Olika? Än sen?!

Trots att olika vi är,

 jag håller dig så kär!
Från själ till själ kärleken går,
 se bara vad gott vi mår!

Varsågoda, idag får ni en bild att njuta och må bra av! Hoppas ni tycker om den? Själv tycker jag den är litet konstig, men det är säkert bara för att jag aldrig lärt känna nån hund? Att kela är jag däremot väl förtrogen med, och tycker man om varann spelar det förstås ingen roll vilken form man har?! Hoppas ni har någon att tycka om idag, i helgen och alla andra dagar!


 

Nä, inte nu igen!

Nä, inte nu igen!!! Blev idag jagad av en hund, precis likadan som den som skällde ut mig så väldigt när jag låg hemma på min trappa. I morse var jag ute på patrullering på en av granntomterna, när jag helt plötsligt hörde ett våldsamt skällande, och fick syn på hunden som kom rusande mot mig. Den sprang fort, men jag sprang fortare! Har lyckligtvis fixat en grop under staketet mellan våra tomter, en bra genväg i vanliga fall. Kunde inte passat bättre en sån här gång! Hittade husse ute på min tomt. Han förstod förstås vad som var på gång, och hjälpte mig in. Igen! Sen hade jag ingen lust att tassa ut förrän på eftermiddagen. 

Tycker det här med otrevliga hundar börjar upprepa sig litet

Här under känner jag mig helt trygg

väl ofta? Annars njuter jag av sommaren, och är ute hela dagarna. Av någon anledning har jag inte känt för att vila under hasselbusken? Kanske för att jag inte kunnat lita på att luften ska hålla sig torr? I stället ligger jag för det mesta under en mojäng som sitter på huset. Där kommer vanligt regn inte åt mig. Skulle det vräka ner får det i stället bli växthuset, som alltid står öppet. 

Om jag slapp dessa lösspringande hundar skulle tillvaron vara perfekt! Men ganska perfekt är inte så illa, det heller!


 

Slut på friden

En lång rad av fridfulla dagar blev idag avbruten av ännu en lösspringande hund. Jag låg och tog igen mig i gräset en bit utanför huset, när jag upptäckte att ovälkommet besök var på väg in på min tomt. Först kom en hund, och springande efter kom en gubbe. Jag intog givetvis genast full beredskap, vilket var av nöden, eftersom hunden fått syn på mig. Vilket han högt meddelade.

Då öppnade husse dörren, undrande vad som stod på? Snabbt insåg han allvaret i situationen, och kom ut och hämtade mig. Gubben berättade sedan för husse att det inte var hans hund, att han försökte hjälpa en kompis att fånga in den. Det gick väl sådär, kan jag jama. Men jag var i säkerhet, och de försvann. Kan bara hoppas jag slipper fler besök.  

 

Väl i säkerhet funderar jag litet över vad som hänt.

Beslutar mig för att fortsätta min vila inomhus. Ett bra tag.

Värsta skräcken!

Jag har varit med om något så fasansfullt, att jag knappt hämtat mig ännu. Efter frukosten utförde jag mina vanliga morgonsysslor där ute, och satte mig sedan på min dyna utanför ytterdörren. Där brukar jag sitta mycket, dels för att dynan känns varm, men också för att det är ett bra, litet högt ställe att spana ifrån. Plus att det går smidigt att komma in när dörren öppnas.

Satt alltså där i godan ro och njöt av tillvaron. Då kom den, hunden. En jättestor, vit hund, rusande in på min tomt. Den ställde den sig precis nedanför trappan, stirrade på mig och skällde hysteriskt. Jag hade förstås rest mig, och försökte göra mig så stor och skräckinjagande som möjligt. Morrade allt vad jag kunde, men som han skällde kan han inte ha hört det? 

Då öppnade matte dörren, och bar in mig. I det tillstånd jag befann mig hade jag litet svårt att ta mig in på egen tass. När hon stängt dörren morrade jag en lång stund efteråt, för säkerhets skull. 

Det var så HEMSKT, matte!

Måste lugna mig med litet mat...

...och sedan vila en stund. Här kommer i alla fall inga hemska hundar åt mig!

Lyda?

Det måste vara ett hund-göra? Jam, vad tror ni? Önskar er en riktigt bra helg, nu när vi är inne i februari!

