Det är något under svansen...jag kan knappt STÅ på benen, jag måste KRYPA, så här? Jag behöver jama hela tiden om hur orolig jag är...Så matte ringde vettisen i morse, och sa nåt om att "det är dags nu". I morgon bitti ska jag dit. Då får jag åka bil. Det älskar jag! Men jag är inte lika säker på att jag gillar vad som händer sedan?