Gick inte så bra

Här hade det hotats med mest inneväder hela helgen, men så blev det inte alls. Visserligen inte så varmt längre, men inget regn. Alltså gjorde jag som vanligt, tassade ut på morgnarna och stannade kvar där till kvällen. Träffade min gode vän Negus/Pedram, han som vann pris som vackrast i världen för några år sedan. Vi hade ett långt jam vid min infart. Till slut tyckte jag han blev litet för närgången, så jag lyfte tassen för att meddela det. Om sanningen ska fram, vill han nog vara mer kompis med mig, än jag med honom. För det mesta brukar jag inte bry mig om när han står och ropar på mig. Och det gör han ofta.

Igår testade husse brandlarmet. Inte genom att trycka på en liten knapp på dosan, utan på riktigt! Han tyckte det var litet kyligt, och tände i braskaminen. Försökte i alla fall. Gick inte så bra. Det blev rök i hela rummet och ett jamarns liv. Puff fördes ut i andra delen av huset, och matte fick tyst på larmet. Jag satt ute och vaktade Restaurang Pipiga Pilfinken, när jag såg hur fönster och dörrar öppnades. Blev litet nyfiken, men jag kunde inte komma in via den innätade altanen. Kanske lika bra det. Förstod på Puff att jag inte gått miste om något.


 

En märklig vänskap

Rätt som det är, när jag intar min middagsslummer under hasselbusken, kan jag höra någon ropa på mig med hög röst. "Guuuustaaav...var äääär duuu?" Det är min kompis Negus/Pedram som är ute på sin dagliga vallning av sin husse. Han sitter då på min infart och väntar på mig. Negus alltså. Hussen brukar stå upp!

Negus och min vänskap är litet udda? Både han och jag betraktar andra katter på Området som inkräktare, med skyldighet att bortjagas. Men, det gäller inte mellan Negus och mig! Hans husse är ytterligt förvånad över det tålamod, med vilket Negus väntar på mig varje gång han tassar förbi. I somras hade hussen till och med valt en annan rutt för promenaderna, för han orkade inte stå i en halvtimme i hettan och vänta, påstod han! 

För det är inte alltid jag kommer när Negus ropar. Ibland är jag helt enkelt utom hörhåll, men det händer också att jag inte är på sällskapligt humör just då. Men även när jag tassar fram, får hussen beväpna sig med tålamod, för Negus och jag har mycket att avhandla. Särskilt han brukar ha svårt att avsluta vår samvaro, för att sedan kunna fortsätta rasta sin husse längs gatan. Ett visst mått av övertalning brukar behövas.

Vad avgör om man gillar någon, eller inte? Ibland kan man hitta en vän där man minst anade det!

Hoppa på? Jag??

Nu ska jag berätta om nåt som hände förra veckan. Matte var ute och städade i rabatterna, och jag höll mig förstås i närheten. 

Självklart var det jag som upptäckte honom först. Ingen katt kan tassa förbi Mitt Område obemärkt. Det var Negus/Pedram som var ute och rastade sin husse. Hussen och min matte började prata. Matte uttryckte de mest illvilliga tankar om mig, nämligen en oro att jag skulle hoppa på Negus och göra illa honom??! Förstår inte alls hur hon kunde trodde det? Klart jag gör skillnad på Inkräktare och katter som luftar människor!!

Naturligtvis visade jag dock ett artigt intresse för Negus, och vi utbytte diverse jam i all vänskaplighet. Men när det var färdigjamat oss emellan, lämnade jag dem. Allt kändes klart, det fanns inget mer att tillägga. Jag drog i stället iväg för att inspektera granntomterna söderut.

Och matte fick allt ta sig en funderare på sin märkliga uppfattning om mina egenskaper. 

Medan jag låg i växthuset...

Vill inte vara nerbäddade

Matte och jag har jobbat litet i trädgården den här helgen. Genom att rulla runt litet här och där testade jag kvalitén på fjolårsgräset. Snön är nästan borta, igen. Men det är alldeles för kallt på nätterna. Matte har bäddat ner de här blommorna flera gånger för att de inte ska frysa ihjäl. Men de verkar inte veta sitt eget bästa? Kryper hela tiden upp ur det värmande täcket. 

Själv har jag värmt mig i växthuset. Där har det varit över trettio grader varmt, och det kallar jag alldeles precis lagom. Då har matte ändå lämnat dörren öppen, ungefär en Gustav-bredd. Gissa om det är ljuvligt att sträcka ut sig där inne på solsidan, och känna hela magen bli härligt varm?  

Igår, när jag låg och tog igen mig där inne, tassade Pedram förbi med sin husse på släp. Han, som har vunnit pris som världens vackraste katt. (Pedram, alltså, inte husse!) Precis utanför mig mötte de en stor hund, men den hade också människor på släp. Det var nog bra, för man kan inte jama att Pedram och hunden verkade fatta tycke för varann, precis. Och jag kan inte riktigt lova att jag skulle varit generös och erbjudit en fristad om jag varit ute? Det var ju trots allt Mitt Område!

Nog är han väl stolt nu?

I höstas skrev jag om Negus, han som vunnit en stor tävling med 1.500 katter, och utsetts till världens vackraste katt. Berättade då stolt att han bor i mitt område. Ja, inte inom Mitt Område, det kanske hade varit litet väl intimt, utan nära på lagom avstånd.


Men vet ni vad, härom dagen var han här! Exakt precis på pricken utanför min tomt! Ute på vägen. Och vet ni vad han gjorde? Pratade med min favoritgranne! Ja, han hade förstås kopplat sin husse, och lät honom sköta pratet. Själv verkade han mest upptagen av att komma vidare. Jag tror han kände att det luktade Gustav där. Och det är ju väldigt hedrande. Tänk bara, världens vackraste katt har fått min lukt i sin nos! Vad stolt han ska vara!

P.S. Negus har bytt namn. Han heter nu Brunnsbackens Pedram. D.S.