Det finns ett slut

Visst kan det vara rätt trösterikt att tänka på?

Hoppas nu att ni alla får en fin helg, förhoppningsvis utan stormar, varken ute eller inne. På måndag ses vi igen!

Passa dig noga, hund

Passa dig noga, hund, här bor JAG!

Varenda dag passerar alldeles för många hundar här. Egentligen ska jag väl vara glad för att de flesta faktiskt gör just det, passerar. Minst obehagliga är de som går ute på vägen, för de har oftast kopplat en människa. (Det är en sådan hund jag står och bevakar här på bilden.)

Mest opålitliga är alla som rusar omkring på andra sidan tomten, på stranden. Där råder ingen ordning alls. Ibland kommer de rusande i flock, och åt olika håll. Då är det bara att snabbt uppsöka närmaste skyddsbarriär. 

Nu har jag ju genom åren fått stor strategisk erfarenhet, och lärt mig hantera farliga situationer. De flesta hundar är relativt hyggliga, men jag har råkat ut för några som starkt ogillat mig. Helt obegripligt, för jag aldrig gjort dem något? Så för säkerhets skull gäller alltid hög beredskap vid åsynen av den typen av fyrbent varelse.   

Eländiga fästingar och beska piller

Nu, när det är slutet av november, ska väl fästingarna ha gott och lagt sig? Fast det är fortfarande plusgrader här, så jag ska behålla min Skudo-medaljong litet till. I över åtta månader har jag haft den på mig. Totalt har jag haft ungefär åtta fästingar på hela tiden. Det är förstås omöjligt att veta om de varit fler utan Skudon? Men det har varit skönt att slippa Frontline hela sommaren. 

En av de sista (?) fästingarna för i år skänkte jag till matte. Eller skänkte och skänkte, jag kunde väl inte hjälpa att den kilade över till henne när jag satt i hennes knä? Dessutom, om man ska välja på om matte eller jag ska äta medicin för att den dumma fästingen sprutade in något olämpligt, så väljer jag helt egoistiskt matte. Tycker det ser ut som om hon har lättare att svälja de där pillren än jag har? Och hon gör det helt frivilligt, utan tablettspruta! 

För min del tycker jag att tablettutspottning är den sport man ska bedriva när man pådyvlas medicin. Utmaningen ligger i att gömma tabletten i munnen utan att den hinner smälta, och sedan spotta ut den på ett så bra gömställe som möjligt. Då gäller det att vara fokuserad, och ha koll på sekunderna!

Skyffelmat

Matte har infört en märklig nyordning här. En mathiss. Förut har vi bara sett den användas när matte sopat golvet. Nu, helt plötsligt, ska maten serveras på den? Matte förklarar det nya användningsområdet med att hon inte kan böja sig. Härom kvällen ramlade hon med ett brak, och fick ett bordshörn rakt in i ryggen. Sedan dess har det krävts mycket kurrterapi av oss alla tre katter, kan jag intyga.

Skyffelmat? Inga problem!

Första dagarna vi fick frukosten nerhissad blev vi ganska konfunderade och osäkra. Det blir så när fasta rutiner bryts. Visserligen var turordning och platsen  maten sattes ner på densamma, men det gick så mycket långsammare? Och besynnerligt med en sop som puttade ner skålen?

Nu har vi vant oss så till den grad att våra förhoppningar väcks när matte tar fram sopen. Det har gått fort att anpassa sig till den här typen av nymodigheter. När det handlar om mat gäller det att vara flexibel.

Pälsförstoring?

Jag har haft en riktig dåligt-väder-helg. Allra uslast var det i går. Massor med både blött och blåst. Gjorde misstaget att kräva utsläppande på eftermiddagen. Just då var det torrt i luften, så optimistiskt tassade jag iväg en bra bit bort. Det var inte smart. 

I evigheternas evighet vräkte det sen ner. Att tänka på att ta sig hem var uteslutet. Matte var förstås ute och ropade massor med gånger, men inte ville jag riskera att bli dränkt, heller? Till slut lyckades jag förstås ändå ta mig hem. Sedan höll jag mig inne resten av kvällen.

