Från den gamla goda tiden

Det här är en av de första bilderna som finns sparade på

mig. Då var jag bara åtta år. Tallen, som jag sitter i, var min älsklingsplats för spaning. Dagligen satt jag där och spejade ut över stranden, i säkerhet för alla lösspringande hundar. Så kom den stora stormen och saboterade mitt träd. Bara bröt sönder det. Husse visste förstås vad just den tallen betydde för mig, så han sparade  nedre delen, den som jag brukade ligga på. Stormen hade varit hygglig nog och inte förstört den. 

Spaningsplatsen blev ändå aldrig mer densamma efter det. Jag har provlegat där några gånger, för just liggplatsen är faktiskt intakt. Men samma känsla är det inte att ligga på en förlängd stubbe, som när jag hade ett högt träd, med tallkronan vajande över huvudet. En sak duger stumpen dock utmärkt till, den är ett alldeles ypperligt klösträd!

Jag vet vad som är viktigt

Så har det varit helg igen. Även om det blåste en del i lördags, kunde jag ändå ägna mig åt det jag helst gör när solen lyser. Ni vet nog vad? Som extra bonus hittade jag matte på eftermiddagen sittande på altanen i ett hörn, som är helt i lä. Där låg jag länge i hennes knä i solen, och vi hade det så mysigt!

Igår gömde sig solen mest. Men i stället upptäckte jag till min glädje att grannarna mitt emot, de som bjuder på grädde, hade anlänt. Det är alltid trevligt att träffa gamla vänner! Annars har jag börjat begränsa mitt ansvarstagande för omgivningen. Tycker det är skönast hemma på min egen tomt. När jag var yngre sträckte sig Mitt Område från gatans början till dess slut, och på bägge sidorna. Men, som en numera mogen katt, prioriterar jag det viktigaste. Matte och husse är trots allt de som behöver min närvaro mest!

Hata???

Rädsla. Kärlek. Ilska. Glädje. Vanliga känslor hos både oss och människor. Men lyckligtvis finns det något vi inte kan känna: Hat.  

En av de underligaste anledningarna till denna farliga känsla tycker jag är att hata några som sparkar boll, bara för att de gör det på motsatt sida av planen?? "Hata, hata..." skriker de? Vad säger det om människors intelligens och känsloliv? Om man gillar de som sparkar på ena sidan, måste man därför hata de andra? Nä, hör ni människor, skärpning!

Med detta jamat önskar jag er alla en fin, och helst kärleksfull, helg!

 

Det är vad jag tror

Tänk, en liten mus

ville sova utanför mitt hus?

Den sov så djupt, gick inte att väcka

Matte kom då med påståenden fräcka

Trodde jag hade nåt med det att göra

men på det ville jag inte höra

För sist jag såg den mådde den bara bra

 tror den blev trött, bara, och där sig la' 

 


 

Om lådan tycker jag...

Om min toalett tycker jag inte. Den är verkligen i nödlösning, i ordets rätta bemärkelse. Ni kan ju tänka er själva, hur det känns med den lilla ytan, för en som normalt har tillgång till en obegränsad sandlåda utanför huset? Men jag accepterar, att jag ibland inte har något val. Till exempel om jag, trots tappra försök, inte lyckas få liv i någon av mina människor på natten.

Jag minns med fasa en gång för länge sedan, när husse av misstag vänt lådan med luckan mot väggen, när jag kom dit på natten! Det bästa jag kunde komma på, var att lägga mina högar på den lilla mattan som låg framför lådan. Tyvärr kunde jag inte krafsa över det hela, något jag annars är mycket noga med. 

Om jag tänker på den pinsamheten, är det väl ändå okej med toalettbesöken nu. Jag kan åtminstone gömma undan alltihop!

Älskade tvättkorg!

Få saker har sån dragningskraft på mig där ute som tvättkorgen. Idag, när jag låg och tog igen mig under hasselbusken, kom matte ut med tvättkorgen under armen. Jag låg djupt inne under busken, och matte trodde inte att jag såg henne, för jag rörde inte på mig. Rent märkligt hur svårt människor har att förstå vår förmåga att notera vad som händer? Naturligtvis uppfattade jag vad som var på gång!

Aaahhh...nytvättade lakan...

Jag blir alldeles lycklig...min älskade tvättkorg!

Du är bara bäst!

I alla lägen!!!

