Lisa: Hur pinsamt?

Dagen efter jag kom hem från hotellet skickade någon godis/leksaker till mig!  Husse inbillade sig att de var till honom, men jag vet vad jag vet. Det bara skrek "Lisa" om buketten! Men av någon anledning flyttades den runt, och ställdes på de mest oåtkomliga ställen? Det var inte snällt gjort!

Nåt annat som definitivt var direkt elakt gjort inträffade igår kväll. Jag hade den stora lyckan att fånga en fjäderkotlett ute på altanen, och skyndade mig in med den för närmare beskådande och hantering.  Att man aldrig lär  sig?! Genast fick jag matte efter mig, och sedan anslöt också husse. Jag morrade givetvis att detta var mitt byte, och försökte undkomma deras försök att knycka det bäst jag kunde. Tyvärr lyckades jag inte, den här gången heller. Husse tillgrep min skatt. Så snöpligt! Nu har jag hittills fångat en mus och tre fjäderkotletter på altanen. Hur många har jag fått behålla? Just det, NOLL!

Jag bara jamar, hur pinsamt är inte det? För dem, alltså!

Lisa: Var sak på sin plats

 Vad vill du, matte??

Matte tänkte ta en bild för att visa hur skönt jag har det på min altan när jag ligger och vilar i min filtlåda. Men ni vet hur det är,  jag märker förstås minsta rörelse där inne och undrar vad det är frågan om?

Fast till slut lyckades hon lura mig ändå, konstigt nog? Måste ha slumrat till rejält...Kartongen jag ligger i fanns inne i huset redan när jag kom, men jag har aldrig brytt mig om den. Förrän matte äntligen insåg att den stod på fel plats, inne i sängkammaren! Men det var ju här ute den skulle vara! Nu ligger jag i den varenda dag. Visst, det tog tid, men jag fick min säng till slut!

Önskar er ännu en riktigt härlig sommarhelg!

Det börjar arta sig

Ibland blir det litet tokigt? Som på bilden här. Ser ut som om matte dragit värsta skämtet? Som ni förstår är hon aldrig så rolig! Nä, jag blev bara tvungen att jama hur jag uppskattade att hitta henne på altanen igen. Det har ju gått en lång, lång tid när det aldrig suttit någon där. Äntligen börjar det rätta till sig! 

Lisa: Får man göra så???

Igår kväll var jag mycket upprörd och besviken på mattes

Får man verkligen göra så???

beteende. Jag hade varit ute på altanen och till min enorma lycka fått tag på en fjäderkotlett! Tänk att den kunnat ta sig in igenom de små maskorna i nätet?  Min lyckodag! Tog in den för ytterligare behandling. Stort misstag! Matte fick syn på mig när jag sprang omkring med bytet och funderade på mitt nästa drag. Hon blev litet undrande varför jag inte brydde mig om Gustav, som nyss kommit in? Så hon följde efter mig in i vardagsrummet.

Jag hade precis lagt ner min fångst på golvet för närmare beskådande, men förstod blixtsnabbt att hon tänkte stjäla mitt byte?! Alltså lyfte jag upp det igen. Sen vet jag inte riktigt hur det gick till, men jag kan jama att mina misstankar tyvärr var helt korrekta! Hon helt enkelt snodde kotletten från mig! Sen försvann hon ut. Förmodligen för att kalasa på den själv? Man kan bli frustrerad för mindre.

Och när jag ändå är igång och klagar på matte kan jag berätta att hon ibland stänger in sig på toaletten!!? Får man verkligen göra så? Hur ska jag då kunna komma in där?

Här behövs minsann uppfostras i både det ena och andra.
 

Puff får vårkänslor och smiter emellan

Hej, det är jag, Puffen! Har fått såna vårkänslor att jag smiter in och lånar Gustavs blogg idag. Älskar ni också sol? Det tror jag nog. Gustav, han kan ju uppsöka sin hasselbuske och andra soliga ställen där ute. Mitt favoritställe är den här mattan inne i gästrummet. Det har tagit litet tid, men äntligen börjar solen lysa in där en rätt lång stund av dagen. Och den är varm!