Mycket soffliggande nu, det blir det. Har ni också märkt att sånt har en pälsförstorande effekt? Själv har jag inte funderat så mycket på saken, men matte har påtalat det. "Nu ska du få annan mat, Gustav" har hon sagt. Tydligen ska den här maten få stopp på utvidgningen. Jag tror inte jag bryr mig så mycket? Torra kulor som torra kulor. Huvudsaken jag får behålla min goda blötmatsfrukost. 

Roulette

Inget lätt val. Eller???

Önskar er allihop en riktigt skön myshelg i det härliga novembermörkret!

Nu är jag upprörd!

Jag är ytterst upprörd! En inkräktare har invaderat mitt allra heligaste, min vedbod!

Det har varit ganska trist väder idag, och jag var uppe tidigt i morse för att tassa hej då till husse. Alltså ansåg jag mig ha rätt till en extra lång middagsvila. Efter sedvanlig stretching och litet mat i magen tassade jag sedan ut för en eftermiddagsrunda. Först kontrollerade jag besöksfrekvensen på den nyöppnade restaurangen. Som vanligt hade samtliga ätit klart precis när jag anlände. Fortsatte efter det runt huset, mot vedboden. Där under satt en katt. Och det var inte jag!

Hela omgivningen kunde sedan ta del av min upprördhet. Högt jamade jag åt vederbörande att genast förflytta sig därifrån. Dessvärre var det en tjurig rackare, som inte brydde sig, utan bara stirrade tillbaka. 

Naturligtvis kom matte ut och lade sig i vår diskussion. Hon uppmanade mig med len röst att komma in, och med största tveksamhet tassade jag långsamt mot dörren, hela tiden med ett vaksamt öga på vedboden. Såna gånger är det inte lätt att välja? Tryggheten inne lockar, samtidigt som viljan att försvara Området är stark. 

Jag bedriver högintensiv spaning inifrån högkvarteret

När jag nådde trappan, beslutade matte åt mig. Hon kom ut och helt sonika lyfte in mig. Jag var inte riktigt med på noterna, och visst blodvite uppstod. Vi får väl se om det är det enda blod som kommer flyta här framöver?  

Ska överges igen

Har varit inne nästan hela dagen för att avsätta hussetid. Han ska nämligen överge mig för hundrasjuttioelfte gången för att åka till det där dumma norra landet igen. Det enda som är bra med det, är att han har velat vila mycket idag. Detta har för hans del inneburit sängliggande med en bok, vilket passat också mig perfekt.

Har emellanåt gett honom tassmassage, men som vanligt har jag svårt att få den rätta uppskattningen för denna. 
Som nästan alltid när jag riktigt kommit igång, har han skrikit "AJ!" och nästan puttat ner mig!? Mycket störande för mitt humör och lust att slutföra massagen. Särskilt när det inträffat flera gånger!

Som ni ser ligger Piff där bakom också. Igår kom hon och lade sig nästan bredvid mig i soffan. Först jamade hon femtiotre gånger att hon var ute i fredliga ärenden. Helt i onödan, förstås, för inte var jag rädd för henne? Det är i alla fall rätt skönt att slippa tassa omkring i ständig oro för påhopp. Man behöver ju inte vara bästa vänner. Att vara vänner räcker för mig.



  

Högst orättvist

De senaste veckorna har det pågått stor orättvisa här i huset. Både Piff och jag har utsatts för densamma. Att det handlar om något av det viktigaste i livet, maten, är nog inte svårt att gissa? 

På morgnarna är allt frid och fröjd. Alla vi tre förväntansfulla katter får varsin skål med blötmat. Det är till lunch och senare som det orättvisa sätter in. Jag kan komma in gång på gång för att få påfyllning av min blötmat. Nobben varje gång. Bara att knapra i sig av torrbitarna, om man vill överleva till nästa morgon.

Men Puff! Hon får minsann påfyllning av sin blötmat. Inte en gång, eller två. Hon får smaska i sig blötmat hela dagarna!! Gissa om Piff och jag är avundsjuka? Ibland sitter vi artigt en bit ifrån Puff när hon äter, i förhoppningen att några smulor ska sparas till bättre behövande. Dessvärre brukar vi ha en vakt i matte-gestalt. Hon saboterar alla våra försök till strategiska manövrar.