Röda prickar är väl fint?

Tänk, så olika dagarna kan vara? I lördags var det mest en fråga om hur långt in under hasselbusken jag skulle ligga? Sol på nosen, eller inte? Så kom söndagen, och med den inga större bryderier längre beträffande läget under busken. Det vill jama, ingenstans! Gjorde visserligen ett kort, men tappert, försök innan det började falla ner alltför mycket regn. De stora bladen skyddade en stund, men när det började sippra ner blött i pälsen gav jag upp försöket, och följde tacksamt med husse in.

Idag är utevistelse inte att fundera på. Både regn och stark blåst betyder vilodag inomhus. En tråkig dag på fler sätt, för i morse sa husse hejdå igen. Bara att ställa in sig på aningen försämrad service. Husse håller nämligen inte så noga reda på om matte redan serverat mat, så det är ganska enkelt att beställa en extra portion. Det blir knepigare nu i några veckor. Och så blir det tråkigt att inte få ge honom magmassage. Det tycker nog han också, för igår nämnde han något om "röda prickar på hela magen av Gustavs klor". Förmodligen tycker han det är tjusigt, och dessutom är det ju ett bevis på hur effektiv behandlingen är!

Det jamar jag bara!

Har hört något konstigt om att svarta katter har svårare än katter i andra färger att hitta nya hem, men så kan det väl inte vara?

Nu önskar jag katter i alla färger i fin helg! Och är ni lyckliga nog att ha egna människor, hoppas jag de också ska ha det bra!

En märklig vänskap

Rätt som det är, när jag intar min middagsslummer under hasselbusken, kan jag höra någon ropa på mig med hög röst. "Guuuustaaav...var äääär duuu?" Det är min kompis Negus/Pedram som är ute på sin dagliga vallning av sin husse. Han sitter då på min infart och väntar på mig. Negus alltså. Hussen brukar stå upp!

Negus och min vänskap är litet udda? Både han och jag betraktar andra katter på Området som inkräktare, med skyldighet att bortjagas. Men, det gäller inte mellan Negus och mig! Hans husse är ytterligt förvånad över det tålamod, med vilket Negus väntar på mig varje gång han tassar förbi. I somras hade hussen till och med valt en annan rutt för promenaderna, för han orkade inte stå i en halvtimme i hettan och vänta, påstod han! 

För det är inte alltid jag kommer när Negus ropar. Ibland är jag helt enkelt utom hörhåll, men det händer också att jag inte är på sällskapligt humör just då. Men även när jag tassar fram, får hussen beväpna sig med tålamod, för Negus och jag har mycket att avhandla. Särskilt han brukar ha svårt att avsluta vår samvaro, för att sedan kunna fortsätta rasta sin husse längs gatan. Ett visst mått av övertalning brukar behövas.

Vad avgör om man gillar någon, eller inte? Ibland kan man hitta en vän där man minst anade det!

Ett mysterium

Precis som jag trodde, mycket godare här!

Jag har noterat en märklig sak. Maten som ligger i Puffs matskål smakar mycket bättre än min?! 

Vi brukar få mat samtidigt på morgonen. Matte säger att hon häller upp ur samma påse i våra båda skålar, men efter att först ha provsmakat min mat, och sedan av Puffs, måste jag jama att jag tror att hon ljuger? Nu har jag testat så många morgnar, och det är alltid samma sak! Därför brukar jag nu nästan direkt sätta mig och titta uppfordrande på Puff när hon äter. Det gillar hon inte, så rätt snart blir det ledigt framför hennes matskål.

För att ni inte ska tycka att jag är alldeles förskräckligt bufflig kan jag avslöja att Puff inte alls är en sån gourmet som jag, för hon tassar direkt till min skål och slickar rent där!

Det underliga är, att det är mest på morgnarna som matte fifflar på det här viset? På kvällarna är maten lika god i min egen skål! Ett mysterium, det är vad det är! 

En konst på hög nivå

Någon som tror att det bara är att hugga för sig bland alla grässtråna? Varenda utekatt vet att det är oerhört mer komplicerat än så! Det kan ta ett bra tag att välja den rätta kvalitén. Tjocklek och arom måste stämma överens. Därför måste varje grässtrå noga undersökas och bedömas. Till detta krävs ett ytterst känsligt luktorgan. En människa skulle förmodligen aldrig kunna känna någon skillnad på de olika stråna, hur mycket de än sniffade? 