Tänk att den tiden är här, när det blir mer och mer värme! Det betyder att jag kan tassa ut på altanen allt längre stunder. Har varit sparsamt med besök där under lång tid. Har mest kollat ett hörn där. Är helt säker på att det rör sig något bakom plankorna. Därför sitter jag där och vaktar några minuter varje dag. Snart blir det en mer heltäckande bevakning. Att ligga och sola och jobba på samma gång, så optimalt som det kan bli!


 

Åtminstone om man är katt

Jag upptäckte matte på altanen, och skyndade mig dit. Hoppade upp i hennes knä, och hon började genast klappa mig. Eller, gjorde hon det? I stället för mitt förväntade kli mellan öronen och i nacken, blev det nån slags fingerkamning över hela mig? Funderade ett ögonblick på att hoppa ner igen, men då, äntligen, fick jag det gos jag hoppats på. Sen låg jag kvar ganska länge. Min päls blev alldeles het av solen. Då reste sig matte.

Jag blev förstås tvungen att hoppa ner, men följa med henne in, nä, det hade jag inte en tanke på. Skyndade mig upp igen, så hon inte skulle hinna ta undan dynorna. Även om solen var på väg att försvinna bakom tallarna, fanns värmen kvar i dynan. Jag låg kvar och hade det skönt i flera timmar till. Med mjukt underlag och varmt i luften kan man njuta även utan solens strålar. Åtminstone om man är katt.

Spårlöst

Efter frukosten släppte matte ut mig på altanen. Efter en halvtimme, eller så, öppnade hon dörren för att se om jag ville in igen? Det ville jag!

Vad då inte varit ute? Varför tror du det, matte?

Och väderguden var i högform

Jag vet att jag klagade på vädret förra måndagen. Det verkade inte hjälpa ett dugg? I fredags var det helt bedrövligt! Jag lovar, det var totalt omöjligt att tassa ut för att utföra angelägna ärenden. Inte nog med att det blåste hårt, det vräkte ner blött också! När hela dagen gått utan att jag kunnat...ja, ni vet, det där, krävde jag att åtminstone få komma ut på altanen på kvällen. Där har jag ju min lilla koja under tak. Låg sedan där i många timmar och väntade på att väderguden skulle bättra sig. Matte och husse var ute flera gånger och undrade om jag inte skulle komma in? I det längsta ignorerade jag deras inviter, men till slut måste jag mycket motvilligt ge upp. Kan meddela att jag därmed krävde väldigt tidigt dörröppnande på lördagen. Och att min begäran faktiskt omgående beviljades!

Resten av helgen har varit lugnare. Jag njuter av att husse är hemma, och visar honom min tacksamhet genom att ge magmassage flera gånger om dagen. Men en del sova blir det. När jag var yngre, brydde jag mig inte om kylan, inte så mycket i alla fall. Nu är det som om pälsen inte är lika varm längre? Det är tur att jag har ett varm hem att bo i.


    

In? Varför då?

Värmepumpar och hasselbuskar i all ära, men när det är riktigt busväder behövs rejälare doningar. Jag vill ju för allt i världen undvika innearbete så länge som möjligt. Då får min koja på altanen bli lösningen. Nån gång måste ju regnet sluta. Optimist ska man va'!

Legat här i tre timmar? Och???

Lugnt och skönt, ännu några da'r

Trygga spaningsplatser är bra. Här har jag full koll på granntomten, där skällhunden bor. Tyvärr kan han också se mig. Då ställer han sig vid staketet och ja, just det, skäller.

Men han kommer nog inte förrän på fredag. Så vad skönt vi har det, matte!