Och med vad förklaras denna orättvisa? Det antyds vara synd om Puff, för hon har så dålig mage!? Den goda blötmaten uppges vara specialmat!? Med det menas väl speciellt god?

Undrar just när matte ska upptäcka att jag också är lös i magen? Åtminstone litet??

Snääälla Puff...bara liiiiite kan jag väl få?

 

Jag har fått klagomål

Det blev inget mediterande under hasselbusken den här helgen. Ingen sol alls, varken lördag eller söndag. (Fast idag var det sol hela dagen.) På lördagen var jag dessutom inspärrad hela eftermiddagen till rätt sent på kvällen, för matte och husse övergav oss katter. Det vet ju alla hur trist det är, eller hur? 

Igår fick jag klagomål på mitt sätt att sköta utomhusstädningen. Inte av mina människor, även om de hade vissa synpunkter när musmarodörerna slagit till på min altan för en tid sedan. Nä, det var grannen som klagade. Inte favoritgrannen, utan de på andra sidan. De, som brukar låta det skällande irritationsmomentet springa omkring på tomten. 

Egentligen brukar de inte komma hit så här års, men igår var de här. Anledningen? Nu har musmarodörerna har intagit deras hus! Därav den litet spydiga hänvisningen till min arbetsinsats, som de framförde till husse. Men jag gör faktiskt så gott jag kan. Min arbetstid är dock kraftigt bantad på grund av dåliga väderförhållanden, det måste man betänka.

Nu ska de visst komma tillbaka och sätta fler fällor inne i huset. Jag är glad att de inte tänker använda gift. Ska jag nu försöka hjälpa dem med museriet, vill jag åtminstone inte bli sjuk och vara på sjukhuset igen.  

Trappa upp

...så även om man bara tar ett steg uppåt, så har man i alla fall lämnat botten.

Önskar er allihopa en skön novemberhelg med mycket mys!

Säsongsöppet igen!

Sedan en tid tillbaka har "Restaurang Svarta Fjädern" öppnat på sedvanligt ställe bakom rhododendronbusken. Där är i princip fullsatt dagarna i ända. Oerhört populärt ställe! Jag uppskattar särskilt gästerna på parkett. De som tar in på grenbalkongerna är enstöriga, och inte så mycket för umgänge. Det är jag, däremot. Väldigt social och mingelsugen. Jag kan till och med slopa minglet för att bara vara sugen. 

Nu är det inte helt enkelt att umgås naturligt med gästerna. De har en tendens att ge sig av hela tiden. Även mitt i sin måltid kan de flaxa iväg? Detta underliga beteende har jag noterat varenda gång jag närmat mig, så det är statistiskt säkerställt.

Dessutom har matte spärrat bästa ingången till restaurangen genom att sätta nät längs busken. Försvårar min effektfulla entré in i restaurangen. Men jag tar det lugnt. Ska nog komma på hur jag på bästa sätt ska kunna delta i restauranglivet.

Funderingar om öron

På många sätt kan jag tycka det är synd om våra människor. Ta deras öron, till exempel. Hur ändamålsenliga är de egentligen?

För att kunna höra ordentligt måste man givetvis kunna vända öronen åt det håll man vill avlyssna, och zooma in ljudet. Vid behov är det också praktiskt att vinkla öronen åt olika håll. Det kan ju faktiskt inträffa saker i två helt skilda riktningar! 

Hur har våra människor det? För det första ligger deras öron platta mot huvudet, i stället för att stå ut ordentligt, och därmed få bästa mottagning. För det andra kan de heller inte röra öronen mer än högst marginellt. Vissa kan enligt uppgift utföra några rörelser i höjdled, men detta saknar ju helt betydelse för ljudmottagningen?

Vad jag vill ha jamat med detta är att vi måste ha ett visst mått av fördragsamhet mot våra människor. Det kan ju vara så att de faktiskt inte hör våra jam på mat vid matskålen? Särskilt om jamen blivit försvagade av all hunger. Men man får hoppas att synen på människan fungerar någorlunda i alla fall!?

