Jag har varit hos vettisen

Ni kan ju gissa vart jag är på väg?

I kattväntrummet fanns ett stort akvarium. Framför det stod pallar. Meningen var väl att vi skulle beundra den vackra utsikten? Men hur intressant var det under de omständigheterna??

Först blev jag klämd på jättelänge, och sedan vägd. Jag hade gått ner litet till, och väger nu precis 4 kg. En gång i tiden vägde jag över 5 kg. Då fick jag kalorisnål mat för att inte bli större. Men det var ett tag sen nu.

 

När jag väntat ett stund kom en tjej och stack mig i benet. Sen fick jag vänta hur länge som helst. Här ligger jag och nästan somnar. Men bara nästan, för helt koppla av gick ju inte! Sen kom vettisen tillbaka och berättade om proverna. Några var inte så bra.

Men vi bestämde att jag ska få fortsätta njuta av växthuset och hasselbusken så länge som jag ändå mår bra. Att jag gått ner litet grand är inte så konstigt nu när jag är ute och rör mig mycket hela dagarna. Och maten smakar bra, så jag äter som jag ska. Nu har matte köpt några provpåsar blötmat som skulle vara bättre för mig att äta. Men är de inte goda får det vara. Här är jag i alla fall hemma igen. DET är skönt!

Lisa: Fri!

Före...

...och efter

Ser ni nån skillnad? Igår morse blev jag en väldigt lycklig katt! Jag blev fri igen! Ingen tratt! Ingenting som var i vägen när jag skulle tvätta mig, eller behövde klia mig. Blev tvungen att rusa igenom huset gång på gång för att fira befrielsen. Sen insåg jag att jag måste ta itu med hygienen, och avsatte en lång stund för det. Jam, det var en högtidsstund! Men innan dess, i måndags eftermiddag...

Jag kan klart deklarera att om vettisar tycker jag inte! Inte någon annan som finns i det där vettishuset heller, för den delen. Mot bättre vetande lät jag mig lugnt sättas in i buren där hemma, för jag gillar ju att åka bil. Efter ett tag insåg jag dock att jag förmodligen var utsatt för en kupp? När bilen stannat övergick mina farhågor till full visshet. Var därför fullständigt på min vakt och beredd på det värsta när de kom och hämtade mig där inne. 

Det blev precis lika illa som jag befarat. De lade ner mig och drog och slet på min mage. Jag försvarade mig förstås, och skrek högt på hjälp. Vad då, bara ta stygn?? De pratade om att de mindes att jag hade temperament? Min integritet, då? Jama om övergrepp! 

Så skönt det var att komma hem igen, även om tratten fortfarande satt på. Men igår morse skedde undret, tratten drogs av över huvudet. Nu jobbar jag på att ta igen allt jag förlorat de här veckorna. Men jag har gott om tid. Fri!



 

Inte min idé om en bra måndag

När jag inte fick tassa ut på morgonen anade jag en hel skock med ugglor i mossen. Vad hjälpte det, när flyktmöjligheten under sängarna omöjliggjorts genom en stängd dörr, och några alternativa ställen inte fanns? 

Naturligtvis besannades mina farhågor. Innan jag visste jamet av var jag placerad på den där obehagliga bänken hos vettisen. För sjuttionionde gången skulle mitt öga kontrolleras på olika sätt. Och det gick väl an. Men sen råkade matte nämna att jag kräkts litet en del nätter på sistone, och då fick jag ställa mig på vågen. De var inte nöjda med att jag blivit av med en hel del sedan jag var på djursjukhuset senast. Då ringde vettisen till en annan djurklinik och frågade om de kunde ta prover på mig? 

Så, kan ni tänka er, jag fick fortsätta till en ny vettis! Det var jag inte glad åt! Väl där togs det blod ur min tass, och så blev min mage fotograferad. När allt var klart berättade de vad jag redan visste, att jag är i prima form! Det var visserligen något litet med njurarna, så jag ska få annan mat. Har provsmakat den, och den är absolut ätbar. 

Sen kan jag tycka att det är smickrande att både den första och andra vettisen uttryckte sin förvåning över att jag är sjutton år. Det hade de aldrig kunnat tro, sa de båda två!





 

Lisa: Dags??

Jag känner mig så KONSTIG, matte?

Det är något under svansen...jag kan knappt STÅ på benen, jag måste KRYPA, så här? Jag behöver jama hela tiden om hur orolig jag är...Så matte ringde vettisen i morse, och sa nåt om att "det är dags nu". I morgon bitti ska jag dit. Då får jag åka bil. Det älskar jag! Men jag är inte lika säker på att jag gillar vad som händer sedan?

Goda nyheter

Tidigt i morse blev jag körd till vettisen igen, nu till den som jag var hos allra först. Något bättre än på sjukhuset, för nu fick jag bara en massa olika sprut i ögat, men slapp grävande i det, och även stick i nacken. Jag fick en massa beröm igen, hon menade att jag var ovanligt duktig! Med det menas väl att jag är dålig på att försvara mig?

