Helt plötsligt...

Helt plötsligt dök det i helgen upp människor i nästan alla hus runt omkring? Inget jag har emot, precis, min inställning till de tvåbenta är allmänt positiv, men en viss osäkerhet infann sig ändå. Mest fundersam blev jag på de närmsta grannarna söderut, de som brukar ha med sig en riktigt skällig, och i mitt tycke otrevlig, hund. Men den här gången hade jag tur. Den hade tydligen fått stanna hemma. 

Om ni läst min blogg en längre tid, vet ni, att jag en gång gett den hunden en riktig läxa. Det var på den tiden, som min bonussyster Piff levde. När hon var på inspektion rätt nära staketet till grannen, kom hunden farande och gav henne en rejäl utskällning. Detta oskick uppmärksammade jag, och tassade med bestämda steg fram till staketet, lyfte tassen och gav honom en rak höger på nosen. Tror han blev rätt snopen? 

Nu finns inte Piff mer, och hunden var inte här, så inga insatser av den kalibern har behövts. Faktum är att jag tagit det rätt lugnt. Tror att ta-det-lugnt-säsongen har inletts på allvar?

Tur på flera sätt

Jag har avnjutit en riktigt lugn och skön helg. Till och med den skällande hunden på granngården har hållit sig borta. Alltså har jag haft litet större ytor att bevaka. Bakom Restaurang Pipiga Pilfinken, som har begränsad verksamhet så här års, har jag gjort en grop under staketet in till hundgrannen. Gropen är precis lagom stor så att jag tar mig igenom, men lyckligtvis har skällisen aldrig försökt utnyttja den. Om han vore litet framåt skulle han lätt kunna göra den stor nog med sina tassar. Tur han inte är den företagsamma typen!

Det är förmiddagarna jag ägnat åt allmän inspektion av de delar av mitt Område som varit åtkomliga. Då har mina människor fått klara sig själva. Men efter lunch har jag tittat till dem litet då och då. När de kommit ut, förstås. Inne har jag ju inte velat vara i det härliga vädret. Har följt med dem till trappan när de gått in, men artigt tackat nej till inbjudan att följa med. 

Fast igår tassade jag in tidigare än vanligt. Kände i magen att det var middagsdags. Och, gissa vad, vi fick en tvårätters meny! Först vitfisk, och sedan blötmat! Efter det var jag rätt nöjd med att vara inne, även om kvällen blev aningen längre än vanligt.

Men vad tänkte han?

Jag har haft en aningen obehaglig eftermiddag. Min favoritgranne, som jag känner som en förståndig tvåbening, måste drabbats av en tillfällig sinnesförvirring. På hans tomt huserade nämligen en stor och lurvig hund. Efter vad jag förstår med grannens tillåtelse?

Det var litet svårt att förstå vad som var för och akter på åbäket, man fick ta det på var skället kom ut. För det gjorde det. Hela tiden. Under ständigt rusande kors och tvärs.

Till slut fann jag mig nödsakad att avvakta inomhus. Satte mig i spaningsposition på skrivbordet, och höll stadig uppsikt, så att inget förirrande skulle ske in på min tomt.

Inte förrän det varit lugnt och tyst en lång stund återupptog jag mitt arbete där ute. Hoppas nu att det här var en engångshändelse. Förstår inte vad grannen tänkte på?

Högsta säkerhetsposition intagen

  

En ovanlig sommar

Mjaou på er! Först av allt, jamars mycket tack för alla trevliga kommentarer jag fick när jag tassade på semester! Och matte uppskattade all spinn- och kurrterapi som ni sände, tack, tack! Att ha henne liggande i sängen i tre veckor har varit litet frustrerande. Jag har ju velat både hålla henne sällskap och hålla ordning på Området. Nu har hon äntligen kommit upp, och jag kan odelat ägna mig åt utelivet.

Kanske ska jag se det som tur, att det varit ganska mycket regn de här veckorna? Att vara inne en stund då har inte varit någon särskilt stor uppoffring. Och vet ni vad, ännu har inte en endaste inkräktare tassat in här! Har inte ens haft besök av någon lösspringade skällis på min tomt. Så lugnt har det aldrig varit förut under de här veckorna. Ja, lugnt och lugnt, hunden på granntomten skäller som vanligt ut mig och alla andra som rör sig. Är glad att han inte kan hoppa över staketet.

Matte och jag har förhandlat om hur vi ska tassa här den närmaste tiden, och det blir ungefär på halvfart. Vi har en del att ta igen, båda två. Hoppas ni får mycket sol i pälsarna!

Att dubbelarbeta tar på krafterna...

   

Tokiga tvåbeningar och läckra stekar

Igår kom alla mina bästa människor på besök. Jag gillar när det blir alldeles fullt av händer som vill klappa mig. Har inga problem med minisen heller. Vill han ta på mig litet, så får han. Puff, den fegisen, flydde i panik för honom och gömde sig långt in under sängarna.

Jag tyckte att vi hade en riktigt trevlig samvaro hemma i mitt hus, men när vi ätit gav sig alla iväg ner på stranden. Blev litet villrådig hur jag skulle tackla det?  När också matte stegade iväg ut igenom grinden, följde jag ändå efter. 