Sån är jag

Inget för mig...

I torsdags berättade jag om mitt icke-intresse för skåputforskande. Idag ska jag jama om något annat jag aldrig gör: Kryper in i något för att sova. Inte inne i mitt hus i alla fall. Ute har jag min lilla koja, men den räknas inte. Den är ju mitt regnskydd.

Inomhus sover jag enbart i friläge. Piff kryper in under överkast och madrasser. Puff sover nästan alltid i någon av sina två igloor. Jag vill ha rymd omkring mig. Fri sikt åt alla håll. Någon gång har matte skojat, och lagt en filt över mig. Såna skämt uppskattas inte! Kryper genast ut ur fällan.

De flesta katter är kanske som Piff och Puff. Men nog finns det väl en och annan Gustav också?

En härlig dag

Har haft en ganska bra helg. Rätt hyfsad pälsvärme har möjliggjort godkända arbetsinsatser. Var över till favoritgrannen och jamade litet. Kvällen därpå såg jag honom komma gående i riktning mot mitt hus. Givetvis hakade jag på, och jodå, han skulle hem till mig. Det var dags att titta på den eländiga bollen igen. Nu fick husse ta hand om honom, jag tyckte vi hade jamat igenom allt för tillfället. Jag följde i alla fall med honom in, men sen lade jag mig tillrätta i husses säng. Långt bort från de höga rösterna i vardagsrummet.

Idag har det varit alldeles härligt väder. Det har till och med varit njutbart att ligga under hasselbusken och intaga eftermiddagsslummern. Händer annars inte ofta så här års. Låg där över en timme i solen. Tänk vad sol och värme kan få en att må bra!

För övrigt kommer jag aldrig förstå varför maten jag åt upp i morse inte finns kvar till lunch?

Ja, varför?

Det finns så mycket att fundera på! Detta, och mycket annat, ska jag tänka på i helgen. Och bara ha det skönt, förstås. Önskar er allihop detsamma!

Jag är inte som andra katter?

Här gör Piff något jag aldrig gör. Hoppar in i ett skåp för att hitta en sovplats. Har förstått att jag är en rätt ovanlig katt på så vis? Nästan det enda jag hoppar upp på, är fönsterkarmar. På de två, som är rensade på skräp, alltså. Övriga bryr jag mig inte om. 

För flera år sedan hoppade jag upp på matbordet en gång när jag var arg på matte. Då lade jag mig mitt på bordet och stirrade på henne. Av någon för mig obegriplig anledning fick det inte avsedd effekt? Hon skrattade bara, och sedan körde hon ner mig. Totalt misslyckad protest. Litet rädd och tillplattad hade hon väl ändå kunnat bli?

Det är inte det att jag inte har hoppkapacitet. Klarar galant det höga staketet till grannen. Jag är bara en icke-skåp-intresserad katt. 

Vi är oeniga

Jag har problem med mina människor. De litar inte på  mig. Tror inte jag har full koll på avståndet till bilhjulen. Senast igår hade vi en dispyt om detta.

Jag hör alltid på långt håll när min bil närmar sig, och skyndar mig hem för att välkomna. Så långt är allt frid och fröjd. Det är när jag sätter mig och väntar på infarten, som problemen börjar.

Igår satt jag alltså där helt lugnt och fredligt, inväntandes att matte skulle köra in den vanliga vägen. Självklart var jag väl medveten om behovet av förflyttning för min del. Det är beträffande själva tidpunkten för densamma som våra åsikter går isär.

Ut ur bilen kom husse, viftande med armarna och utstötande underliga läten. Orolig för hans mentala tillstånd flydde jag givetvis in på gräsmattan. Först när matte parkerat bilen vågade jag mig försiktigt fram igen. 

Enligt min uppfattning är en eller ett par decimeter en tillräcklig säkerhetsmarginal till bilhjul. Det är om detta mått vi för ständiga diskussioner. Jag försöker påjama att jag faktiskt bott här i tio år nu, och alltid sett till att flytta på mig tillräckligt. Men vad hjälper det? De litar inte på mig, helt enkelt.  