Vilande

Egentligen vilar jag ju mest i min trädgård. Gömd i djungeln, eller i skuggan under hasselbusken. Växthuset blir för varmt när det är soligt. Men ser jag matte på altanen, tassar jag uppför trappan och lägger mig hos henne. Det kan bli i solen, men oftast litet i skuggan.

Men idag, då vilar jag i mattes säng. Ute har det regnat, hela dagen. Då är jag tacksam att jag inte måste vara ute.


 

Man har väl så roligt som man gör sig?

En väldigt lyckad helg, måste jag jama! Jag uppskattar mycket att ha sällskap där ute, och det har jag haft över förväntan. På lördagen tog matte och jag itu med diverse göromål i växthuset. Jag provlåg olika platser där. Vad hon gjorde vet jag inte riktigt, inget som inspirerade mig i alla fall. 

När vi var färdiga där inne, var det dags för fika på altanen. Själva fikandet bryr jag mig inte om, men att ligga på det solvarma trägolvet med matte nära, det är avkoppling! Där tog vi en lång paus tillsammans, innan jag kände att jag ville ta ett arbetspass i egen regi. Man har ju sina plikter.

På söndagen tog vi litet sovmorgon, och efter en god frukost var vi laddade för dagens utmaningar. Visade sig vara en av mina favoritsysselsättningar, rensa rabatt. Jo, det är säkert, jag tycker det är stimulerande! Mattes entusiasm är mera dämpad, konstigt nog? Hon har inte samma sinne för det hon slänger. Jag ser ju byten av olika slag. Inte hela tiden, men rätt som det är, kommer något spännande flygande. Tror att mycket av det arbete människor uppfattar som "tråkigt", bara beror på brist på fantasi och påhittighet?


   

Hur det än blir, blir det bra

Jag är väldigt nöjd med min lilla koja, tillverkad av en upp och nervänd vedkorg, där handtaget gått sönder. Den är precis lagom stor för mig. Hela jag får plats, men inte så mycket mer. Det är precis som man vill ha det, eller hur? Litet lagom mys-trångt. 

Kojan står på altanen, bara centimetrar utanför min ena ytterdörr, och med ett skyddande tak ovanför. Det är därför dit jag tar min tillflykt när det regnar mycket och länge ute. Ibland blir man ju så less på att vara inne, fast man konstaterat ett flertal gånger i den andra dörren att det faktiskt är omöjligt att tassa ut. Då får människan öppna dörren till min koja. 

Inom en sekund har jag krupit in där. Med litet tur blir det uppehåll nån gång, och jag kan direkt tassa iväg. Och blir det inte det, är det riktigt skönt att ligga där alldeles för sig själv och sova, totalt ostört. Passade bra idag, när Åskar var på besök på första gången och dundrade på.

Mycket att se fram emot

Den här sortens helger gillar jag! Fler såna, tack! Båda mina människor hemma, sol = full tillgång till mitt växthus, och dessutom en bonus i att nästan alla mina favoritmänniskor kom på söndagen. Fast där måste jag erkänna, att jag brast något i värdskapet. Det var aningen för skönt i växthuset. De skulle kommit dit allihopa i stället, tycker jag.

Ibland måste jag förstås ut på fältet också. Saker och ting kan ju inte förbli helt okontrollerade. Riktigt glad blir jag, om jag vid en sådan runda upptäcker matte och husse på altanen. Det har hänt rätt ofta den senaste tiden. Att de sitter där är givetvis positivt i sig, men innebär också andra trevliga saker. Till exempel är Piff och Puff instängda i andra delen av huset, eftersom dörren till altanen är öppen. Och att den är det betyder i sin tur att jag kan tassa in till min matskål när jag behagar.

Om jag förstått det rätt, kommer det bli massor av varma och soliga dagar framöver? Det är sannerligen härliga tider som stundar!

Positivt bo på hotell?

Vi tre katter bodde ju på hotell flera veckor för inte så länge sedan. Under mitt långa liv har jag hunnit med rätt många sådana vistelser, även om jag aldrig bott så lyxigt som den senaste gången. När jag återvänt hem efter dessa övernattningar, har jag alltid fortsatt mitt liv precis som vanligt. Inte minsta skiftning i min karaktär har kunnat skönjas.