I lampans sken

I lampans sken en lugn och rofylld stund

På stranden ser jag inte en endaste hund

Inte ett liv, inget som stör

Allt är frid, precis som sig bör

På dagarna måste jag alltid mig passa

tänka mig noga för var jag ska tassa

för hundar springer på stranden med fart

och jag vet aldrig efter vem eller vart

Men här kan jag ligga och bara må gott

På katters vis tänka, ja, alltid på nåt

Vad härligt att kunna få en stund såsom denna

när jag bara trygghet och ro kan få känna

Vilken turhelg!

Det har hänt mig något rätt dramatiskt den här helgen. Jag har blivit jagad av en hund.

Hade just avslutat ett vaktpass vid restaurang Pipiga Pilfinken, som för övrigt börjar få full verksamhet nu, och hade förflyttat mig till utfarten från min tomt. Satt där och spanade neråt gatan, när jag såg en hund, litet större än jag själv, komma rusande i full fart från andra hållet. Utan kopplad människa! 

Alla varningsklockorna slog på, och jag förberedde direkt flyktvägen. Vände genast på tassarna, och tog sikte på trappan in till huset. Strax därpå kom den rackaren jagande efter mig -in på min tomt!- men då kom lyckligtvis matte till min undsättning. Hon kom precis ut från växthuset, och sade på skarpen åt hunden att försvinna. Samtidigt kom hundens människa på gatan, och ropade "kom hit" högt och argt. Jag pustade ut en stund på farstubron, men sen kände jag för en stund vila, inne i säkerhet.

Dessutom hade jag kunnat blåsa bort morgonen därpå. Åtminstone om jag fått tassa ut som jag ville, vid fyra-tiden. Nu blev jag varken hundmat eller bortblåst. Vilken tur!

Helt plötsligt...

Helt plötsligt dök det i helgen upp människor i nästan alla hus runt omkring? Inget jag har emot, precis, min inställning till de tvåbenta är allmänt positiv, men en viss osäkerhet infann sig ändå. Mest fundersam blev jag på de närmsta grannarna söderut, de som brukar ha med sig en riktigt skällig, och i mitt tycke otrevlig, hund. Men den här gången hade jag tur. Den hade tydligen fått stanna hemma. 

Om ni läst min blogg en längre tid, vet ni, att jag en gång gett den hunden en riktig läxa. Det var på den tiden, som min bonussyster Piff levde. När hon var på inspektion rätt nära staketet till grannen, kom hunden farande och gav henne en rejäl utskällning. Detta oskick uppmärksammade jag, och tassade med bestämda steg fram till staketet, lyfte tassen och gav honom en rak höger på nosen. Tror han blev rätt snopen? 

Nu finns inte Piff mer, och hunden var inte här, så inga insatser av den kalibern har behövts. Faktum är att jag tagit det rätt lugnt. Tror att ta-det-lugnt-säsongen har inletts på allvar?

Det finns gränser

Då var första helgen i höstmånaden oktober avklarad. Så värst höstlikt har det inte varit hos mig. Som ett bevis på det hittade husse en fästing på mig i lördags, den första på flera månader. Så nu har det varit extra kamningar några dagar. En enda gång har matte blivit fästingbiten, och det var också på hösten. Dessutom var det en borrelia-fästing. Såna gillar vi inte! 

På söndagen bestämde jag mig för ett extra noggrant arbetspass, ibland måste även ytterområdena ses till. Kan inte hjälpas att jag då kom utom hörhåll när mina människor ropade. Förstår inte att det ska oroas, så fort jag är borta litet längre? Har nog skämt bort dem litet?

Att utföra utvidgade kontroller är så smidigt nu. Det är tomt i de flesta husen runt omkring. Framför allt inga irriterande hundar. Jo, det finns en. Han bor alltid här, men har jämt sin matte i koppel. Tur det, för det är en sån som far fram som en torped, trots att hans matte försöker hålla emot. Och jag kan meddela, att den delen av mitt Område aldrig har blivit genomgånget! Det finns gränser för min undersökningsplikt, anser jag.

 

Man ska inte skratta

...men le litet kan man väl få göra ibland??? Åtminstone i smyg?

Och på jam om olycka, så kommer matte och husse att rymma och vara borta i evigheter. Eller två dagar, för att vara petnoga. Så jag måste önska er en mysig sommarhelg redan nu. Vi tassas igen på måndag! 

Men vad tänkte han?

Jag har haft en aningen obehaglig eftermiddag. Min favoritgranne, som jag känner som en förståndig tvåbening, måste drabbats av en tillfällig sinnesförvirring. På hans tomt huserade nämligen en stor och lurvig hund. Efter vad jag förstår med grannens tillåtelse?