 

Borta??

De där människorna! Ibland blir man alldeles häpen över deras brister. För mig inträffade det senast igår kväll.

Jag hade just förberett mig för nattens vila, när matte började gå omkring med en sökande blick i alla rum. Ut och in gick hon i vardagsrummet, där jag rullat ihop mig i en behaglig sovställning. När hon kom tillbaka för åttonde gången reste jag på mig. Följde efter henne in till husse, som låg i sin säng. "Jag kan inte hitta Piff", sa matte, "kan hon ha smitit ut??" 

Husse klev upp, och så gick de och letade båda två. Jag beskådade spektaklet på litet avstånd, förundrad. Självklart visste jag exakt var Piff befann sig, men nog tyckte jag, att  de borde klara av detta utan min hjälp?

Till slut verkade de ge upp letandet. Husse gick och lade sig igen. Matte gick in i badrummet. När hon kom ut därifrån efter några minuter, vad var det första hon såg? Piff sittande på den stol hon ofta ligger och vilar på! Och det var ju där hon legat hela tiden! 

Det värsta är, att både matte och husse kontrollerat den stolen flera gånger utan att upptäcka henne! Vad säger det om deras syn- och luktsinne? Det är ett under att de alls klarar av de dagliga bestyren! 

Borta? Jag??

Jag är miljövän

Det passade bra att denna helgen var en särskild ljuständarhelg. Så grå och mörk. Mycket blött i luften. Med andra jam har jag haft gott om tid att avsätta för matte och husse. Vi har tänt ljus och pratat om människor och katter som inte syns längre. Själv har jag inte träffat någon av dem. Men det är många kompisar här i blogghuset som inte finns kvar längre sedan förra året. Det är dem jag har tänkt på, i mattes knä, framför ljuset. 

Litet utetid har det blivit ändå. Måste kolla så inkräktaren håller sig borta. I det jobbet ingår naturligtvis att markera mina gränser på ett naturligt sätt. Det är ett evighetsgöra, eftersom markeringarna ständigt måste förnyas. Men jag använder i alla fall miljövänlig spray, helt nedbrytbar och naturvänlig.

I lördags hälsade min favoritgranne på. Den här gången fick han och husse titta på bollen i teven för sig själva. Jag låg i husses säng och hade det så lugnt och skönt. Min favoritgranne är verkligen just en favorit, men när det kommer till bolltittande tycker jag han blir onödigt oberäknelig. Har svårt att sitta stilla, och skriker för mycket. Men jag ledsagade honom i alla fall hem sedan, när bollen rullat färdigt.

 

Ett ljus brinner

Dagar kommer, dagar går

Dagar, som vi finns

och leva får

och sedan de dagar

vi blir någon som man minns 

Då upptäckte hon...

Igår kväll smög jag in litet försiktigt. Skyndade mig till matskålen. Slukade snabbt en rejäl mängd bitar. Snabbade mig sen iväg till min sovfåtölj. Detta trots att husse låg i soffan, och att jag alltid brukar ha hans mjukmage som förstatassval när det gäller sovplats.

Denna ändring gjorde matte aningen misstänksam. Fick en strålkastare rakt i nyllet. Då upptäckte hon dem. Mina krigsskador. 

Ja, vad ska jag jama? Ni vet ju hur jag är. Knappt något kan hetsa upp mig här hemma. Man kan göra nästan vad som helst med mig, utan protester från min sida. Men...inkräktare! Jag blir bara alldeles tokig av att se nosen av någon. Och det gjorde jag igår kväll. 

Det blev en rejäl batalj. Rackarns så vassa klor och tänder han hade! Måste erkänna att han åsamkade mig en hel del skada. Matte påstod att hon aldrig sett mig så blodig, men hon överdriver alltid. Jag satt i alla fall stilla på en stol hela tiden hon blötte ner mig på huvudet och örat. Jag skulle aldrig jama det högt, men det var faktiskt rätt skönt. 

Hoppas nu bara att mitt försvar var kraftfullt nog för att vara avskräckande för ytterligare intrång.