också, de av er som kan var ute utan vidhängande människa, hur bra vi är på att använda gaddarna. Även när vi lätt skulle kunna sticka hål på vad som helst, nästan, vet vi precis hur hårt vi ska bita ihop, utan att maten skadas. Ibland vill vi ju bara bära den en liten bit, och leka jaktleken en stund till.

Det är nog tur för våra människor att vi är skickliga tryckreglerare. Tänk om vi skulle använda våra resurser fullt ut när vi skojar med dem! Nä, det är nog klokare med nosbuffar!

Jag är inte snäll alla gånger

 Mmmm, de' va' inte så dumt, de' här

 

Va' jamar du? Hungrig?

De' e' jag med!

Jamarhungrig!

Oj då...det tog visst slut...sorry Puff...

De får ingen jaktlicens!

Det har varit litet rabalder här hemma. Tyvärr var jag ute på jobb, och har bara fått det berättat för mig. Hade jag vetat vad som hände där inne, hade jag givetvis ilat in.

Det började visst i köket. Matte och Puff var där. Helt plötsligt ser matte en enorm spindel springa över köksgolvet, mitt framför Puff. Som gör...ingenting! Matte trodde inte sina ögon, för Puff brukar jaga allt som rör sig. Spindeln försvann in under kylskåpet. 

När matte såg den här sortens spindlar för första gången, tänkte hon "så stora spindlar finns inte i Sverige". Nu är det flera år sedan hon såg någon. 

Hur som jamat, spindeln försvann, och det var inte mycket att göra åt det. Några timmar senare, när matte satt framför datorn med Piff i knäet, såg matte hur Piff lyfte huvudet litet och intresserat studerade något på mattan. Spindeln igen! Nu med full fart över kontorsgolvet. Piff hoppade ner, lagom för att se den försvinna in under ett skåp. 

Nu fick matte tydligen nog. Hon kände att hon inte skulle kunna sova med vetskapen att den skulle kunna komma i sängen. Så hon stängde både dator och dörr, och placerade ett trasigt lakan framför springan vid tröskeln.

På morgonen beväpnade matte sig med snabeldraken, och försökte dammsuga överallt, under alla skåp. Men om den ligger i drakens mage, eller kommer överraska igen, det får vi se.

Och tänk, allt detta besvär bara för att jag inte var hemma! För inte hade jag varit rädd för en spindel, hur stor den än var. Piff och Puff, vilka urusla jägare.... 

Jag kan bli sur på allvar

Här har det varit en ganska lugn helg. Min favoritgranne har kommit tillbaka. Och kan ni tro, han hade varit i tyska landet! Men hade han med sig någon leverkorv till en svältande grannkatt? Icke! Han skyllde på att han var på ett helt annat ställe. Inte där leverkorvsaffären var. Det tror jag så mycket jag vill på. I tyska landet finns det säkert leverkorv i varenda butik.

Nu har han lovat, att när han åker dit nästa gång, ska han ta bilen. Och då ska han köpa min älsklingsmat. Det är nog säkrast för honom, annars kanske jag blir sur på allvar.

Annars har det inte hänt så mycket. Jag tror att jag slopar utelivet på nätterna nu. Känns aningen kyligt i pälsen. Så jag har lagt om rutinerna, och tar kväll en stund efter att det blivit mörkt. Man får anpassa sig. Och vara glad så länge som det bara är aningen kyligt!

Det här måste vi jobba på!

Våra människor är rent ut jamat helt värdelösa på att sitta stilla och njuta, tycker jag. Och jag förstår inte varför? För oss katter tillhör ju detta baskunskaperna. Att stanna upp. Se oss omkring. Notera. Utan att genast fundera över det arbete, vi ännu inte utfört.

Här har vi alltså en stor och viktig uppgift att fylla. Våra människor måste helt enkelt bli bättre på denna konst. Kanske kan man inte begära att de ska kunna ta den här stunden lika ofta som vi. De stackarna har, vad jag förstår, bundit upp sig i allehanda projekt, och kan inte disponera sina dagar lika fritt som vi. Naturligtvis en planeringsfråga, men jag tror inte det är något vi kan ändra på.

