För en gångs skull slapp jag!

När transportburen lyftes upp på matbordet i morse skyndade jag mig att söka skydd i ett hörn i ett annat rum. Nåt har man väl lärt sig genom åren?

Men för en gångs skull var det inte jag som dragit nitlotten! Det var Puff som packades in och försvann tillsammans med matte och husse. Här sitter hon och väntar oroligt på djurkliniken. Jag var där i höstas. Hemskt ställe!

När de kom tillbaka var Puff hur konstig som helst? Lade sig att sova på en matta...

...och vinglade omkring och ramlade överallt

Men hörru Puff, va' e're me' dig??? Klart man blir brydd över en så snabb personlighetsförändring? Jag försökte göra en litet närmare undersökning av det hela, men det fick jag inte för matte! Hon sa att Puff hade det nog jobbigt ändå??

Mattes kommentar: Puff har fått röntgat lungorna, och det såg ut som om hon har bronkit. Idag fick hon en spruta antibiotika. Den har effekt till i morgon bitti. Sen börjar det roliga, att få i Puff tabletter morgon och kväll i tio dagar. Bävar! Och de smakar inte gott, sa veterinären. Om en vecka ska vi ha telefonkontakt, och är hostan inte borta blir det cortisonbehandling. Hoppas slippa det! Men det allra viktigaste är förstås att lilla Puffisen blir frisk igen!

Det här hade jag inte planerat?

Den här dagen blev inte riktigt som jag tänkt mig

Efter en ytterst kort patrullering där ute i morse, blev jag inlockad av husse, och sedan var det kört. Timme efter timme gick med alla dörrar stängda. Det enda som hände, var att buren ställdes i matrummet. Puff, den dummingen, var inne i den flera gånger, något som jag förstås aktade mig noga för. Ändå var det jag som lurades in i den till slut!

Bara för att jag blivit trött av all värmen i sommar, och kanske sovit extra mycket, tvingades jag iväg till det där hemska stället, ni vet. Där, som alla verkar springa omkring med nålar i högsta hugg? Man blir fasthållen i onaturliga ställningar, klämd och bänd på, pälsen rakas av, och allt är så otrevligt som det bara kan bli! Till råga på allt var det samma ställe som stackars Piff åkte till, och samma vettis. Bara det kunde ju sända kalla kårar längs ryggraden!

Men den här gången såg hon glad ut när hon kom med provsvaren. Alla prover var bara jättebra! Dessutom sa hon, att jag var väldigt fin för att vara femton år! Så nu hoppas jag få njuta av mina sovmorgnar och alla andra siestorna också i lugn och ro, utan att min hälsa ska ifrågasättas? 

Tänk vad man får utstå bara för att man gillar att sova?

 

En tidig julklapp

Jag har en del erfarenhet av att äta fel saker. Grodor. Ödlor. För att inte jama om förgiftade möss. Nu har jag aldrig kunnat upptäcka minsta tendens till musätande hos matte, så tydligen finns det annat man också ska akta sig för? Själv påstår hon att det var av sallad hon blev sjuk!? Ja, varför ska man äta sånt, kan man fråga sig? Ska jag inte göra i fortsättningen heller. 

Man hade ju kunnat hoppas, att med en matte i sängen skulle man slippa mötas av sånt här, när man förväntansfullt kliver upp på morgonen. Men man kan inte räkna bort husse, tydligen.

En normalt funtad katt inser genast att den dörren inte är lämplig att begagna för tillfället. Och att det gäller att handla snabbt!

Alltså ilade jag direkt till den andra, och satte mig ivrigt väntade på att dörrhandtaget skulle tryckas ner. Så skedde givetvis inte. Ni förstår säkert vad som hände? 

Tänk att den där människan måste sticka mig varenda gång vi träffas?! Men frånsett det dumma beteendet fick jag höra något väldigt positivt, något som jag har ansett länge. Ingen mer dietmat för mig del! Nä, fullmatade bitar ska det vara i fortsättningen! Jag tackar för den julklappen!