Jag har ju två kattfröknar som inneboende, ett känt faktum för tidigare läsare. Att jag skriver "inneboende" beror på att de flyttade hit långt efter mig. (Ändå tar de sig ibland friheter vida utöver vad som passar sig, vilket förorsakat mig en hel del lidande.)

Hur som helst, med fröken Puff har efter jamade hotellvistelse hänt något? Hon vågar saker hon tidigare avstått! Som att tassa ut på altanen. Inte ens om matte öppnade dörren tordes hon kliva ut mer än någon enstaka gång. Nu, när hon kom hem från hotellet, skyndade hon sig direkt till kattluckan mot altanen och tassade ut! Och har så fortsatt. Men det är inte nog med det. Än märkligare saker har hänt.

Puff har hälsat nos mot nos på mig! För första gången någonsin! Jag kände mig litet osäker i situationen, och satt alldeles stilla. Skulle ju vara väldigt skönt om hon slutade vara så misstänksam mot och rädd för mig. Kanske måste jag boka in henne för några extra veckors hotellboende?

Inget krusande här, inte!

Den här helgen får mina människor godkänt i närvaro. En trea kan jag dela ut, fast svag. De kunde givetvis inte låta bli att rymma någon av dagarna. Nu var det ju väldigt skönt väder, därför fick de det förhållandevis goda betyget trots allt. 

Kvällarna har jag uppskattat mest under helgen, för då har vi haft mys tillsammans ute på altanen. Jag älskar verkligen att upptäcka matte och husse där! När det är så här varmt brukar de sitta där och äta. Då njuter jag av att ligga bredvid dem på det solvarma däcket. 

Fast i lördags, när jag tänkte delta i måltiden med egen medhavd mat, ville de inte ha mitt sällskap? Redan när jag närmade mig och som vanligt annonserade att det var knytkalas på gång, blev jag anmodad att "stanna där"!? Ja, var det på det viset fick de väl sitta där för sig själva. Jag krusade minsann inte!

Idag brydde jag mig inte om att bidra med något till lunchen. Men mitt sällskap fick de i alla fall. Långsint, det är jag inte.

Vardagsrumsdramatik

Det skedde något aningen besvärande här förra veckan. Genant och pinsamt. Tyckte åtminstone matte att det var. För oss katter.

Jag låg nöjd och avslappnad i soffan. Matte satt i min fåtölj och tittade på teven. Puff sov i sin igloo. Allt andades fri och ro. In på scenen trädde Piff, från altanen. Men det var något märkligt med henne? Hon hoppade omkring på ett sätt hon aldrig brukar? Då såg matte. En liten mus sprang för livet, in bakom vedbunken.  Piff hade hämtat sig en leksak där ute.

Matte drog fram bunken. Musen rusade iväg, mot teven. Det är nu "pinsamheten" tar sin början. Jag kände inte alls för att avbryta vilan för att jaga en ynkligt liten musunge. Matte hämtade mig och satte ner mig framför teven, i avsikt att jag i kraft av min erfarenhet snabbt skulle...ja, ni förstår? 

Det var bara det att jag inte var på humör för jakt just då. Jag satt kvar där en stund för syns skull. För att visa min goda vilja plockade jag upp en tygmus som låg framför mig, men återvände sedan till min sköna soffa. Piff och Puff fjantade omkring, och nosade överallt, men också de tröttnade till slut. Tre katter och en mus i ett och samma rum. Det finns visst nån slags lek "Vad ska bort?", men vi hade lust att leka den. Inte alls.

Sent på kvällen stängde matte in mig och Piff i den delen av huset. Vad som sedan hände är vår hemlighet. Huvudsaken är väl att inte minsta lilla mus synts till sedan dess? 
 

Det är det väl?

