Också en slags seger

Trots att Åskar var här besök och blötte ner mig rejält igår, har jag haft en riktigt avkopplande helg. I lördags kom min favorit-minis tillsammans med sina människor. Vi var ute tillsammans hela eftermiddagen. Kan ni tänka er, de sågade ner en hasselbuske! Men lugn, inte min buske, förstås, det hade jag aldrig förlåtit! Nä, den här stod bakom växthuset, på ett ställe jag ändå inte kunde utnyttja.

Jag har dessutom hittat ett nytt, fiffigt ställe att koppla av på. Under skottkärran, som står lutad mot en tall. För närvarande varvar jag mellan hasselbusken och skottkärran. Vid regn är skottkärran att föredra. Såvida inte Åskar kommer med sina stora hinkar överfulla med vatten. Jag försökte härda ut därunder i det längsta då, men det fanns en gräns även för mig. Tack och lov står växthuset alldeles intill.

Den där hoppetossan där inne, ja, vad ska jag jama om henne? Det tillhör väl normal artighet att hälsa nos mot nos som en första åtgärd när man träffas? Inte hoppa på eller över varann? Men jag har blivit rätt duktig på att tassa ifrån. Ibland förstärkt med litet morrande. Med litet tur går budskapet in. Annars brukar jag lugnt avvakta under en stol. Den taktiken är inte så dum. Förmodligen uppfattas jag som rätt tråkig? Men vad gör det? Hon tröttnar snart, och jag får vara ifred. Det är också en seger.


   

Inte vet jag?

Jahajam, nu ska det dansas igen...?

Inte vet jag hur ni brukar hälsas på, men min vardag kännetecknas numera av denna lika märkliga som påfrestande ritual? Varje gång jag kommer in är det samma sak. Lisa kommer i vild galopp och ger mig en rak höger. Varpå jag svarar med samma mynt. Så långt har jag kommit i alla fall. 

Men sen uppför hon nån slags mystisk dans framför mig, samtidigt som hon låter väldigt ynklig? Klart förvirrande! Jag vet inte vad jag ska tro? Det är förstås uträkningen med det hela, för rätt som det är hoppar hon på mig. Jag försöker springa undan, men hon hänger efter. Kan ni tänka er, jag blir jagad i mitt eget hem! Har inte hänt sen Piff och Puff gaddade ihop sig mot mig, men det är många år sen nu. Och de var ju två, dessutom rätt stora katter, att fly då var rätt befogat. Men att jagas av en liten mygga...

Matte säger att jag måste sätta henne på plats, och jag gör mina tappra försök. Men det är inte lätt för en vanlig, lugn kille när det kommer en så viljestark och livlig tjej in i ens hus!


 

Så det så!

Nu har hon tjatat så länge om att hon ska få jama något i min blogg, så med stor tvekan låter jag Puff tassa ner några rader. Med villkoret att jag får korrekturläsa innan vi lägger ut det.

Hej, det är Puff som jamar! Alltså, det var verkligen på tiden att jag får komma till jams här! Gustav bara klagar och klagar på mig hela tiden. Fatta hur stor han är! (Vanlig kattstorlek. Min anm.) Jag blir ju rädd när han dyker upp, bara sådär. Till exempel, om jag ligger i sängen och vilar. Helt plötsligt kommer en stor oidentifierbar klump farande nästan på mig! (Hur ska jag kunna veta att hon ligger där? Min anm.) Jätteläskigt är vad det är, och inte konstigt att jag skriker efter hjälp? (Hysteriskt, om ni frågar mig. När jag ligger i sängen, och nån av dem hoppar upp vid mig, skriker jag efter hjälp då? Nä, just det! Man har väl ögon att se med, och nos att lukta med? Min anm.)  

Och så försöker han tjuva min mat! (Gör jag visst inte! Min anm.) Sätter sig bara en liten bit bort när jag äter. (Får man inte sitta var man vill nu heller? Min anm.) Såklart jag blir stressad, för vem vet hur länge han sitter kvar? Rätt som det är kanske han kommer jättenära och blir otrevlig? (Varför skulle jag bli otrevlig??? Min anm.) Så ofta vågar jag inte äta upp, utan beger mig i säkerhet i ett annat rum, och lämnar min goda mat. (Skyll inte på mig! Min anm.)

Vi möter förstås varann många gånger varje dag. Jag jamar alltid i god tid att jag är ute i fredliga ärenden, men han svarar aldrig. (Sant, men av hänsyn tassar jag så långt bort från henne jag kan. Min anm.) Oj, nu försöker Gustav putta bort mig, jag har fått mina rader påstår han. Men bara så ni vet, det är inte lätt att vara mig heller. Så det så. (Åjam, du glömde berätta om när du och Piff hoppar på mig och slåss, alla gånger jag tassat långa omvägar för din skull, och att du fått äta min mat ibland. Visserligen när jag inte orkat, men ändå. Så det så, jamar jag med! Min anm.)


 

Hoppa på? Jag??

Nu ska jag berätta om nåt som hände förra veckan. Matte var ute och städade i rabatterna, och jag höll mig förstås i närheten. 

Självklart var det jag som upptäckte honom först. Ingen katt kan tassa förbi Mitt Område obemärkt. Det var Negus/Pedram som var ute och rastade sin husse. Hussen och min matte började prata. Matte uttryckte de mest illvilliga tankar om mig, nämligen en oro att jag skulle hoppa på Negus och göra illa honom??! Förstår inte alls hur hon kunde trodde det? Klart jag gör skillnad på Inkräktare och katter som luftar människor!!

Naturligtvis visade jag dock ett artigt intresse för Negus, och vi utbytte diverse jam i all vänskaplighet. Men när det var färdigjamat oss emellan, lämnade jag dem. Allt kändes klart, det fanns inget mer att tillägga. Jag drog i stället iväg för att inspektera granntomterna söderut.

Och matte fick allt ta sig en funderare på sin märkliga uppfattning om mina egenskaper.