Det var litet svårt att förstå vad som var för och akter på åbäket, man fick ta det på var skället kom ut. För det gjorde det. Hela tiden. Under ständigt rusande kors och tvärs.

Till slut fann jag mig nödsakad att avvakta inomhus. Satte mig i spaningsposition på skrivbordet, och höll stadig uppsikt, så att inget förirrande skulle ske in på min tomt.

Inte förrän det varit lugnt och tyst en lång stund återupptog jag mitt arbete där ute. Hoppas nu att det här var en engångshändelse. Förstår inte vad grannen tänkte på?

Högsta säkerhetsposition intagen

  

Eller hur?

Nu har det hänt igen. Med råge. I morse höll jag som bäst på med min morgonrunda, när det helt plötsligt kom en skällis i raketfart in genom min strandgrind, som hade blåst upp litet på natten. Den hade förstås fått syn på mig, och såg fram emot litet mera frukost. Efter hunden kom matten vrålande, och med kopplet i handen. Hon var jamararg, och rusade tvärs igenom min tomt. Nu var det här en ganska stor hund, och den fick inte plats under min vedbod. Det fick jag. Till slut insåg skällisen att loppet var kört, och återvände till sin matte. Jag pustade ut.

Mitt arbete kunde därmed fortsätta. Tassade färdigt min runda. Tog lunch, och en liten meditation på den. Därefter gick jag på eftermiddagsskiftet. Hann inte mer än påbörja det, innan den var dags igen! Genom bilinfarten kommer en annan hund vilt skällande! Den rackaren kände jag igen. Det var han som skrämde slag på matte sent en kväll för några månader sedan. En kortbent, ettrig liten otäcking. Den här gången dög inte gömstället under vedboden. Turligt nog öppnade matte dörren precis, så jag kunde rädda mig in i mitt hus. Hon uppmanade hunden att gå hem, men jag vet inte om den brydde sig. Matte stod en stund för att se om någon människa som hörde ihop med hunden skulle uppenbara sig. Det gjorde det inte.

Men alltså, två gånger på samma dag! Det är litet väl mycket för en fredlig katt.

Vilken skräckupplevelse!

Igår kväll var jag med om en jamarhemsk upplevelse. Det är nästan så morrhåren darrar litet fortfarande. 

Klockan var inte så mycket ännu. Absolut inte dags att fundera på sovfåtöljen. Jag var ute på min sedvanliga kvällspatrull, när det helt plötsligt, och utan att jag anat något, kom en skällis rusande i mörkret. Jag lovar, den var alldeles galen! Naturligtvis lade jag alla tassarna på ryggen, och sökte skydd på min altan. Hunden stod där nedanför och lät som...jag vet inte hur jag ska beskriva det. 

Matte kom springande, för hon trodde att det var någon som höll på att misshandla en hund, så hemskt lät det. Men när hon kom ut såg hon bara en stor käft som vrålade, med en liten lampa som blinkade där under. Hunden skällde på matte också. Hon sa åt den att vara tyst, och då lommade den iväg. 

Jag kände mig väldigt nervös, och tittade oroligt ut i mörkret. Måste försäkra mig, att den inte kom efter mig. Sedan tassade jag förstås in, och hade ingen lust alls att vara ute mer den kvällen. Undrar just var hundens människa höll hus? Jag betackar mig definitivt för såna här visiter på min egen tomt. 

Nu är det bevisat!

Såg ni den högst intressanta artikeln i tidningen angående vilka som är värsta miljöbovarna?? Jag har alltid ansett att hundar är ett miljöproblem, och nu är det bevisat! "En stor hund är värre för miljön än en stadsjeep" stod det i rubriken, och då hajade jag till, naturligtvis. Nu tycker jag förstås att bilar också är ett stort problem, de kör alldeles för fort ibland på vår lilla gata. Nu var det visst inte riktigt det, artikeln handlade om. Utan om det här:

En stor hund kräver 1,1 hektar mark för att göra mat så att hunden blir mätt. Den där stora bilen behöver 0,41 hektar om den körs ettusen mil om året. Och då har man räknat med det som behövdes för att bygga bilen. Om man byter den stora skällisen mot en mellanstor behövs 0,84 hektar. 

Jag läste vidare med intresse. En katt då? Det förstod jag väl! Bara 0,15 hektar för oss! Jama om skillnad! Ytterligare ett plus att lägga till andra för oss. Dessutom vill jag framhålla att jag för egen del utför ett viltvårdande arbete, och kräver säkert ännu mindre yta. Vi katter är verkligen till fördel på alla sätt!