Bus? Inget för mig!

Igår berättade jag om den busige katten jag skickade in i mitt hus, med sorgligt resultat. Själv gör jag aldrig något bus numera!

För länge sedan kunde jag någon enstaka gång hoppa upp på ett förbjudet bord. Alltså, människorna rubricerade det som bus. Men egentligen var det mitt påjamande av något fel i

regelverket. Att våra människor ibland gör felaktiga beslut och val har vi väl alla erfarenhet av? Att sätta mig mitt på det bordet, stadigt stirrande på människan, tyckte jag var ett hyfsat sätt att berätta min åsikt. 

När man har fel, måste man kunna erkänna det. Det var ingen bra metod att bords-protestera! Fick inte alls avsedd effekt. Människorna bara skrattade åt mig! Så jag slutade hoppa upp på det där bordet.

Vad gör jag i stället, undrar ni? Sanningen är att jag uppfostrat mina människor så väl, att det sällan behövs protestaktioner. Det har tagit tid, men idag är deras kunskapsnivå på den nivå man kan hoppas på. Man kan ju inte förvänta sig att de ska kunna tänka som en katt! 


   

Jag är inte som andra katter?

Här gör Piff något jag aldrig gör. Hoppar in i ett skåp för att hitta en sovplats. Har förstått att jag är en rätt ovanlig katt på så vis? Nästan det enda jag hoppar upp på, är fönsterkarmar. På de två, som är rensade på skräp, alltså. Övriga bryr jag mig inte om. 

För flera år sedan hoppade jag upp på matbordet en gång när jag var arg på matte. Då lade jag mig mitt på bordet och stirrade på henne. Av någon för mig obegriplig anledning fick det inte avsedd effekt? Hon skrattade bara, och sedan körde hon ner mig. Totalt misslyckad protest. Litet rädd och tillplattad hade hon väl ändå kunnat bli?

Det är inte det att jag inte har hoppkapacitet. Klarar galant det höga staketet till grannen. Jag är bara en icke-skåp-intresserad katt.