Så det så!

Nu har hon tjatat så länge om att hon ska få jama något i min blogg, så med stor tvekan låter jag Puff tassa ner några rader. Med villkoret att jag får korrekturläsa innan vi lägger ut det.

Hej, det är Puff som jamar! Alltså, det var verkligen på tiden att jag får komma till jams här! Gustav bara klagar och klagar på mig hela tiden. Fatta hur stor han är! (Vanlig kattstorlek. Min anm.) Jag blir ju rädd när han dyker upp, bara sådär. Till exempel, om jag ligger i sängen och vilar. Helt plötsligt kommer en stor oidentifierbar klump farande nästan på mig! (Hur ska jag kunna veta att hon ligger där? Min anm.) Jätteläskigt är vad det är, och inte konstigt att jag skriker efter hjälp? (Hysteriskt, om ni frågar mig. När jag ligger i sängen, och nån av dem hoppar upp vid mig, skriker jag efter hjälp då? Nä, just det! Man har väl ögon att se med, och nos att lukta med? Min anm.)  

Och så försöker han tjuva min mat! (Gör jag visst inte! Min anm.) Sätter sig bara en liten bit bort när jag äter. (Får man inte sitta var man vill nu heller? Min anm.) Såklart jag blir stressad, för vem vet hur länge han sitter kvar? Rätt som det är kanske han kommer jättenära och blir otrevlig? (Varför skulle jag bli otrevlig??? Min anm.) Så ofta vågar jag inte äta upp, utan beger mig i säkerhet i ett annat rum, och lämnar min goda mat. (Skyll inte på mig! Min anm.)

Vi möter förstås varann många gånger varje dag. Jag jamar alltid i god tid att jag är ute i fredliga ärenden, men han svarar aldrig. (Sant, men av hänsyn tassar jag så långt bort från henne jag kan. Min anm.) Oj, nu försöker Gustav putta bort mig, jag har fått mina rader påstår han. Men bara så ni vet, det är inte lätt att vara mig heller. Så det så. (Åjam, du glömde berätta om när du och Piff hoppar på mig och slåss, alla gånger jag tassat långa omvägar för din skull, och att du fått äta min mat ibland. Visserligen när jag inte orkat, men ändå. Så det så, jamar jag med! Min anm.)