Eländiga fästingar och beska piller

Nu, när det är slutet av november, ska väl fästingarna ha gott och lagt sig? Fast det är fortfarande plusgrader här, så jag ska behålla min Skudo-medaljong litet till. I över åtta månader har jag haft den på mig. Totalt har jag haft ungefär åtta fästingar på hela tiden. Det är förstås omöjligt att veta om de varit fler utan Skudon? Men det har varit skönt att slippa Frontline hela sommaren. 

En av de sista (?) fästingarna för i år skänkte jag till matte. Eller skänkte och skänkte, jag kunde väl inte hjälpa att den kilade över till henne när jag satt i hennes knä? Dessutom, om man ska välja på om matte eller jag ska äta medicin för att den dumma fästingen sprutade in något olämpligt, så väljer jag helt egoistiskt matte. Tycker det ser ut som om hon har lättare att svälja de där pillren än jag har? Och hon gör det helt frivilligt, utan tablettspruta! 

För min del tycker jag att tablettutspottning är den sport man ska bedriva när man pådyvlas medicin. Utmaningen ligger i att gömma tabletten i munnen utan att den hinner smälta, och sedan spotta ut den på ett så bra gömställe som möjligt. Då gäller det att vara fokuserad, och ha koll på sekunderna!

En konstig dag

Det här var en riktigt konstig dag. Matte var uppe mycket tidigare än vanligt i morse, vilket väckte positiva förhoppningar hos mig. De grusades snabbt. Det första som hände var att hon sprutade in det äckliga vita i min mun. Sedan jag hon ut och stängde dörren. Jag hörde minsann att Piff och Puff fick mat i köket. Och vad fick jag? Ingenting! Matte sa att jag måste vänta en hel timme! Hur kul var det att sitta där och höra deras smaskande?

Efter en lång, lång stund kom matte äntligen tillbaka. Tror ni inte hon skulle in i min mun igen?! Nu med en eländig tablett. Jag ville inte ta den! Fyra gånger lyckades jag bli av med den. Då blev matte riktigt otrevlig, och höll upp nosen på nåt sätt, så jag inte kunde spotta ut den. Nu ville jag minsann inte var kvar hos henne. Hon var dum! Jag tror hon fattade att hon inte låg så bra till, för äntligen fick jag min efterlängtade mat i skålen. 

Sedan hände....ingenting. Dörren stängdes igen. Efter en stund hörde jag mattes bil köra iväg. Ibland hörde jag Piff eller Puff äta i köket. I radion pratade någon. Från fönstret kunde jag se och höra alla fjäderkotletterna retas med mig. Det har varit den mest långtråkiga dag man kan tänka sig. Enda ljusglimten var när favoritgrannen tittade in en stund.

Nu har matte kommit hem till slut. Och vad tror ni hon gjorde först av allt? Mera vitt äckelsprut, förstås! Och nu måste jag vänta på mat en timme igen. Men då har matte lovat mig blötmat. Och så har hon bett om ursäkt att hon varit borta så länge. Hon hade för länge sedan lovat ta hand om en butik i dag och i morgon. Men i morgon blir hon inte borta hela dagen.

Och en sak kan jag jama. Det är rätt skönt att slippa konfronteras med Piff och Puff just nu. Vi får husera i varsin del av huset. Matte säger att det är för att jag inte ska nalla av deras mat. Men det är bara elakt förtal. Jag vet nog vem som är den största mattjuven här i huset.