Olika? Än sen?!

Trots att olika vi är,

 jag håller dig så kär!
Från själ till själ kärleken går,
 se bara vad gott vi mår!

Varsågoda, idag får ni en bild att njuta och må bra av! Hoppas ni tycker om den? Själv tycker jag den är litet konstig, men det är säkert bara för att jag aldrig lärt känna nån hund? Att kela är jag däremot väl förtrogen med, och tycker man om varann spelar det förstås ingen roll vilken form man har?! Hoppas ni har någon att tycka om idag, i helgen och alla andra dagar!


 

En märklig vänskap

Rätt som det är, när jag intar min middagsslummer under hasselbusken, kan jag höra någon ropa på mig med hög röst. "Guuuustaaav...var äääär duuu?" Det är min kompis Negus/Pedram som är ute på sin dagliga vallning av sin husse. Han sitter då på min infart och väntar på mig. Negus alltså. Hussen brukar stå upp!

Negus och min vänskap är litet udda? Både han och jag betraktar andra katter på Området som inkräktare, med skyldighet att bortjagas. Men, det gäller inte mellan Negus och mig! Hans husse är ytterligt förvånad över det tålamod, med vilket Negus väntar på mig varje gång han tassar förbi. I somras hade hussen till och med valt en annan rutt för promenaderna, för han orkade inte stå i en halvtimme i hettan och vänta, påstod han! 

För det är inte alltid jag kommer när Negus ropar. Ibland är jag helt enkelt utom hörhåll, men det händer också att jag inte är på sällskapligt humör just då. Men även när jag tassar fram, får hussen beväpna sig med tålamod, för Negus och jag har mycket att avhandla. Särskilt han brukar ha svårt att avsluta vår samvaro, för att sedan kunna fortsätta rasta sin husse längs gatan. Ett visst mått av övertalning brukar behövas.

Vad avgör om man gillar någon, eller inte? Ibland kan man hitta en vän där man minst anade det!