Sjukhusbesök

I lördags kröp jag längs golvet in under sängen och ville inte komma fram. Då ringde mina människor till djursjukhuset.

Det är ett HEMSKT ställe!!!

Men jag hittade ingen flyktväg. Jag blev så hemskt illa behandlad sen, ni kan inte tro vad de gjorde?! De tvättade och bände, stack mig med den ena sprutan efter den andra. Sedan sa de åt matte och husse att komma tillbaka om nån timme. Efter det minns jag inte så mycket, jag blev väldigt trött. När jag piggnade till hade en klo försvunnit, den som satt litet högre upp på benet. De påstod att den satt lös efter slagsmålet. Och att jag hade infektioner både här och där efter det.

Nu tycker jag livet är riktigt eländigt. Även om jag inte har ont, för jag får nån slags morfin tre gånger varje dag. Det är okej. Men antibiotikan...den är PEST! När matte kommer med den sprutan gör jag allt för att försvara mig. Har liksom passerat min gräns för tolerans nu. Efter det kommer ögonkrämen. Kan jag till nöds acceptera. Men den förjamade TRATTEN!! Ska jag ha minst en vecka. Lyckades få den av mig förut, åh, vilken lättnad! Då kom matte och förstörde lyckan genom att sätta tillbaka den med ett extra band, så nu är det väl kört, är jag rädd? 

Min enda tröst i denna miserabla tillvaro är att få ligga så här, på husses ben. Då är livet nästan som vanligt igen, för en stund. Och vettisen trodde att jag skulle klara av det här, och bli som innan slagsmålet. Det hoppas vi på, allihopa.

Om sjukhus tycker jag inte

Hade precis börjat vänja mig vid att bli sprutad i ögat tolv gånger om dagen. Sprut, och somna om, liksom. Att då bli instängd i den eländiga buren igen kändes inget vidare.

Dubbelt suckjam...

Varningsklockorna ringde i full styrka, och jag luftade högt mina farhågor under bilfärden. Det blev exakt lika hemskt som jag trott.

Först lurade de mig nästan att det skulle bli trevligt, för tratten togs av. Äntligen kunde jag genomföra litet pälsvård! Fast så igengrott som det var hann jag bara en liten fläck, innan tortyren satte igång. Återigen skulle det droppas, grävas och dras i mitt stackars öga. Och, kan ni tänka er, trots att jag var så medgörlig och samarbetsvillig man kan förvänta sig, måste det hämtas förstärkning! Mina tassar var tydligen i vägen? 

Efter mycket om och men beslutades att jag skulle få två sprutor och ny medicin. Antibiotika inte bara droppat i ögat, utan som tabletter också. Droppar tolv gånger om dagen och tabletter två gånger om dagen. Tur jag får vara ifred på nätterna!

På måndag ska min vanliga vettis titta på ögat igen. Om det inte är bra då ska jag till en ögonspecialist på sjukhuset. Idag var hålet i ögat lika stort, men inte lika djupt. Nu hoppas jag verkligen att det är mycket bättre på måndag, för det där djursjukhuset är inget behagligt ställe!


 

Det här hade jag inte planerat?

Den här dagen blev inte riktigt som jag tänkt mig

Efter en ytterst kort patrullering där ute i morse, blev jag inlockad av husse, och sedan var det kört. Timme efter timme gick med alla dörrar stängda. Det enda som hände, var att buren ställdes i matrummet. Puff, den dummingen, var inne i den flera gånger, något som jag förstås aktade mig noga för. Ändå var det jag som lurades in i den till slut!

Bara för att jag blivit trött av all värmen i sommar, och kanske sovit extra mycket, tvingades jag iväg till det där hemska stället, ni vet. Där, som alla verkar springa omkring med nålar i högsta hugg? Man blir fasthållen i onaturliga ställningar, klämd och bänd på, pälsen rakas av, och allt är så otrevligt som det bara kan bli! Till råga på allt var det samma ställe som stackars Piff åkte till, och samma vettis. Bara det kunde ju sända kalla kårar längs ryggraden!

Men den här gången såg hon glad ut när hon kom med provsvaren. Alla prover var bara jättebra! Dessutom sa hon, att jag var väldigt fin för att vara femton år! Så nu hoppas jag få njuta av mina sovmorgnar och alla andra siestorna också i lugn och ro, utan att min hälsa ska ifrågasättas? 

Tänk vad man får utstå bara för att man gillar att sova?