Dromedar?

Fast det allra, allra bästa vore förstås om bullen på ryggen inte syntes för människor. Tänk att få mat både på fat och från det egna förrådet!

Men tills det är fixat får jag glädja mig åt att äntligen kunna ha kontakt med världen igen. Till slut fick jag ordnat hem några nya sladdar och apparater, för att sedan bistå matte med anvisningar, så hon kopplade allt rätt. Jag var litet tveksam till om hon skulle uppfatta allt rätt, men nu har vi fått bättre sprutt på nätet än någonsin.

Så nu går det fort och lätt att önska er alla en riktigt härlig sensommarhelg!

Äntligen!

Bråkigt nät

Den här helgen har jag haft besök av minisen. Han bodde här i flera dagar. Jag gillar honom mycket, och är noga med att han ska få klappa mig. Puff är dum, och springer och gömmer sig det fortaste hon kan när hon får syn på honom. 

Jag har förstås mest varit ute. När solen visat sig har det varit riktigt skönt. Hasselbusken har kommit till heders igen. Nu är det precis lagom varmt där i solskenet!

Hela sommaren har det bott en igelkott hos mig. Det är bra. Mina människor ställer ut mat till den. Jag har upptäckt att jag gillar igelkottsmat. Eller om det är igelkottar som gillar kattmat? Sak samma, huvudsaken man blir mätt i magen!

Nu är frågan om min sekreterare kommer kunna skicka detta, för det där internettet har bråkat väldeliga i flera dagar. Så om det blir tyst härifrån vet ni vad det beror på. Och vi kan ha svårt att kattentera hos er andra, men jag hoppas förstås att det ska gå!

Årets sensation!

Kom och köp Gustavs snällomoner, speciellt framtagen att användas på människor som inte tar ansvar för sina djur! Gör dessa människor i stället kärleksfulla och ansvarsfulla!  Ett tryck om dagen räcker! Spraya fem sekunder där de vistas mest! Sensationell uppfinning! Kostar endast en vitfisk och två räkor! Kommer också finnas som dosa att plugga in i eluttaget till samma pris.

Beställningar mottages tacksamt, och leverans sker när strömmingen går till och livet leker!

Önskar er alla en riktigt fin helg!

 




  

In? Varför då?

Värmepumpar och hasselbuskar i all ära, men när det är riktigt busväder behövs rejälare doningar. Jag vill ju för allt i världen undvika innearbete så länge som möjligt. Då får min koja på altanen bli lösningen. Nån gång måste ju regnet sluta. Optimist ska man va'!

Legat här i tre timmar? Och???

Favoriten, än så länge

Nu ska jag berätta om mitt nya favoritställe, där jag tillbringat en stor del av min lediga tid i sommar. Under aggregatet för luftvärmepumpen! Där är skugga när jag vill ha skugga, regnskydd när jag behöver det, och dessutom ger trappan alldeles bredvid lä för blåsten ifrån havet. Med andra jam en helt perfekt plats! Eller, åtminstone nästan?

För det finns en hake. Det förargliga röret, som rätt som det är riskerar bli aktivt och börja droppa. Men än så länge håller det sig lugnt. När det börjar bråka återgår jag nog till min hasselbuske. Gammal plats är ändå äldst.

Den här sommaren

Det här tycker jag mycket bra beskriver denna sommaren! Min kära hasselbuske har fått avstå från mina besök, den har fått stå där i solen helt övergiven. Inte förrän häromdagen letade jag mig dit. 
Nu verkar det vara slut på skuggletandet. Återigen är det dags att söka sig till solvarma platser. Fast idag har det blåst, så det har nästan varit läge för inneliv. Men bara nästan. Jag har hittat ett perfekt ställe när det blåser och regnar. Det ska ni få se i morgon! 

Nya rutiner

Hej, det är jag, Gustav! Ni kanske minns den där katten som brukade blogga här för evigheter sen? Jag tog ju litet semester, och efter det tog matte extra ledigt och sen hände det tråkiga med Piff, så det blev ett väldigt långt uppehåll. Nu är det verkligen på tiden att jag får börja igen, tycker jag!