Den här bilden är ett vårtecken. Ser ni inte det? Nä, det är inget särskilt med mig, om ni trodde det? Det nya är att solen lyser in genom ytterdörren igen, och lyser upp golvet där jag tassar fram! Hela vintern har solen gömt sig bakom trädtopparna, och aldrig riktigt nått in där jag är. 

Men nu är det dags igen! Jag kan lägga mig ner på golvet en stund och njuta av värmen. Eller tassa ut på altanen där utanför, och lägga mig i solen. Idag satt matte och jag där en lång stund. Hon läste en bok, och jag passade på att vila litet. Åh, vilken härlig tid som stundar nu! För nu är det nog vår? Väl??

Transformer-katten

Jag undrar varför just jag måste ha världens underligaste katt som inneboende? Kommer aldrig bli riktigt klok på henne. Jag jamar förstås om hitflyttade Puff.

Så långt det bara är möjligt, försöker jag undvika kontakt. Tassar omvägar längs väggarna om hon kommer emot mig på golvet. Sätter mig på behörigt avstånd på morgnarna, när vi ska få frukost. Det innebär, att jag väntar nästan ute i matrummet, medan hon sitter precis vid mattes fötter i köket.

Det är bara på ett ställe jag kan vara helt säker. Ute på altanen. Både Piff och jag kryper utan att tveka igenom kattluckan dit. Puff, den fegingen, vågar sig knappt ut på altanen ens när dörren står öppen. Och vet ni varför? Jo, det kan finnas ett farligt monster där ute! Nämligen hennes egen syrra Piff! Ja, jag jamade ju att hon är konstig! Puff, alltså. 

Så fort Piff tassat över tröskeln ut på altanen, transformeras hon till Darth Cater. Verkar Puff tycka. Jag ser förstås att det är samma gamla Piff, och ligger lugnt kvar om jag skulle vara där. Men skulle Puff ha vågat sig ut en bit på altanen, och Piff uppenbarar sig i dörren, blir Puff alldeles kolossalt vettskrämd. Väs och fräs och högsta växeln in. 

Eftersom Piff gillar att vara på altanen, blir densamma alltså nästan alltid Puff-fri. Visst är det skönt med en fristad. Men en besynnerlig katt är hon, den där Puffen. 

Då var det synd om Puff

Ni kan tro att det hände något jamarotäckt igår! Matte satt, och jag låg, i godan ro ute på altanen, när det började låta något. Ett tjut. Vi reste oss båda två, undrande vad det var? Dörren till huset, som var halvöppen, öppnade matte och gick in. Ve och fasa, tjutet blev...det finns inte jam för hur högt det lät. Hon fick allt gå in ensam.

Det var brandlarmet som hade löst ut! Och i den delen av huset där det lät som allra starkast, där satt en panikslagen stackars Puff. Matte hade stängt dörren till köket, för att inte Piff eller Puff skulle kunna smita ut när hon hade öppet till altanen. Piff hade turen att vara ute på andra altanen. Mest tur av alla hade förstås jag, som skyndsamt distanserade mig långt bort från detta förfärliga.

Matte irrade runt som en yr höna, hon fattade inte vad det var frågan om, eller hur hon skulle få tyst på eländet. Men så ringde telefonen, och någon hjälpte henne knappa in några siffror och mojänger på en apparat vi har på väggen. Puh! Äntligen tyst! 0+pppppppppppppppppppppppo,.p. Jahajam, här kom Puff in och gav sin högst kattliga kommentar till incidenten. Jag tror det är en bra sammanfattning av hennes känslor. 

Inte brann det här, som tur var. På kvällen kom det en trevlig tvåbening och tittade i brandvarnaren. Det var en spindel som byggt ett bo i den! Kanske hade den rökt på där inne? 

Jag är i alla fall ytterst tacksam att det inte hände på natten. Min sovfåtölj står nämligen just där det lät som mest. Fast om det skulle börja brinna, är det förstås tur att man inte fortsätter sova.