Tuffing?

Det är bara att erkänna. Jag är nog inte sju år längre? Numera blir jag trött av att slåss! Efter uppgörelsen i

söndags kväll har jag behövt återhämta mig rejält. Inte behövde jag det när jag var yngre? 

Jag är glad att jag i alla fall sluppit tratt än så länge. De hotade med det igår kväll, när jag råkat riva på örat så det började blöda igen. Blev spår efter mig på trappan där ute. Nu har jag låtit såret vara. Så nu hoppas jag de låter tratten stanna kvar på sin plats i skåpet också. Tycker jag har fått min trattdos för i år!

På bilden ser ni kanske litet grann hur synd det är om mig? Det är inuti örat som fulingen rev mig. Samma öra som jag redan hade ett hack i. Snart ser jag väl ut som en riktig tuffing?!


 


   

Nu är jag upprörd!

Jag är ytterst upprörd! En inkräktare har invaderat mitt allra heligaste, min vedbod!

Det har varit ganska trist väder idag, och jag var uppe tidigt i morse för att tassa hej då till husse. Alltså ansåg jag mig ha rätt till en extra lång middagsvila. Efter sedvanlig stretching och litet mat i magen tassade jag sedan ut för en eftermiddagsrunda. Först kontrollerade jag besöksfrekvensen på den nyöppnade restaurangen. Som vanligt hade samtliga ätit klart precis när jag anlände. Fortsatte efter det runt huset, mot vedboden. Där under satt en katt. Och det var inte jag!

Hela omgivningen kunde sedan ta del av min upprördhet. Högt jamade jag åt vederbörande att genast förflytta sig därifrån. Dessvärre var det en tjurig rackare, som inte brydde sig, utan bara stirrade tillbaka. 

Naturligtvis kom matte ut och lade sig i vår diskussion. Hon uppmanade mig med len röst att komma in, och med största tveksamhet tassade jag långsamt mot dörren, hela tiden med ett vaksamt öga på vedboden. Såna gånger är det inte lätt att välja? Tryggheten inne lockar, samtidigt som viljan att försvara Området är stark. 

Jag bedriver högintensiv spaning inifrån högkvarteret

När jag nådde trappan, beslutade matte åt mig. Hon kom ut och helt sonika lyfte in mig. Jag var inte riktigt med på noterna, och visst blodvite uppstod. Vi får väl se om det är det enda blod som kommer flyta här framöver?  

Då upptäckte hon...

Igår kväll smög jag in litet försiktigt. Skyndade mig till matskålen. Slukade snabbt en rejäl mängd bitar. Snabbade mig sen iväg till min sovfåtölj. Detta trots att husse låg i soffan, och att jag alltid brukar ha hans mjukmage som förstatassval när det gäller sovplats.

Denna ändring gjorde matte aningen misstänksam. Fick en strålkastare rakt i nyllet. Då upptäckte hon dem. Mina krigsskador. 

Ja, vad ska jag jama? Ni vet ju hur jag är. Knappt något kan hetsa upp mig här hemma. Man kan göra nästan vad som helst med mig, utan protester från min sida. Men...inkräktare! Jag blir bara alldeles tokig av att se nosen av någon. Och det gjorde jag igår kväll. 

Det blev en rejäl batalj. Rackarns så vassa klor och tänder han hade! Måste erkänna att han åsamkade mig en hel del skada. Matte påstod att hon aldrig sett mig så blodig, men hon överdriver alltid. Jag satt i alla fall stilla på en stol hela tiden hon blötte ner mig på huvudet och örat. Jag skulle aldrig jama det högt, men det var faktiskt rätt skönt. 

Hoppas nu bara att mitt försvar var kraftfullt nog för att vara avskräckande för ytterligare intrång.