Och vet ni vad? Såret är läkt! Ögat är fortfarande litet skrovligt och känns obehagligt, men i morgon slipper jag nog tratten! Så mycket bättre allt kommer kännas då. Tänk bara att kunna äta utan problem, även om det har varit rätt mysigt att få hjälp av husse att hålla skålen i rätt vinkel. Nu känns det faktiskt som om Livet skymtar runt hörnet!

Nästa måndag ska jag tillbaka till vettisen. Men innan dess hoppas jag att jag ska kunna öppna ögat helt igen. Och få KOMMA UT!



 

Det var inte så här jag tänkt mig...

Visst, helgen har varit hur skön som helst. Trevliga gäster, god mat och härligt väder. Men igår tyckte jag att ljuset blev så skarpt? Försökte motverka det genom att inte öppna ögat så mycket. 

Idag kom jag glatt intassande när matte ropade på mig mitt på dagen. I handen hade hon min matskål, vem kan motstå sånt? Och jag fick mat. Men det var också allt. Inte fick jag komma ut igen!? Timme efter timme fick jag vara instängd. Och ni kan nog gissa vad som hände? In i buren med Gustav, bara, och iväg till det där hemska pinostället! Där fick jag olika droppar i ögat. Kunde ha räckt med det, tycker jag. Men nej då, nu ska jag straffas ytterligare! 

I ett par dagar måste jag vara inne! Och nu när det är så ljuvligt väder! Vettisen påstod att jag är handikappad?! Att jag hör dåligt och bara ser bra på ena ögat! För att jag förmodligen fått en vass klo i ögat, så att det gått hål. Och gissa en gång vem den skyldiga kan vara?!

Nu ska det droppas i ögat sex gånger om dagen, och först när jag öppnar ögat och inte ogillar starkt ljus får jag tassa ut igen. Suck och åter suck. Det var inte så jag tänkt mig den här måndagen?


 

Hej, jag heter Lisa!

Jam på er! Lisa heter jag, och jag är ny katt i det här huset.

För att komma hit måste jag åka bil i många dagar. Det gjorde inget, för jag gillar att åka bil. Då kopplar jag av och sover så bra. 

Direkt jag kom hit upptäckte jag att jag måste rätta till både det ena och det andra. Först tog jag itu med växtbeståndet, vilket mina företrädare misslyckats med. Fixade jag på nolltid. Det är ju bara att smaka på dem! Sedan var det en blomma som just inte hade några rötter. När jag demonstrerade det på golvet för matte förstod hon att det bara var att slänga den. Så nu har jag fått till stånd mycket mer plats i fönster och på andra ställen.

En annan sak jag styrt upp är städningen här. Det har slarvats, kan jag jama! Jag har hittat massor med dammråttor under olika skåp. Människorna skyller på att det är svårt att komma åt där? Det är ju bara att sticka in tassen?! Så också det har jag börjat få ordning på. Radat upp råttorna utanför skåpen. Jag tror matte blev väldigt tacksam för min hjälp?

Idag har jag varit hos vettisen. Matte hade känt en rätt stor knöl på min rygg. Jag har visst fått en inflammation efter den otrevliga sprutan jag fick förra gången jag var där. Och vet ni vad vettisen sa för nåt idiotiskt? Jag ska svälta i en vecka!!! Bara få en halv burk i stället för den hela som är det minsta jag behöver för att överleva!? Matte råkade avslöja att mitt bajs rinner ut. Så ifall ni aldrig hör av mig igen vet ni vad det beror på!

Jag har massor att berätta om mitt nya liv här. Om jag mot förmodan överlever svältkuren ska ni få veta mer då.

 

  

Puffen jamar

Mjaou på er, nu är det dags för litet fredagsjam med mig, Puffen, igen! Idag ska jag berätta om något av det viktigaste i mitt liv. Mat. 

Jag vet att Gustav brukar klaga på tomma matskålar ibland. Då måste jag jama att han vet ingenting om tomma magar! Den som ständigt får tassa omkring utsvulten här i huset, det är jag, det. Jag är säker på att ingen kan älska mat mer än jag, och jag försöker ständigt hitta något ätbart. Har jag tur ligger något kvarglömt i vasken. 

'Diet' är ett väldigt dumt ord. För mig innebär det att jag går miste om en massa godsaker. Räkor, till exempel, som jag tycker så mycket om. Varför vill de inte stanna i min mage? Det är så orättvist att jag som tycker mest om mat här, får smaka minst? Och det brukar jag minsann påjama högt för både matte och husse.