Att vi bara är två katter nu har inneburit en omläggning av  nattrutinerna. Tidigare var Piff och Puff i en egen del av huset på nätterna, medan jag sov hos husse och matte. Så hände det, att Piff for iväg i en bur, utan att komma tillbaka. Den kvällen stängdes inte dörren till vardagsrummet, där de brukade tillbringa nätterna? Då passade jag på att lägga mig i min fåtölj där. Visserligen fanns ingen brasa där ännu, men en varm och skön dyna att ligga på.

Jag fortsatte med den nya rutinen hela förra veckan, och lät Puff vara hos matte. Men nu några kvällar har jag ändrat mig. Jag vill också sova hos henne! Och faktiskt har Puff och jag nått fram till en kompromiss. Jag ligger bredvid matte, men i husses ännu tomma säng, och Puff parkerar vid mattes ben. En fullt tillfredsställande lösning. Frågan är hur det ska bli när husse kommer hem i morgon? Han är litet för bråkig för min smak på nätterna. 

Gissar på att nuvarande avtal med Puff kommer omförhandlas? Och jag tycker nog att det är mycket lättare att göra upp med en än med två. Förresten är Puff litet trevligare mot mig nu, när det bara är hon och jag. Det gillar jag.

Piff har lämnat oss

Så litet man vet...i stället för att Gustav skulle få börja jama om sommarens äventyr, måste jag med sorg berätta att lilla Piff helt oväntat fick avsluta sitt liv här på jorden i fredags.

Det började med att jag kände en mycket obehaglig lukt om henne i torsdags kväll, när hon hoppade upp i mitt knä. Men hon var som vanligt, buffade, och njöt när jag kammade henne. Ringde i alla fall till hennes veterinär på fredagsmorgonen, för jag misstänkte att det kunde vara något med tänderna. Läste på om FORL, och var inställd på att några tänder kanske skulle behöva dras ut. Eftersom Piff behövde sövas för en sådan undersökning, blev jag hänvisad till närmaste djursjukhus. Egentligen fanns ingen tid, men "kom kvart i tolv, så kan vi titta på henne och ge henne antibiotika över helgen". Kändes okej. Oroade mig mest för hur jag skulle in henne i buren, det brukade vara en pärs varje gång. 

När det var dags för avfärd låg hon och sov inne i sin igloo. Direkt jag kom dit och tittade på henne, förstod hon att något var på gång. Hon var den av katterna som oftast hade en nästan kuslig intuition. Trots det gick det rätt enkelt att få in henne i buren. Nu var det värsta gjort, tänkte jag. Om det varit så, ändå...

Väl inne i undersökningsrummet förberedde jag veterinären på att "den här katten är inte särskilt samarbetsvillig", för vid alla tidigare veterinärbesök hade det varit rätt stora problem. Innan undersökningen började tittade veterinären på Piff och undrade "är hon verkligen tolv år, hon är ju så fin?" Ja, hon var ju det... 

Men märkligt nog gjorde Piff inget motstånd alls nu? I stället för att darra i hela kroppen och vara enormt uppstressad, lät hon sig undersökas utan protester. Först kontrollerades tänderna, "ser inte farligt ut, litet tandsten, bara". Sen öppnade veterinären munnen helt och tittade i svalget. "Men, vad är det...?" Ny kontroll. "Det där ser inte alls bra ut...". 

Och hon visade mig nånting stort och rött mitt i svalget. "Det här måste jag titta närmare på. Vi får söva henne i eftermiddag. Det kan vara en inkapslad inflammation, men också något allvarligare. Du får vara beredd på det. I så fall tycker jag inte att vi ska väcka henne igen". Och jag fick lämna mobilnumret, så att hon kunde nå mig medan Piff fortfarande var sövd.

Det var en chock. Aldrig, aldrig hade jag kunnat förutse detta. Visserligen hade hon sovit mer än vanligt en tid. Men hon började ju bli till åren? Och hon har alltid gillat att krypa in under filtar och överkast för att mysa? Visst hade hon ratat godiset på kvällarna senaste veckan, men tänkte, jag måste byta sort? Men annars, så blank och fin i pälsen, och lika kärleksfull som alltid.