Men hallåjam matte...vart ska du?

Jag gillar inte när mina människor ger sig iväg utanför min tomt. Den här kvällen ogillade jag det mer än vanligt, för det var inte som det brukade på stranden. Framför allt fanns en massa skällisar där. Ändå trotsade jag faran, och följde efter matte en bra bit. Stunderna jag pausade, och överlade om en fortsatt färd var värd faran, blev längre och längre. När jag fick syn på den lilla skällisen som ivrigt drog i en människa, gav jag definitivt upp alla funderingar på att fortsätta framåt. Den skällisen var nämligen av en typisk kattjagarsort. Och visade tydligt sina avsikter därvidlag. Alltså vände jag snabbt på tassarna, och rusade i full fart mot säkerheten.

Ser ni de tokiga tjejerna i havet? De sprang ut och slängde sig i vattnet, gång på gång. Brrrr, så hemskt!

Och så måste jag visa er en upprörande bild. Matte tog den i söndags, då när hon var borta precis hela dagen. Det upprörande är förstås mattes brist på förståelse för en hungrig katts behov.

Kan ni tänka er att matte lät bli att ta med sig maten hem, trots att den skulle blivit perfekt ersättning för mina uteblivna kaninstekar?

När man sitter i glashus?

Jag trodde knappt mina ögon när jag såg vad min vän Sippo hittat på. Vilken kompis jag har, alltså! Och inte bara han, utan alla andra vänner, som också är med på det hela! Jag får knappt fram ett enda jam, så överraskad är jag. Och givetvis enormt stolt. Känns som om jag vunnit Nobelpriset. Eller hur jag tror att jag skulle känt mig, om jag fått det där telefonsamtalet av Horace. Att få det är väl ungefär lika ärofullt som Sippos överraskning, skulle jag tro? (Om någon inte har Facebook, har Sippo samlat en grupp som gillar min klokbok och vill resa en staty över mig.)


För övrigt har det varit en lugn dag hittills. I morse var samma skällis som invaderade min tomt härom dagen på hugget igen, planerandes ett nytt anfall här. Hans matte kom vrålande efter nu med. Men, snopet för hunden, den här gången var grinden stängd, och konstigt, men turligt nog, hoppade han inte över. Kan skvallra litet för er att jag tror han heter Sigge. Det bör han göra, för det ropar hans matte. Men alldeles säker är jag inte, för hunden verkar tro att matten kallar på någon annan?


Fast man kanske inte ska kasta sten....

Eller hur?

Nu har det hänt igen. Med råge. I morse höll jag som bäst på med min morgonrunda, när det helt plötsligt kom en skällis i raketfart in genom min strandgrind, som hade blåst upp litet på natten. Den hade förstås fått syn på mig, och såg fram emot litet mera frukost. Efter hunden kom matten vrålande, och med kopplet i handen. Hon var jamararg, och rusade tvärs igenom min tomt. Nu var det här en ganska stor hund, och den fick inte plats under min vedbod. Det fick jag. Till slut insåg skällisen att loppet var kört, och återvände till sin matte. Jag pustade ut.

Mitt arbete kunde därmed fortsätta. Tassade färdigt min runda. Tog lunch, och en liten meditation på den. Därefter gick jag på eftermiddagsskiftet. Hann inte mer än påbörja det, innan den var dags igen! Genom bilinfarten kommer en annan hund vilt skällande! Den rackaren kände jag igen. Det var han som skrämde slag på matte sent en kväll för några månader sedan. En kortbent, ettrig liten otäcking. Den här gången dög inte gömstället under vedboden. Turligt nog öppnade matte dörren precis, så jag kunde rädda mig in i mitt hus. Hon uppmanade hunden att gå hem, men jag vet inte om den brydde sig. Matte stod en stund för att se om någon människa som hörde ihop med hunden skulle uppenbara sig. Det gjorde det inte.

Men alltså, två gånger på samma dag! Det är litet väl mycket för en fredlig katt.

Vilken skräckupplevelse!

Igår kväll var jag med om en jamarhemsk upplevelse. Det är nästan så morrhåren darrar litet fortfarande. 

Klockan var inte så mycket ännu. Absolut inte dags att fundera på sovfåtöljen. Jag var ute på min sedvanliga kvällspatrull, när det helt plötsligt, och utan att jag anat något, kom en skällis rusande i mörkret. Jag lovar, den var alldeles galen! Naturligtvis lade jag alla tassarna på ryggen, och sökte skydd på min altan. Hunden stod där nedanför och lät som...jag vet inte hur jag ska beskriva det. 

Matte kom springande, för hon trodde att det var någon som höll på att misshandla en hund, så hemskt lät det. Men när hon kom ut såg hon bara en stor käft som vrålade, med en liten lampa som blinkade där under. Hunden skällde på matte också. Hon sa åt den att vara tyst, och då lommade den iväg. 

Jag kände mig väldigt nervös, och tittade oroligt ut i mörkret. Måste försäkra mig, att den inte kom efter mig. Sedan tassade jag förstås in, och hade ingen lust alls att vara ute mer den kvällen. Undrar just var hundens människa höll hus? Jag betackar mig definitivt för såna här visiter på min egen tomt.