Till min stora lycka finns en sak jag får äta, och det är leverpastej. I några veckor nu har jag fått denna delikatess varenda dag!? Matte säger något om att "tur hon inte upptäcker pillret"? Vilket då piller, undrar jag? Man märker väl skillnad på ett piller och leverpastej?!! Eller hur?

För några veckor sedan blev jag kidnappad och fraktad till det där förfärliga stället, där man blir satt på en brits och utsatt för diverse hemskheter. Jag kan lova att de tänkte mörda mig! Jodå, så var det! Jag blev fasthållen vid en stor och skrämmande apparat som klämde ihjäl mig, nästan. Då skrek jag på hjälp så det hördes i hela området! Och dumma husse, som var där, lät dem göra sådär med mig, hur kunde han? Uschjam, vilken mardröm. 

Men nu får jag leverpastejkulor, och livet är trevligt igen. Och bara Gustav inte retas med mig, tror jag det blir en riktigt bra helg. Hoppas ni får det också!


 

Det här hade jag inte planerat?

Den här dagen blev inte riktigt som jag tänkt mig

Efter en ytterst kort patrullering där ute i morse, blev jag inlockad av husse, och sedan var det kört. Timme efter timme gick med alla dörrar stängda. Det enda som hände, var att buren ställdes i matrummet. Puff, den dummingen, var inne i den flera gånger, något som jag förstås aktade mig noga för. Ändå var det jag som lurades in i den till slut!

Bara för att jag blivit trött av all värmen i sommar, och kanske sovit extra mycket, tvingades jag iväg till det där hemska stället, ni vet. Där, som alla verkar springa omkring med nålar i högsta hugg? Man blir fasthållen i onaturliga ställningar, klämd och bänd på, pälsen rakas av, och allt är så otrevligt som det bara kan bli! Till råga på allt var det samma ställe som stackars Piff åkte till, och samma vettis. Bara det kunde ju sända kalla kårar längs ryggraden!

Men den här gången såg hon glad ut när hon kom med provsvaren. Alla prover var bara jättebra! Dessutom sa hon, att jag var väldigt fin för att vara femton år! Så nu hoppas jag få njuta av mina sovmorgnar och alla andra siestorna också i lugn och ro, utan att min hälsa ska ifrågasättas? 

Tänk vad man får utstå bara för att man gillar att sova?

 

Åkte dit - IGEN!

Piff låg under täcket i mattes säng, och jag låg på husses säng. Vi njöt en välförtjänt vila igår eftermiddag. Allt andades lugn och ro. Jag, som låg ovanpå sängen, insåg faran först. Matte kom in med en bur, som hon försiktigt ställde ner på sängen bredvid Piff. Sedan vek hon undan överkast och täcke, grabbade tag i stackars Piff, som knappt hann fatta något innan hon satt inne i buren. 

Det behövdes ju ingen större intelligens för att dra vissa slutsatser av detta, så jag förpassade mig skyndsamt i säkerhet under sängen. Avvaktade en god stund. Inget mer hände, annat än att Piff flyttades till en stol på kontoret. Husse kom hem med bilen, och allt verkade normalt. Släppte litet på vaksamheten, och hoppade upp i ett fönster. Då slog hon till, matte! Att man alltid ska vara så naiv, och blåsa faran över för tidigt?

Som ni förstår var det dags att bli stucken, klämd på och vägd. Jag fick sitta där i min bur och höra hur Piff väste och morrade. Sände deltagande jam till henne, men jag tror inte det hjälpte. Sedan åkte jag upp på bordet. Reflexmässigt duckade jag i buren, av erfarenhet visste jag vad som väntade. Sticket gick väl an, och jag visade hjälpsamt upp mina tänder. Men så var det vikten. 

Nu är det ju som så, att jag faktiskt inte kan hjälpa, att jag inte kunnat träna som vanligt. Har därmed gått upp litet i pälsstorlek, vilket jag inte har några som helst problem med. Det är förresten bara bra att ha litet päls att ta av, när hårdträningen börjar igen där ute. Ett reservlager är väl aldrig fel?

Min upphöjning

Matte säger att det här är en typisk studie på temat "Gustavs sittstilar". Det är många som haft frågor om min uppdragna högertass? "Har han ont?" har varit den i särklass vanligaste funderingen. Ibland har jag då sprungit iväg i god fart. Till och med gjort ett hopp över staketet till grannen.

Min vettis kollade mitt ben en gång för länge sedan. Matte hade skvallrat om min upphöjning. Självklart var benet precis som det skulle vara. 

Kan man inte bara få gilla att sitta så här? Jag gör det nästan jämt. Förstår inte riktigt anmärkningarna på det? Hur dumt skulle det inte se ut om jag tog upp den andra framtassen också, och satt på bara baktassarna? Okej, det händer, men bara korta stunder, och i spaningssyfte.

Som vanlig sittställning tycker jag att 'trebensmetoden med svansstöd' fungerar alldeles utmärkt.