Då var det synd om Puff

Ni kan tro att det hände något jamarotäckt igår! Matte satt, och jag låg, i godan ro ute på altanen, när det började låta något. Ett tjut. Vi reste oss båda två, undrande vad det var? Dörren till huset, som var halvöppen, öppnade matte och gick in. Ve och fasa, tjutet blev...det finns inte jam för hur högt det lät. Hon fick allt gå in ensam.

Det var brandlarmet som hade löst ut! Och i den delen av huset där det lät som allra starkast, där satt en panikslagen stackars Puff. Matte hade stängt dörren till köket, för att inte Piff eller Puff skulle kunna smita ut när hon hade öppet till altanen. Piff hade turen att vara ute på andra altanen. Mest tur av alla hade förstås jag, som skyndsamt distanserade mig långt bort från detta förfärliga.

Matte irrade runt som en yr höna, hon fattade inte vad det var frågan om, eller hur hon skulle få tyst på eländet. Men så ringde telefonen, och någon hjälpte henne knappa in några siffror och mojänger på en apparat vi har på väggen. Puh! Äntligen tyst! 0+pppppppppppppppppppppppo,.p. Jahajam, här kom Puff in och gav sin högst kattliga kommentar till incidenten. Jag tror det är en bra sammanfattning av hennes känslor. 

Inte brann det här, som tur var. På kvällen kom det en trevlig tvåbening och tittade i brandvarnaren. Det var en spindel som byggt ett bo i den! Kanske hade den rökt på där inne? 

Jag är i alla fall ytterst tacksam att det inte hände på natten. Min sovfåtölj står nämligen just där det lät som mest. Fast om det skulle börja brinna, är det förstås tur att man inte fortsätter sova.