Vad vi däremot kan göra, är att jama ifrån litet då och då, att nu, nu sätter vi oss ner och bara njuter en liten stund. Kanske tittar på molnen på himlen. Eller blundar, och tänker på något som får oss att må bra. 

Gör detta särskilt när du ser att dina människor är jäktade, oroliga eller så. Det är då en stilla stunds njutning behövs som allra mest.

Nu blir det helg igen. Önskar förstås alla mina kompisar en jamarskön sådan! Vi tassas igen på måndag!

Vi katter vet bättre

Någon som trodde att grässtrån, det är väl ingen större skillnad på det ena eller andra? Säkert är det en allmän uppfattning hos våra tvåbenta. För övrigt har de en smått sadistisk inställning till detta härliga tilltugg. Utan urskillning klipper de ner alla ljuvligt saftiga strån så att man knappt kommer åt dem.


Vi katter vet bättre. Att välja ut det bästa grässtrået är en konst, som kräver ett väl utvecklat luktsinne. Ibland får man gå igenom rätt många innan man hittar det strået.

Hmmm...bra arom, med inslag av mus och spindel...

Vilken skräckupplevelse!

Igår kväll var jag med om en jamarhemsk upplevelse. Det är nästan så morrhåren darrar litet fortfarande. 

Klockan var inte så mycket ännu. Absolut inte dags att fundera på sovfåtöljen. Jag var ute på min sedvanliga kvällspatrull, när det helt plötsligt, och utan att jag anat något, kom en skällis rusande i mörkret. Jag lovar, den var alldeles galen! Naturligtvis lade jag alla tassarna på ryggen, och sökte skydd på min altan. Hunden stod där nedanför och lät som...jag vet inte hur jag ska beskriva det. 

Matte kom springande, för hon trodde att det var någon som höll på att misshandla en hund, så hemskt lät det. Men när hon kom ut såg hon bara en stor käft som vrålade, med en liten lampa som blinkade där under. Hunden skällde på matte också. Hon sa åt den att vara tyst, och då lommade den iväg. 

Jag kände mig väldigt nervös, och tittade oroligt ut i mörkret. Måste försäkra mig, att den inte kom efter mig. Sedan tassade jag förstås in, och hade ingen lust alls att vara ute mer den kvällen. Undrar just var hundens människa höll hus? Jag betackar mig definitivt för såna här visiter på min egen tomt. 

Då blir det min tur

Alltså, man kan verkligen ifrågasätta mattes omdöme. Undrar just vad hon skulle säga om att få sin bild utlagd till allmän beskådan, med tungan ute sådär?? Nä, just det! Skulle nog bli njet och veto direkt.

Jag önskar jag kunde jama att jag just avnjutit en läcker måltid från någon av mina restauranger, men de har varit sorgligt utan råvaror ett tag. Hoppas det kommer nya leveranser snart? Nä, jag bara putsade mig litet inför kvällen, och då passade hon på, den fulingen. Nåjam, det kommer väl en tidig morgon, när somliga mattar vill sova och alerta katter vill ut. Då är det min tur att passa på.
  

Det är nog som det ska vara

Det har varit en bra-och-dålig-helg. Börjar med det braiga. Vädret! Sommar igen! Ligga ute i solen och bara ha det hur mysigt som helst. Precis perfekt lagom pälsvarmt. Till och med behaglig temperatur på nätterna. Det var det bästa med helgen.

Det fanns mindre bra saker. Både min husse gav sig iväg och min favoritgranne! Husse till norra landet igen, och grannen till något kalas. Tyvärr inte i leverkorvslandet, det hade varit en högst förmildrande omständighet. Så för min del har helgen varit både mjukmage- och leverpastejfri.

Dessutom var matte på dåligt humör hela lördagkvällen. Och natten. Jag kom in för att få mig litet kvällsmat, men det var knappt hon såg mig. Hon menade, att hon höll på med någon slags jobb på datorn. En hemsida? Mitt hem har många sidor, men jag har svårt att tro att man kan göra dem på datorn?
Hur som jamat, så var matte och datorn ovänner! Väldigt mycket osams! 

