Vardagsrumsdramatik

Det skedde något aningen besvärande här förra veckan. Genant och pinsamt. Tyckte åtminstone matte att det var. För oss katter.

Jag låg nöjd och avslappnad i soffan. Matte satt i min fåtölj och tittade på teven. Puff sov i sin igloo. Allt andades fri och ro. In på scenen trädde Piff, från altanen. Men det var något märkligt med henne? Hon hoppade omkring på ett sätt hon aldrig brukar? Då såg matte. En liten mus sprang för livet, in bakom vedbunken.  Piff hade hämtat sig en leksak där ute.

Matte drog fram bunken. Musen rusade iväg, mot teven. Det är nu "pinsamheten" tar sin början. Jag kände inte alls för att avbryta vilan för att jaga en ynkligt liten musunge. Matte hämtade mig och satte ner mig framför teven, i avsikt att jag i kraft av min erfarenhet snabbt skulle...ja, ni förstår? 

Det var bara det att jag inte var på humör för jakt just då. Jag satt kvar där en stund för syns skull. För att visa min goda vilja plockade jag upp en tygmus som låg framför mig, men återvände sedan till min sköna soffa. Piff och Puff fjantade omkring, och nosade överallt, men också de tröttnade till slut. Tre katter och en mus i ett och samma rum. Det finns visst nån slags lek "Vad ska bort?", men vi hade lust att leka den. Inte alls.

Sent på kvällen stängde matte in mig och Piff i den delen av huset. Vad som sedan hände är vår hemlighet. Huvudsaken är väl att inte minsta lilla mus synts till sedan dess?