När det gäller maten där inne, är jag beroende av vad mina människors väljer att köpa hem och servera. Men ute, där är jag tacksam att det är jag ensam som gör urvalet!

 

Jag är ju katt!

Det blev som planerat en riktig hasselbuskshelg! Nu är det som allra mest liggvänligt där under. Lagom varmt, lagom mycket gräs, lagom skugga. Från morgon till sena kvällen. Husse och matte förvånas över att jag ofta ligger kvar där, trots att det börjar skymma? Men så förstår de sig inte på hasselbusksliggande heller.

Mina människor har varit hyfsat duktiga på att hålla sig hemma. Och inte bara hemma, utan också ute, vilket jag uppskattar, och jag brukar ha väldigt bra koll på var de håller hus. Matte har många gånger undrat hur jag kan veta att hon är i växthuset? Men, snälla nån, jag är ju katt!!

Så har jag en liten fråga. Är det någon som lyckas få i sig Seraquin glukosamintabletter? I så fall kan ni få en förpackning med 58 tabletter (800 mg), för jag vägrar äta något dylikt! Det står att man kan ge det som godis eller krossa det och blanda med mat. Matte försökte lura mig med att gömma det i äggula, som är bland det bästa jag vet. Fyjam för att förstöra äggula på det viset! Men är det någon som tycker det är gott, så skicka ett mail till matte, så får du med varm tass alltihop! Skulle det vara flera som hör av sig, så blir det den som skriver först som får det. Vi vill inte ha något betalt, men det vore toppen med en slant till något katthem!

gustavsmatte@gmail.com

Mitt svåra val

Tänk om man i förväg i backspegeln kunnat se,

så man visste vad framtiden hade att ge?

Men valet måste ju ske nu och här

kan bara hoppas att resultatet det rätta är!

Ha det så bra allihopa denna valhelg! Själv väljer jag nog att fortsätta njuta under hasselbusken!

 

Undrens tid...

Nu har det gått nästan fem veckor sedan här infördes nya sovrutiner. Min inneboende Piffs försvinnande innebar ju att min nattliga ensamrätt på husse och matte upphörde, för att Puff skulle slippa vara ensam i den delen av huset. Trots att jag gillade den tidigare ordningen, kan jag nu meddela att jag är helt nöjd med hur det är nu också!

För det mesta väljer jag min fåtölj eller igloo till sovplats, men en del nätter vill jag fortfarande vara hos matte och husse. Eftersom Puff tagit för givet att platsen vid mattes ben är hennes, har jag fått lägga upp en strategi för att slippa onödigt bråk. 

Lyckligtvis är Puff helt ointresserad av husse. Så vid läggdags hoppar upp till honom, och ger välbehövlig magmassage. Sedan lägger jag mig ner och värmer hans mage ett tag. Samtidigt utbyter Puff och jag jamanden, där vi båda försäkrar våra fredliga avsikter. När det sedan gått en stund, har jag försiktigt kunna tassa över till matte. Inte till benen, förstås, där jag brukade ligga förr, utan högre upp, på behörigt avstånd från Puff. Och tänk, det har fungerat!

Med litet taktik och smidighet kan man komma långt.

 

  

Övergiven

Så ensam jag känner mig helt plötsligt

Husse tog bilen och åkte iväg. Jag brukar inte bry mig så mycket om det, men den här gången...med ens uppfylldes jag av en jättesaknad, som jag bara måste få ge uttryck för!

Så jag satte mig där bilen stått, och sjöng "Gustavs klagosång". Den är sorglig, kan ni tro! Och den ska sjungas med stark röst, det är viktigt! Matte kom ut, för hon trodde att något hemskt hade hänt mig? Och det hade det ju!


 

Stör ej!

Meditation pågår, stör ej!

Om jag inte ligger under hasselbusken, är det här jag brukar ligga och ta en sen kvällsmeditation, mellan yttertrappan och vedboden. Förutsatt att det är bra väder, förstås. Och det vet väl alla, att vid meditation ska man absolut inte störas? Man lyssnar då inåt, och låter inga yttre händelser påverka det inre lugnet. 

Alltså tar jag ingen som helst notis om matte på trappan, där hon står och ropar åt mitt håll. Länge och väl. Jag bibehåller min meditationsställning utan att röra ett morrhår. Om jag nu har tur, visar matte tillbörlig respekt för mitt utövande, går in i igen, och stänger dörren tyst efter sig. Men då ska jag allt ha tur...