Jag var medkännande och sällskaplig i det längsta, men till slut tröttnade jag på hennes suckande och stönande, och tassade ut mitt i natten. Där var det åtminstone lugnt. När matte öppnade dörren framåt klockan halv tre, hade jag ingen lust att chansa, utan stannade kvar där ute. Ångrade det beslutet en del, när Åskar kom på flera besök på morgonen. Fast jag hade förstås mitt växthus att tassa in i.

När Åskar väl flugit iväg, kom både solen och matte fram. Det sistjamade innebar en efterlängtad kaninfrukost. Ja, i min skål, alltså. Med sås. Ännu har matte inte börjat jaga.

Som jamat, bra och tråkigt blandat. Det är nog som det ska vara. 

Viktigt

Även om vår huvudsakliga uppgift är att hjälpa andra och finnas där för dem, får vi inte glömma detta. Hur viktiga vi är för oss själva. Även när andra ibland inte uppskattar eller förstår det jag gör, kan det vara viktigt för mig. Och det räcker!

Det finns människor, som inte tycker de är viktiga. Att andra är mycket duktigare, bättre och klokare. Men då vill jag att de ska tänka på oss katter. Somliga är raskatter med fina stamtavlor, och andra är som jag. En del katter har man till och med inte velat att de skulle födas. Men visst tycker ni att allas våra liv är lika mycket värda? Man blir varken bättre, duktigare eller klokare för att man föds till det ena eller andra. Inte människor heller! Man ska inte se sig själv med andras kritiska ögon.

Därför struntar jag numera också i vad Piff och Puff anser om mig. Jag är en bra katt, precis som jag är.

Ska vi den här helgen ge de människor vi umgås med litet extra uppmuntran och respekt? Det är nog inte alltid så lätt att vara människa heller. Vi tycker ju att de är litet knepiga och har fel många gånger, men det är bäst att de får känna att de duger!

Det är vad jag tror, och med dessa jam vill jag önska er alla en bra helg! Vi tassas igen på måndag.

Jag har fått ett nytt jobb!

Jag passar på att ta igen mig litet i väntan på nästa kund

Härom dagen var jag ju inte helt nöjd med husses respons på mina ambitioner att hjälpa till med kontorsarbetet. Men man kan inte hänga svans för det. Nu har jag kommit på en ny funktion och uppgift för mig här på kontoret. Ja, vi har vår arbetsplats hemma. Matte och husse, de jobbar i ett enda rum. Det är inte så mycket att jama om, men de kallar det arbete i alla fall. Mitt arbetsfält inbegriper naturligtvis oerhört mycket mer än detta enda rum. 

Utomhus har arbetsuppgifterna varit tydliga och klara, men på kontoret har jag haft en del svårigheter att få bra riktlinjer? Mina försök har alltför ofta mötts med negativa reaktioner. Därför är jag mycket nöjd med att ha hittat en passande uppgift, som dessutom gillas av matte och husse. Jag har blivit kundmottagare! Det är en viktig uppgift att se till att de som kommer känner sig välkomna. Kanske är det litet skryt, men kan man tänka sig någon mer kvalificerad för det här jobbet?

Tur att man inte är hund

På min strand springer det en massa skällisar. Jag är tacksam att jag inte är född till hund. De måste lyda. Alltid. Bara då är de väluppfostrade. Många av dem som springer på min strand är inte det. Därför är det ofta ett väldigt skrikande och visslande här utanför. Ibland ryter människorna som lejon. "Kom hiiiiit" ropar de högt och argt! Jag skulle då aldrig komma om min matte lät så där! Skulle lägga alla tassarna på ryggen och fly.

På sätt och vis kan jag alltså tycka litet synd om skällisarna, som måste ha det så här. Man vill ju ha frihet att fatta egna beslut. Samtidigt vill jag förstås, att de inte ska bestämma sig för att de ska ranta omkring ohejdat på Mitt Område. Det är inga lätta frågor, det här. Bara att konstatera, att det är en jamarns tur att man blev född till katt!

Otacksamt

Vad då, kan du inte jobba, husse? Ligger i vägen?

Men ser du inte att du måste trycka på den där entertangenten nu, annars blir det inget?!

Strunta i det då...du får väl klara dig utan min hjälp om det ska vara på det viset!

Du tror du kan allt bäst...*mutter*

Jag som har bloggat så länge vet minsann hur det ska va'

Jag tassade väl på hans självkänsla...äh, man får ha överseende med dem, människorna...