Eftermiddagen var en pina. Inte kan hon vara så sjuk, hon är ju inte mager...och med den härliga pälsen? Eller, ska jag ställa in mig på det värsta ändå? Klockan hade varit litet mer än tolv när jag lämnade sjukhuset. Vid fem ringde hon. På tonfallet förstod jag direkt att det var dåliga nyheter. "Tumör...spruckit...infekterat...går inte att operera där...finns inget att göra...jag tycker vi ska låta henne få somna in nu..."

Så overkligt, det finns inte ord för hur ont det gjorde. Och gör. Hur kan en liten katt lämna ett så jättelikt tomrum efter sig? Ingen som väntar på mig efter duschen, och vill känna på vattnet på golvet. Ingen som sitter på skrivbordet och tålmodigt väntar på att jag ska sätta mig framför datorn, så att hon kan lägga sig på mitt knä. Eller som kommer till mig när jag sitter där, och först lägger högra tassen på mitt knä, tittar forskande på mig, är det okej att jag kommer? Ingen som kryper upp till mig i sängen och lägger sig runt halsen och tvättar mitt ansikte och hår. Ingen som formar om den ena soffkudden och gör en djup grop där för att ligga i. Allt sånt, som bara hon gjorde. 

Men det som gör allra mest ont, är min sista bild av henne, liggande ihopkrupen där i lådan, och hur hon såg på mig. Blicken. Det var som hon förstod. Och jag önskar så att jag hade kunnat stanna hos henne de sista timmarna. Det är det värsta, att jag måste lämna henne. 

För detta var inte bara en sorgens dag. Denna dag hade ett nytt litet barnbarn kommit till världen, och hans fyraårige storebror var därför med mig på sjukhuset. Kanske hade jag i chocktillståndet ändå inte kommit på tanken att stanna, kanske hade jag inte ens fått, men nu var det otänkbart. Men det smärtar mig att Piff fick vara ensam de sista fem timmarna av sitt liv. Min enda tröst är att hon inte lider mer. För det förstår jag att hon gjort. Den stora tumören måste plågat henne ordentligt, och på ett så utsatt ställe.  Och när den sprack, så ont det måste ha gjort, stackars lilla katten.

Lilla Piff, du har varit en så älskad katt, och så många tårar  jag nu gråtit för sin skull, det känns som om de aldrig ska ta slut? Du krävde aldrig något, bara gav av din tillgivenhet. Men jag vet, att jag en dag kommer kunna minnas dig, inte med tårar, utan i tacksamhet, och med ett leende.

Som ni kanske förstår, måste Gustav få lugna sig litet med sin blogg, tills det allra jobbigaste är över. Sorgen måste få stilla sig.

Gustav tar förstås det hela med ro, medan Puff saknar sin syster, och har blivit ännu mer "mattig" än vanligt. Vi får återkomma när tiden är mogen.



  

Om jag inte smält bort

Helt utmattad ligger jag i min öken. Matte kom för att kolla om jag levde?

Samlar ihop alla min krafter...

...för en snabbkoll åt väster och öster...

...innan jag helt slut av ansträngningen sjunker ihop igen

Gissar att de flesta av er, precis som jag, tycker att termostaten där ute inte fungerat tillfredsställande den senaste månaden? Det finns inte en oupptäckt skuggfläck på min tomt, det kan jag lova! Min älskade hasselbuske har fått klara sig utan ett enda besök. 

Och till råga på dessa konstigheter, har min sekreterare helt fräckt ansökt och beviljat sig själv ledigt ytterligare en vecka! Vad jag förstått har hon någon slags jourverksamhet som förhindrar att vi sätter igång vårt angelägna arbete här. Men jag hoppas verkligen att det där andra ska vara avklarat under veckan, så att jag kan sätta igång på allvar nästa måndag! Om jag inte smält bort, förstås...