Nu har jag demonstrerat!

Den här helgen har jag demonstrerat. Satt ner tassen. Visat att jag inte finner mig i vad som helst!

I torsdags togs jag ju till plågohuset och blev stucken och utsatt för diverse övergrepp. Och varför? För att jag, enligt matte och husse, sovit mer än vanligt?! Så nu har jag allt visat dem!

Varenda natt sedan dess har jag vid lämplig tidpunkt, mellan två och fyra nån gång, med min allra mest kraftfulla röst berättat att jag minsann är vaken, full av energi och vill påbörja dagens arbete där ute! Responsen från mina människor har varit sval. För att inte jama iskall. I stället för att jubla åt denna min positiva förändring har jag mötts av bara...tystnad? De ligger där och blundar och låtsas sova, fast jag vet att de är vakna. Det har jag försäkrat mig om genom att kliva över båda två efter min demonstration. Jo, jag lyckades faktiskt få upp husse igår, men det är enda gången. 

Huvudsaken är förstås ändå, att mitt budskap har nått fram. Jag mår bra, och sover exakt så mycket som mitt arbete erfordrar! Och onödiga vettisbesök undanbedes härmed bestämt!!!

Lycklig är den

Med dessa jam önskar jag er alla en lugn och trygg första helg i september!

Det här hade jag inte planerat?

Den här dagen blev inte riktigt som jag tänkt mig

Efter en ytterst kort patrullering där ute i morse, blev jag inlockad av husse, och sedan var det kört. Timme efter timme gick med alla dörrar stängda. Det enda som hände, var att buren ställdes i matrummet. Puff, den dummingen, var inne i den flera gånger, något som jag förstås aktade mig noga för. Ändå var det jag som lurades in i den till slut!

Bara för att jag blivit trött av all värmen i sommar, och kanske sovit extra mycket, tvingades jag iväg till det där hemska stället, ni vet. Där, som alla verkar springa omkring med nålar i högsta hugg? Man blir fasthållen i onaturliga ställningar, klämd och bänd på, pälsen rakas av, och allt är så otrevligt som det bara kan bli! Till råga på allt var det samma ställe som stackars Piff åkte till, och samma vettis. Bara det kunde ju sända kalla kårar längs ryggraden!

Men den här gången såg hon glad ut när hon kom med provsvaren. Alla prover var bara jättebra! Dessutom sa hon, att jag var väldigt fin för att vara femton år! Så nu hoppas jag få njuta av mina sovmorgnar och alla andra siestorna också i lugn och ro, utan att min hälsa ska ifrågasättas? 

Tänk vad man får utstå bara för att man gillar att sova?

 

Fast till slut...

Jag gjorde en grop, så skyddad och skön

Där låg jag och njöt i stillhet och ro

När kvällen sen kom, fick jag ut min lön

för vad skulle väl matte tro,

hon såg ju bara en ängsmatta grön?

Hennes lockrop att komma in, de fick allt bero!

(Fast till slut tassade jag in i alla fall...)

 

 

Spegel, spegel...

Hörru matte, kom och kolla...det finns en till katt här!?

Och vilken snygging, sen...

I mysigaste laget?

Ibland kan man tycka det är skönast att ligga inne och bara mysa. Det här har varit en sån helg. För första gången den här sommaren har jag tillbringat mer tid inne än ute flera dagar i rad. På eftermiddagarna har jag hittat igloon Puff-fri, och väl inkrupen där har jag kunnat koppla av så till den grad att det blivit kväll innan jag vaknat! Och när jag då fått syn på det blöta där ute, har jag raskt beslutat att även fortsättningsvis stanna inne. Jag har ju lådor, även om det är en nödlösning. 

Givetvis har en viss patrullering ändå utförts. Här finns en irriterande ekorre, som jag har vissa planer för. Den retas med mig! Fast jag vet av erfarenhet att dessa mina planer är svåra att genomföra i praktiken. Såvida jag inte får oväntat starka ben med lika oanad hoppförmåga? Att smidigt kunna hoppa över staketet till grannen är bra, men långt ifrån den kapacitet som krävs för att sätta den där gynnaren på plats!

Nu ser jag med tillförsikt fram emot denna vecka, som visst ska bli riktigt sommarvarm och solig!