Nästan osynlig

Den här helgen har vi inte träffats så mycket, mina människor och jag. I lördags rymde de redan tidigt på morgonen, och kom inte hem förrän sent. Som vanligt tassade jag fram och hälsade dem välkomna, men sedan fortsatte jag mitt arbete direkt. Det hade ju blivit sommar igen, så det var rena fröjden att nattjobba. 

På söndagen var jag inne bara som allra hastigast för att kolla om det fanns kvar någon blötmat? Frukosten hade jag hoppat över. Det är ju då som blötmaten brukar serveras. Matte hade sparat litet, och jag åt upp allt utom de obligatoriska två bitarna. Vet inte varför jag nästan alltid lämnar två bitar? Det har bara blivit så. Puff ser sedan till att skålen blir renslickad. 

Efter den rundan inomhus blev det utejobb ända till måndag eftermiddag. I det helt perfekta vädret kändes det inte som något större offer. Visserligen började det komma blött på natten, men mitt växthus stod öppet och mat fanns i skålen. 

Idag på eftermiddagen tyckte jag ändå att jag borde ge mig känna, och satte mig under bilen att vänta. Då var det nämligen rejält med blött i luften. Skyndade mig in när matte öppnade dörren. Och visst, det var väl mysigt att vara inne en stund och få litet i magen, men sedan fick hon allt öppna dörren för mig igen. Fast nu var jag klok nog att välja min dörr. Den, där maten och mitt lilla hus står. Där har jag tak över huvudet, men full frihet att ge mig iväg när jag vill. Och frihet, det är det bästa som finns!

Men ikväll måste jag allt komma in, kom jag på. Matte har lovat extra godis, fast det är måndag. Idag är det nämligen precis nio år sedan jag flyttade in här i mitt hus! I stort sett har jag varit nöjd med mina människor, även om det finns vissa beteenden att finslipa på. Nio år...det är en lååång tid! 

Hur skulle det vara?

Ibland kan man ju tänka som så, att det vore allt perfekt att få leverkorv och vitfisk till mat varje dag, och dentisar och stickisar som litet extra godis däremellan. Allt det gottaste, och alltid.

Men när skulle det då bli fest? Jag skulle vilja jama en lovsång till vardagen. Alla de helt vanliga dagarna, när ingenting särskilt händer. Dagarna man inte minns. De flesta i livet. En del människor kallar dem för tråkiga. Det förstår jag inte? Jag tycker de är sköna. Men när livet emellanåt bjuder till fest ska man förstås passa på, delta i kalaset och njuta allt vad man kan. Det är tur att vardagen finns, så man kan uppleva skillnaden.

Idag är det fredag. Ofta innebär det att våra människor är litet extra glada, och delar med sig av den glädjen till oss. Man får sig en extra godbit tilldelad på kvällskvisten. Det är härligt att ha något att se fram emot!
Önskar er alla en skön sensommarhelg, och att den utlovade solen verkligen kommer värma oss!
Vi tassas igen på måndag!

I

Tre i rad

Här ligger vi på rad. Ja, Puff har precis rest sig för att påbörja en undanmanöver och rädda sig in i sovrummet. Hon är ju så rädd för mig. För henne duger bara matte. Ni skulle se Puff, när hon springer efter matte överallt, hoppandes upp på alla möbler efter vägen. Allt för att bli kliad. Aningens överdrivet, enligt min mening. Dessutom är det ett väldans jamande hela tiden.  Tur för matte och husse att det finns åtminstone en lugn, stabil och pålitlig katt här i huset. Inga namn jamade.

Piff är väldigt litet inne annars. Sedan hon kom på knepet med att få upp kattluckan, är hon nästan jämt på altanen. På morgnarna, vid frukosten, träffas vi. Jag låter mig nosas på ingående. Särskilt min shoo-bricka tilldrar hennes intresse. Lika intensivt varje morgon. Jag låter henne hålla på. Väl vetandes, att häftiga rörelser kan utlösa obehagliga reaktioner från henne.

När jag tänker efter, var det faktiskt väldigt längesedan vi hade något större gruff. Jag menar, det var längesedan jag blev påhoppad, kload och nafsad. För jag muckar minsann aldrig gräl.